Zingo kom från ADANA i Estepona och vår nya hund Pipo kommer från Fidelio i Benalmádena Pueblo. Mina upplevelser skiljer sig en del åt. Erfarenheterna är generellt goda, men jag önskar att jag hade varit lite bättre förberedd på några saker. I slutändan hade de inte så stor betydelse, men jag tycker ändå de kan vara bra att känna till.

När vi bestämde oss för att adoptera en hund 2020, var det ett stort beslut. Jag vägde för- och nackdelar fram och tillbaka, funderade på vilken typ av hund som skulle passa oss och tittade på många “annonser” från hundstallen för att känna in och baserat på den lilla fakta som fanns, avgöra om det skulle kunna vara rätt fyrbent vän för just vår familj. Jag utgick då ifrån att det behövde vara en barn- och kattvänlig hund, lagom stor, inte en liten skällig sak och inte en stor som behövde mycket träning och kanske även tidigare erfarenhet av specifika raser. Jag ville inte ha en valp och helst inte heller en gammal hund.

Vid båda tillfällena har vi valt ut en hund i förväg som vi trodde passade och sedan åkt specifikt för att träffa just den hunden. Man kan ju även åka till ett hundstall direkt, för att se vilken hund som känns rätt på plats. Personligen tror jag dock det är bra att fundera igenom beslutet så man inte helt och hållet bestämmer sig grundat i spontana känslor eller tillfälligheter.

När vi åkte till ADANA för att träffa Zingo, som då hette Elwood, gjorde vi det i tron om att det skulle bli ett första möte. Jag var naiv och hade föreställt mig att de skulle ställa frågor till oss för att se om vi var en värdig adoptionsfamilj. Så fel jag hade. Hundstallen var och är generellt, desperata att bli av med hundarna. Vi gick på en promenad, kom tillbaka och sade att “ja, det kändes ju bra”, varpå allting skedde på några minuter. Åtminstone kändes det så. Skriv under här, bra, det blir 100 euro. Klart. Tack och adjö.

Oj, tänkte jag och undrade vad som hänt. Jag förstod att han var kastrerad, vaccinerad och nu även registrerad som min hund. Jag fick passet i handen och stammade fram några frågor om saker vi behövde. De tipsade oss om en djuraffär i industriområdet i Estepona där vi kunde köpa säng, mat, leksaker, bilbälte och parasithalsband. Det var lördag och affären skulle stänga klockan 14. Vi hade 15 minuter på oss och fick bråttom iväg. Kopplet fick vi med oss med orden att vi gärna fick komma tillbaka med det en annan dag.

Jag såg antagligen lite överväldigad ut, för jag minns att de sade att vi kunde komma tillbaka med honom inom en vecka om det inte skulle fungera. Det fungerade och det skulle aldrig ha fallit oss in att lämna tillbaka honom. Men jag hade önskat - och känner så även efter andra adoptionen - att det fanns en tydligare information om exakt hur adoptionen skulle gå till och vad man kan förvänta sig. Inte bara gällande vaccinationer, kastrering och pass utan även kring de mjukare frågorna.

Samtidigt har jag full förståelse för den desperata situationen, att volontärerna på hundstallen bara gör så gott de kan för att driva en verksamhet som handlar om att rädda hundar och katter från ett ovärdigt liv på gatan. De går på knäna både ekonomiskt och arbetsmässigt. Mina känslor och mentala förberedelse får jag kanske ta ansvar för själv.

Som jag beskrivit tidigare, kände jag tydligt i början att jag var mer av en kattmänniska. Jag förstod mig helt enkelt inte riktigt på Zingo, men ville gärna lära mig. Jag betalade för två träffar med svenska hundtränarna Joy och Stefan i Monda och det är jag väldigt glad för. Det var ju inte Zingo som behövde lära sig att bete sig, utan jag och min son Iván som behövde tips på hur vi skulle tänka och som blev grunden till en sund och enkel relation till vår hund.

Det viktigaste jag lärde mig var att inte dalta med honom, att inte förstärka hans rädslor genom att exempelvis lyfta in honom i bilen eller en skrämmande hiss, att snabbt lära honom ordet nej, att inte vara blyg för att morra ordentligt när han behövde en tillsägelse (oavsett kontext och människor runt omkring som skulle kunna titta undrande) och att lära honom att han stod lägst i rang efter både Iván och katten. Vi tränade på hur jag skulle lära honom enkla kommandon som “kom” - ljus glad röst för uppmuntran och mörk, morrande för korrigering. Dessa enkla grejer gjorde hela skillnaden för oss och trots att jag inte hade någon direkt erfarenhet av hundar före Zingo, gick det väldigt enkelt att uppfostra honom.

