Maria José är i min ålder och har jobbat som sjuksköterska i mer än 20 år, många av dem på akuten. Hon har sett det mesta. Vi har jämngamla söner som går i samma klass och dessutom spelar hockey tillsammans. Häromdagen när jag frågade henne hur det var, var det som att öppna en kran.

”Det finns inget hopp. Det är fruktansvärt. Jag har aldrig varit med om något liknande.”

María José är en lugn person. Sansad. Balanserad. Och glad! Det är inte mycket som får henne ur gängorna. Inte heller den första eller andra pandemivågen. Men nu var hon helt knäckt.

Hon berättade hur det under varje arbetspass dör två, tre personer framför ögonen på henne. Ensamma. Gamla människor som mår dåligt, som ber henne att sitta med dem deras sista stund i livet. Medan andra lika sjuka, eller värre, väntar på henne. Familjerna ringer och är oroliga, vill veta vad som händer.

Själv är hon inpackad i flera lager plast, kan knappt andas bakom dubbla munskydd och plastskärm. Huvudvärk, svettig. Timme efter timme. Innan sängkläderna hunnit kallna, ligger där en ny person. Intensiven är full.

Ingen applåderar längre från sina balkonger.

Nu blir det jobbigt igen. Skrev någon på Facebook när restriktionerna skärptes i veckan. Nu blir det jobbigt igen. För vem är det jobbigt? Jag ber er alla. Snälla. Att fråga er. Varje dag. För vem är det jobbigt?

Självklart är det här inte klackarna i taket för någon av oss. Alla har sin historia och lidande går inte att mäta och jämföra kvantitativt. Alla har rätt till sina egna känslor. Vi måste få lov att gnälla och berätta hur vi mår.

Men när vi skriver i öppna grupper och sidor på Facebook måste vi bli bättre på att ta ansvar för vad vi uttrycker. Allting som skrivs skapar ringar på vattnet. Välj noga vad det är du vill sätta fokus på.

Välj om du vill fokusera på din egen tillfälligt förlorade frihet. Eller om du vill bidra till att sprida positiv energi och hopp om mänskligheten till dem som behöver det som mest. Tänk efter innan du sätter fingret på tangentbordet.

Fundera på om det verkligen är restriktionerna som är problemet i den här pandemin, eller om det är det faktum att folk blir svårt sjuka och dör. Och på dem som befinner sig i första linjen. Tänk på vad de behöver för att orka. För när de inte orkar längre, vad gör vi då?

>>> Carin Osvaldssons blogg är exklusiv för prenumeranter på SK Premium. Vi har valt att offentliggöra hela hennes första säsong i efterhand. Boka en prenumeration på SK Premium om du vill erhålla vårt dagliga nyhetsbrev, med bland annat en ny färsk blogg av Carin Osvaldsson varje vecka. Läs mer: https://www.sydkusten.es