Häromdagen gick jag med snabba steg i centrala Fuengirola på väg mot dotterns skola. Som vanligt var jag något sent ute och hunden for som en vante bakom. Så plötsligt hörde jag någon ropa på härligt bred skånska; hallå prästfrun! Jag stannade upp en sekund och for runt med blicken… så stod han där, en av våra härliga besökare på kyrkan, med ett brett leende och en varm famn. En snabb kram och några få ord senare var jag åter på språng.


I min ungdoms vildaste fantasier om framtiden såg jag knappast scenariot att vara en prästfru eller att jag skulle stanna till och lyssna på tilltalet. Jag ansåg mig kanske inte ens vara någons fru utan mer en rundresande cirkusartist med världen som mitt arbetsfält. Nå, visst har jag ställt till med en jäkla cirkus då och då, slukat eld i form av brännande kommentarer och gått på diplomatiska linor i diverse diskussioner men några tigrar, det har jag aldrig lyckats tämja. Sedan jag flyttade utomlands med mannen, prästen, har många personer på härligt manér skämtat om min roll som prästens fru. Det finns dom som på allvar har frågat om jag är anställd som prästfru och de som berättat för mig hur en prästfru bör uppföra sig.

På första utlandsjobbet fick jag höra att prästfrun alltid ansvarat för kyrkans dukskåp och att mangla var en dygd. När vi anlände till Spanien förväntades prästfrun stå för bullbaket och grilljerande av julskinka. Många historier har berättats för mig om mina föregångare, en kallades döden, en annan var älskad av alla, en tredje hade en affär med någon vaktmästare. Ja, vi verkar vara en egensinnig men uppstyrd bunt vi prästfruar. Något som är lite spännande är ju att för våra spanska vänner har skämten och stereotyperna av en prästfru inget värde. Det finns liksom ingen av min sort att jämföra med eller föreställa sig. Prästerna här har ju inga fruar, eventuellt har de en eller ett par älskarinnor och några barn på sidan, men det där med en fru är ju liksom ingen tradition bland katoliker. 


När jag först kom till Spanien gjordes ett personporträtt av mig i en av de svenska magasinen. Journalisten och min numera goda vän, Sara och jag skrattade gott åt rubriken: Ingen bullbakande prästfru! Artikeln ledde framförallt till många positiva kommentarer, men den kunde ju också anses som lite utmanande. Gjorde jag narr av mina företrädare? Men nej, de kvinnor och män (prästmakar) som gått före mig är ju fantastiska. Det är ju just de som har lagt grunden för att jag idag inte behöver definieras av min partners yrke utan får forma min helt egna plattform.


Som representant för Svenska kyrkan får jag ta del av mycket ros och lite ris. Det händer att jag får höra att vi inte passar in i mallen, är för politiska, för okristna, för glada, för direkta, för mycket.., ja allt det där som ett ”lagom” prästpar bör undvika. När det händer brukar jag försöka tänka på det där med cirkusen igen, att jag har möjlighet att svinga mig vidare till nästa avsats och sikta på nästa trampett. Det gäller att skaka av sig, ta sikte på målet och hålla balansen. 


Här i Spanien och framförallt på Costa del Sol finns det mycket utrymme för att jag ska kunna hoppa mellan trapetser och svinga mig i linor. Här samlas en härligt stor grupp människor som kanske inte alltid är så traditionella och som lever efter devisen: allt är möjligt. För om inte allt vore möjligt hade ju ingen av oss lyckats flytta hit! 


Som prästens fru på kusten är det lika accepterat att dansa fram på catwalken en eftermiddag i Marbella som att sjunga på högmässan. Som fru till prästen är det, på Costa del Sol, helt ok att vara feminist och jämställdhetsivrare, klä dottern i en hondjävuls kostym och rocka loss med sonen till ”Highway to hell”. Hur kan det vara så? Jo, helt enkelt för att bland många svenskar på kusten verkar det finnas en utbredd tro på att livet inte är antingen eller utan både och. Det är som oftast accepterat att vara lite på gränsen och annorlunda, samtidigt som vi tycker det är härligt att få skämta lite med våra traditionella roller. Så jag fortsätter att vända mig om när någon ropar på prästfrun, jag fortsätter att lämna bullbaket till experterna och vem vet, kanske lyckas jag tämja en mänsklig tiger eller två i framtida samtal om politik.