Det var ganska väntat att Partido Popular skulle göra allt för att få socialisterna att betala för misstroendeomröstningen som ledde till maktskiftet 1 juni. Det var väl också ingen överraskning att de katalanska separatisterna skulle fortsätta att pressa den spanska regeringen, oavsett vem som sitter vid makten. Men att Ciudadanos skulle kasta sig så skoningslöst mot regeringschefen Pedro Sánchez och att extremhögern genom VOX skulle vädra morgonluft var mer överraskande.

I fredags firades Día de la Hispanidad och som vanligt användes Spaniens nationaldag för att vifta extra mycket med spanska flaggor och anklaga dem som inte gjorde det för antipatriotiska. Som de tidigare socialistiska regeringscheferna fick Pedro Sánchez utstå en mängd gliringar från ultrakonservativa i publiken under militärparaden i Madrid.

Nu ska det dessutom bli nyval i Andalusien 2 december och knivarna slipas för fullt. Det handlar mer om att svartmåla rivalerna än att framhäva de egna meriterna.

Fenomenet Podemos och Ciudadanos väckte 2015 förhoppningar om en politisk renovation och vädring av den unkna gamla tvåpartimodellen. Idag verkar det tyvärr som att fler partier som slåss om makten bara leder till ännu mer konfrontationer.

Det är en trist situation där känslan är att allmänhetens bästa hamnar långt ned på prioriteringslistan, när det i första hand handlar om att besegra de politiska motståndarna.

(Här skulle det helst komma en slutkläm med något slags ljus i slutet av tunneln, men just nu är det tyvärr bara becksvart.)