Detta baserar jag helt på egen upplevelse under de sex månader jag nu bott här på Costa del Sol, utan att möta, se eller höra någon svensk som tillhör min tjugosjuåriga generation. De trevliga svenskar jag umgås med här är snarare mellan fyrtio och sextiofem, alltså resterande tio procent. Den här tesen är såklart ett helt ogrundat konstaterande. En killgissning jag som vit man kan slänga ur mig allt som oftast.

Men för att spä på mitt killgissande kommer här också en generalisering: De som är runt tjugoårsåldern flyttar hit för att leva livet. Festa, jobba lite med telefonförsäljning, sola, festa lite till och ta vara på tiden innan det är dags att stadga sig. Pensionärerna flyttar hit för att leva livet. Njuta, sola, festa, sola lite till och ta vara på vädret nu när man inte längre är bunden av ett arbete eller små barn. Jag flyttade hit främst för att…jo, det stämmer…leva livet. Njuta, sola, festa, ta vara på vädret, studera och upptäcka en ny kultur. Detta trots att jag är stadgad med tillsvidareanställning och boende i Sverige.

Vi är faktiskt inte så olika, även om åldern skiljer sig åt. Men ibland verkar vissa tycka att det är lite märkligt att någon i min ålder har flyttat hit. Vilket jag till viss del kan förstå, jag kanske borde göra karriär, bilda familj och renovera hus just nu. De är alla saker jag drömmer om och därför var det inte helt lätt att lämna det jag börjat bygga upp i Sverige, men både min sambo och jag ville. Det kommer ju en tid för allt det andra så småningom.

Jag kan dock sakna mitt umgänge i Sverige ibland. Att ha en nära vän till hands. Det måste inte specifikt vara i min ålder, jag har vänner som är både yngre och mycket äldre, men när man ska lära känna nya människor är det tydligen enklare om man har den punkten gemensam. Vilket jag inte riktigt förstår om jag ska vara ärlig. Har man kul ihop och ett bra utbyte tänker jag att det räcker?

Jag tror dock att en del intressen skiljer sig åt mellan de två stora grupperna här nere. Precis som jag inte brukar se tjugoåringar spelandes boule på stranden på lördagsförmiddagarna brukar jag inte heller se pensionärer på väg till nattklubb eller casinon på fredagskvällarna. Fördelen med min ålder däremot, som är lite sådär mittemellan, är att jag kan tycka om både boule och fest. Men frågan är då om jag är i fel ålder för att vara en i gänget, eller om jag kan tillhöra båda?

För ett litet tag sedan var jag på en salsaklubb inne i Málaga. Det var fredagkväll och ganska ruggigt ute. Valet föll på just den här klubben eftersom deras öppettider är mellan sex och halv tolv, medan de flesta andra dansklubbarna öppnar runt tolv. För mig var det perfekt att kunna kombinera mitt kvällströtta pensionärs-jag med ungdomen inom mig som ville ha fest och dans. Väl på plats på klubben var spanjorerna i full gång när vi trillade in runt halv nio efter att ha ätit middag på Sverige-tid. Svettporerna öppnade sig mer och mer ju längre in i den lilla lokalen vi kom. Det roliga här var att åldersspannet var allt mellan gissningsvis fem och åttio år, ett åldersspann jag inte sett oss svenskar umgås inom. Det blandades salsa, bachata och kizomba och variationen av danskvalitén var nog lika stor som åldersspannet (en del tack vare mina egna stela ben). Det gemensamma var glädjen för att umgås.

Det byttes danspartners hej vilt och alla umgicks verkligen med alla. Jag däremot stod mest och såg på då mina bristande danskunskaper satte lite väl stort griller i huvudet den här kvällen, men även det var såklart helt okej. När klockan började närma sig tio kom ägaren ut med lite mat i form av en mild, kubansk chili con carne. Allt för att spanjorerna inte skulle hem och äta för tidigt innan klubben stängde och för att ge oss skandinaver som tyvärr inte anpassat oss efter de spanska mattiderna en andra middag. Det här var en samlingsplats där ingen ville, eller skulle behöva, gå hem för tidigt.

Kan vi också hitta de här gränsöverskridande platserna där vi umgås oavsett ålder, mattider och intressen? Ett boule-casino kanske? Ibland känns det kanske som att man inte kan vara en i gänget. Men det måste alltid finnas en plats för alla. Vi måste bara bli bättre på att skapa de här platserna tillsammans. Om det så är en salsaklubb, ett boule-casino eller bara ett samtal. Där vi kan lära av varandra, skratta ihop och tillsammans göra det vi vill - njuta av livet.