Tidigare vice regionalpresidenten och ERC-ledaren Oriol Junqueras, flera medlemmar av hans tidigare kabinett, tidigare talmannen i det katalanska parlamentet Carme Forcadell liksom föreningsledarna Jordi Sánchez och Jordi Cuixart är några av de sammanlagt 18 separatister som i början av nästa år ställs inför rätta i Högsta domstolen. Det mest omdiskuterade har varit statsåklagarnas och statsadvokaterna skilda kriterier, där de första åberopar att det förekom uppror i samband med självständighetsförklaringen i oktober förra året, medan de senare ej delar förundersökningsdomaren Pablo Llarenas bedömning och sålunda yrkar på hälften så långa straff. Trots det riskerar exempelvis Junqueras tolv års fängelse, medan statsåklagarna och det privata åtalet yrkar på 25 år.

Den politiska konfrontationen mellan de olika parterna speglas tydligt av att samtliga gått i taket av helt motsatta skäl. Medan högerpartierna PP och Ciudadanos finner statsadvokaternas yrkanden skandalöst låga kräver separatiststyret i Katalonien att de häktade helt frias.

Situationen i Katalonien har ingen enkel lösning, men det som förefaller uppenbart är att självständighetssympatierna i regionen inte kan kvävas på juridisk väg. Självklart måste de ansvariga för förra årets utbrytningsförsök ställas till svars, men när högern rasar för att de finner att tolv års fängelse är för lindrigt verkar de drivas mer av hämndlystnad och opportunism än en verklig önskan att lösa konflikten.

De katalanska separatisterna gör inte heller mycket för att lindra situationen. Tvärtom har de blivit mästare på att provocera. Genom att dag ut och dag in anklaga spanska staten för diktaturfasoner gör det allt i sin makt för att att avleda uppmärksamheten från de växande sprickorna mellan de olika separatistgrupperna och det såll som den katalanska republikmodellen utgör.