- - - Detta inslag är ett smakprov och publicerades första gången 11.04.2021 exklusivt för prenumeranter på SK Premium. Nya inlägg av detta slag publiceras varje dag för prenumeranter. Läs mer om Sydkustens olika betaltjänster här: https://www.sydkusten.es - - -

Vattenreservoarerna är en symbol för Francoregimen och en av de mest emblematiska infrastrukturerna som diktatorn lämnade efter sig finns i Extremadura. Hidroeléctrica Española, nuvarande Iberdrola, påbörjade 1959 bygget av två dammar mellan floderna Tiétar och Tajo, som förbands med en kanal för att vatten skulle kunna föras över från den en ena till denna andra samt för att producera elektricitet.

Projektet var unikt i sitt slag i Europa. Omkring 4.000 män arbetade med konstruktionen under åren 1959 till 1966. De flesta var outbildade arbetare från omkringliggande byar som Trujillo, Arroyo de la Luz, Serradilla, Jaraicejo, Monroy, Malpartida de Plasencia och Almaraz. Men det fanns även familjer från andra delar av Spanien. Det skriver tidningen El Diario.

Dammarbetarna kom att utgöra en egen yrkeskår som kallades för “pantaneros”, efter pantano som betyder reservoar. De flyttade runt mellan de olika projekten i Extremadura. Det hjälpte till att fylla på befolkningen i regionen, som led av kraftig utflyttning. Nästan 40 procent av invånarna lämnade Extremadura under denna period.

Dammbyggena blev även en chans för invånarna på regionens landsbygd att ändra inriktning i sina liv. De flesta hade varit jordbrukare som arbetat för de stora markägarna. Många av dammarbetarna var även före detta herdar, som hade flytt undan misären.

Hidroeléctrica uppförde två små samhällen för dem som arbetade med dammarna under de sju åren. I det övre bodde officerarna och cheferna för företaget. I det nedre, precis intill floden, bodde de arbetare som hade lyckats få en arbetarbostad. Det fanns skola, mataffär med lägre priser än i de omkringliggande byarna, kyrka, bar, matsal, kapell, tobaksaffär, kasern för Guardia Civil och en lokal för dans på söndagarna.

El Diario har talat med bland annat Paqui Martos, vars pappa var förman på bygget. Numera bor hon i Katalonien, men hon minns åren i Salto de Torrejón som att bo i paradiset.

Hon beskriver det som en fantastisk miljö med naturen in på husknuten, bekväma bostäder som var få förunnade på den tiden, med rinnande vatten och elektricitet. Ovanligt framför allt i Extremadura.

– Vi barn hade allt tack vare “La Hidro” (elbolaget). De senaste leksakerna från fabrikerna i Alicante, gymnastikskor, högkvalitativ utbildning som gjorde att jag kunde fortsätta på gymnasiet med stipendium samt en välförsedd skola. Vi var lyckliga, citeras Martos i El Diario.

Alla hade dock inte tillgång till bekvämligheterna. Ungdomarna och de ensamstående männen fick bo i våningssängar i baracker, en bit utanför den lilla byn. Avskilt från det sociala livet fanns även stugor och utspridda hyddor, där de bodde som inte hade lyckan att få en arbetarbostad. Många av dem som sökt sig till byggena för att få arbete fick själva bygga sig ett hem av lersten i skogen.

På bygget fanns en siren som varnade för eventuella olyckor. De var vanliga under hela byggtiden. Den värsta och mest fatala var dock den som inträffade 22 oktober 1965. Sirenen började tjuta klockan 09.20 på morgonen. Paqui Martos berättar hur ljudet ristats in i hennes själ. Den dagen förvandlades paradiset till helvetet på jorden.

