Jag har i tidigare bloggar uppgivit att Partido Popular nått botten när det gäller förlorade sympatier på grund av korruption. Detta står jag vid fortfarande, trots att nya skandaler fortfarande rullar nästan dagligen i medierna. Förklaringen till det nya raset måste läsas på en annan nivå, en mer politisk där krisen i Katalonien spelar en avgörande roll.

Hur märkligt det än kan låta för vissa anser många i Spanien att centralregeringens agerande i Katalonien varit för veligt. Visserligen upplöste Rajoy 27 oktober regionalstyret och utlyste nyval, men för många var detta för sent. Missnöjet grodde inte minst hos konservativa i Katalonien, som flydde över till Ciudadanos vilket ledde till att PP rasade från tidigare elva till endast fyra mandat i regionalparlamentet, vid valet 21 december.

Det gynnar inte heller regeringspartiet att de visar flera prov på en oacceptabel dubbelmoral. De har i veckor kritiserat Ciudadanos för att inte ens försöka bilda en regering i Katalonien, efter att de vunnit valet. Ciudadanos ledare i Katalonien Inés Arrimadas menar att det inte är lönt, då det inte föreligger några matematiska möjligheter för att hon ska erhålla tillräckligt stöd.

Partido Populars insisterande klingar väldigt illa, mot bakgrund av att Rajoy nobbade självaste kungen när denne gav PP-ledaren uppdraget att försöka bilda regering, efter parlamentsvalet i december 2015. Men dubbelmoralen ligger inte bara två år tillbaka i tiden. Vi har i dagarna sett hur PP-regeringen vägrar presentera en budgetproposition för 2018, då den inte räknar med att få igenom den.

Det är i dagsläget svårt att se hur PP ska få stopp på massflykten av sympatisörer över till Ciudadanos. Tvärtom riskerar deras interna kris att nå en ny dimension inför de kommande lokalvalen nästa år, då risken är stor att inte bara sympatisörer utan även representanter för det konservativa partiet väljer att bli liberaler istället.