Transparens är ett relativt nytt uttryck i den spanska förvaltningen. Ännu nyare är den reella tillämpningen av densamma. I kölvattnet av missnöjesrörelsen 15-M som startade 2011 har kraven på hederlighet hos landets förtroendevalda ökat. På senare tid har ytterligare flera faktorer bidragit till en unik skärskådning. En av dem är de nya ”oberoende” medier som prioriterar grävande journalistik. Ett exempel är nättidningen eldiario.es som bland annat avslöjat flera av de senaste akademiska skandalerna och som är en tidning som till stor del finansierar sig med hjälp av frivilliga läsarbidrag.

En annan faktor är slutet på tvåpartisystemet, där PP och PSOE i många fall ägnade sig åt att skyla varandras smutsiga byk. Denna maktbalans som enligt kritiker var ett system där högern och vänstern turades om att regera men i grunden representerade samma ”etablissemang” (casta), gick i spillror när både Podemos och Ciudadanos i december 2015 kom in i parlamentet med anmärkningsvärd representation.

Numera har vi inte enbart ett oppositionsparti som väntar på sin tur att få regera, utan åtminstone tre olika grupper som konkurrerar om posten som ledade opposition. Dessutom är ett av dem Partido Popular, som inte kunnat svälja att de blivit bortröstade från makten genom ett misstroendevotum och som inte är beredda att ge den nuvarande socialistregeringen någon som helst respit.

Avslöjandena om de olika ministrarnas mer eller mindre obskyra förgångna gör att regeringen den senaste tiden tvingats ägna en stor del av sin tid till att värja sig, framför att regera. Det väcker oundvikligen en debatt om var ribban ska sättas för de folkvaldas och inte minst ministrarnas hederlighet.

Kulturministern Màxim Huerta varade endast en vecka på posten, på grund av kreativ skatteplanering för flera år sedan, när han var journalist. Hälsovårdsministern Carmen Montón tvingades i början av september avgå för att hon, som flera andra politiker, favoriserats när hon erhöll en Master och den dessutom till stor del visade sig vara ett plagiat. Justitieministern har gjort flera i grunden ej olagliga men ytterst pinsamma kommentarer privat om kollegor och astronauten Pedro Duque tillhör de som valt att äga sina hus genom ett bolag.

Igen tidigare regering hade garanterat klarat liknande granskningar, men nu är det Pedro Sánchez kabinett som hamnat i rampljuset. Många skyller stormen till stor del på Sánchez själv, som genom uttalanden och positioneringar under sin tid i oppositionen skulle ha satt ribban orimligt högt. Han uppgav exempelvis i en intervju för att par år sedan bokstavligen att ”om det påvisas att en minister i en regering ledd av mig äger hus genom bolag så är han borta nästa dag”. Pedro Duque förblir dock i skrivande stund på sin post.

Vare sig det är Sánchez, oppositionen, grävande journalister eller samhället i allmänhet som sätter ribban idag så krävs det en brådskande och ingående debatt om var den ska ligga. Självklart vill vi ha folkvalda som är klanderfria och som inte ens i sina sina yngre år, långt innan de ens var tilltänkta för en politisk post, gjort sig skyldiga till så mycket som en trafikförseelse, än mindre publicerat något olämpligt på sociala nätverk.

Det finns dock en ekvation som i mina ögon inte går ihop. Om endast alltigenom ”rumsrena” personer ska kunna besitta politiska poster, dessa ska vara måttligt betalda för att jobbet ses som ”ett kall” och man dessutom ska begränsa tiden på en post till exempelvis maximalt två mandatperioder, finns det verkligen tillräckligt många kompetenta kandidater för att fylla alla nödvändiga poster? Och kommer någon överhuvudtaget att vilja ge sig in i politiken, medveten om den skärskådning hen kommer att genomgå?