Det hade varit en regnig höst och dammen hade fyllts på ordentligt. Den nådde sin maxnivå, men portarna förblev stängda och allt vatten lagrades. Martos berättar hur hennes pappa var orolig flera dagar innan olyckan och hans bror, som arbetade på det tekniska kontoret, visste om att de var tvungna att börja släppa ut vatten. Men någon sådan order kom aldrig. Under tiden fortsatte arbetet med reservoarerna vid Tajo och Tiétar.

När dammen brast fyllde vattenmassorna den torra flodbädden, där omkring 400 män arbetade, med enorm hastighet. Tunneln med ett 50-tal arbetare mellan de två dammarna fylldes snabbt och de hade ingen chans att klara sig.

Samhället evakuerades. Kvinnor, barn och arbetare som befunnit sig på andra platser, tvingades fly upp i bergen. Därifrån blev de vittnen till hur kroppar, kläder och byggmaterial fördes med av de kraftiga vattenmassorna.

Räddningsarbetet för att undsätta arbetarna var bristfälligt, men lokaliseringen av kropparna uppges ha varit ännu sämre. Det tog flera dagar och några av dem hittades flera kilometer från olycksplatsen. Det sista liket dök upp mer än ett halvår senare, i juni 1966.

Det var i huvudsak arbetarna själva som bäst de kunde fick försöka undsätta sina kollegor. Bland dem sticker ett namn ut särskilt, José Martín Malmierca, som med sin lyftkran lyckades rädda omkring 60 personer ur vattenmassorna. Han belönades med en guldmedalj av Francoregimen, samt en resa till Rom.

Tragedin tystades dock ned. Både av de drabbade som ville försöka glömma det känslomässiga traumat och av rättssystemet. Den officiella dödssiffran stannade på 54 personer. Detta trots att enbart skolan som fick bli tillfälligt bårhus registrerat en högre siffra och arbetarnas uppgifter om att det anlänt 75 kistor som inte räckte till.

Domstolen i Navalmoral de la Mata i Cáceres beordrade lägga ned utredningen. Regimen lade locket på. Den var inte intresserad av att händelsen kom ut, särskilt inte efter en annan tragedi när dammen i Ribadelago brast 1959 och 144 av byns invånare förolyckades. Eller med tanke på att Spanien nu var på väg att öppna sig internationellt.

Elbolaget betalade ut 20.000 pesetas till varje änka och ytterligare 5.000 pesetas per barn som förlorat sin pappa. I gengäld var de tvungna att avsäga sig möjligheten till större skadestånd genom att gå vidare rättsligt med en anmälan. Summan motsvarade enligt El Diario åtta månadslöner.

På kyrkogården finns personer begravda som ingen någonsin kändes vid. Något som har lett till teorier om att politiska fångar användes i samband med dammbyggena. Det skulle även förklara varför antalet officiella dödsoffer inte stämde med det antal kroppar som arbetarna själva lokaliserade.

Olyckans betydelse återspeglades inte heller i medierna. TV-nyheterna ägnade den knappt en minut och det var inte ens huvudnyheten. Tidningarna skrev, men endast små notiser. Inga stora rubriker eller förstasidor. Inte heller ställdes någon till svars för olyckan.

Men det finns efterlevande som minns. Genom ett forum på internet, vars initiativtagare är antropologen Manuel Trinidad, samlades för tolv år sedan barnen till dammarbetarna i Torrejón. De kallar sig för “Los Niños del Salto”. Tillsammans delar de, förutom tragedin, även fantastiska minnen från åren i Monfragüe, som utsågs till nationalpark 1979.

De har tagit ett litet steg för att bryta tystnaden och hedrar varje år sina fädrar, männen som deltog i ett av de främsta ingenjörsprojekten för sin tid. Men som fick betala ett dyrt pris för sin insats. För fem år sedan uppförde ättlingarna ett minnesmonument över de omkomna arbetarna, där kapellet stod för 55 år sedan. Nästa mål är att utmärkningen av monumentet ska bli tydligare, då det i dagsläget är svårt att hitta dit.