Jag väntade ett par månader att släppa honom lös och tränade först på “kom” i en inhägnad hundgård i Arroyo de la Miel. Zingo måste ju ha varit spansk- eller engelskspråkig men lärde sig svenska kommandon utan problem. När min amerikanska väninna passade honom, talade hon svenska med honom och sade sådant som “gå och lägg dig” och “kom här”. Det var väldigt gulligt.

I parken i Reserva del Higuerón dit vi oftast gick, fanns många hundar och hundägare och jag har lärt mig mycket genom att studera andra och se hur lätt det kan bli fel om man inte har rätt inställning från början. Framför allt märks när ägarna inte har förmåga att visa sin hund vem som bestämmer. Då kan det gå illa.

Jag minns bland annat en man som jag träffade ofta under pandemin, vars valp i början fick vara lös i parken. En gång hade jag med mig Iván och då började hunden skälla intensivt på honom. Ägaren sade lite ursäktande att hunden inte var så förtjust i barn, men han sade ingenting till sin hund. Han lät den hållas och till slut hade han nafsat Iván i benet så det gick hål på byxorna. Jag borde ha rutit ifrån, men vi gick bara därifrån och efter den incidenten gick jag omvägar för att slippa stöta på honom.

När vi adopterade Pipo i februari, tog jag allting lite mer i min egen takt. Jag hittade honom på Facebook ganska snabbt efter att Zingo dött och kunde inte glömma honom. Till slut bad jag att få träffa honom. Han fanns på Fidelio i Benalmádena Pueblo så det var betydligt närmare än ADANA. Även om volontärerna där var angelägna om att hundarna skulle finna ett riktigt hem, kändes det inte riktigt lika desperat. När vi promenerat Pipo viftade han glatt på svansen när vi kom tillbaka. Vi behövde smälta att vi förlorat Zingo och skulle dessutom flytta, så jag förklarade att vi nog ville adoptera Pipo men inte förrän efter två veckor. Det var inga problem.

Lördagen efter träffade vi honom igen och tog hem honom för att testa hur han gick ihop med katten. Det gick utmärkt. Nu hade vi bestämt oss och fredagen därpå skulle vi hämta hem honom på riktigt. På ADANA var allting klart, förutom själva registreringen som görs när den nya ägaren betalar avgiften. På Fidelio får man hämta hunden och sedan åka direkt till en veterinär i Arroyo de la Miel som gör registreringen och lämnar ut passet.

Betalningen på 180 euro och signering av kontraktet gjordes på hundstallet. Två saker gjorde mig förvånad och till en början lite besviken. Dels hade jag fått informationen att Pipo var två år gammal men i passet som jag fick av veterinären, stod att han var född i oktober 2018. Ingen vet såklart när en gatuhund är född, men det gjorde mig ändå förbryllad. Dels var jag ovetande om att veterinären skulle göra ett test för att se om han hade Leishmaniasis.

Jag vet faktiskt inte om Zingo hade testats för detta, men det blev en orolig väntan för att få veta om jag just adopterat en sjuk hund. Tack och lov visade testet negativt. Jag hade dock önskat att jag vetat om i förväg att det skulle ske.

Sammanfattningsvis är mina tips:

- Ska du skaffa hund? Adoptera!
- Fundera på vilken typ av hund som passar just er familj, gå inte enbart på känsla/infall på plats.
- Ställ frågor och lita inte blint på den ibland lite godtyckliga informationen som ges på hundstallet.
- Fråga om test av Leishmaniasis gjorts.
- Fråga när hunden avparasiterats senast eller gör det själv ganska snabbt efter adoptionen.
- Investera i ett par tillfällen med en hundtränare för att lära dig grunderna i hunduppfostran.
- Tänk på att hunden är van att leva på gatan och äta det som bjuds (eller inte bjuds) och lämna inte ätbara saker framme som inte är ämnade för hunden. Det inkluderar lättillgängliga sopor.
- Dalta inte, sätt gränser och kommunicera dem tydligt. Morra för att visa ogillande.
- Njut av den nya familjemedlemmen!