- - - Detta inslag är ett smakprov och publicerades första gången 27.03.2023 exklusivt för prenumeranter på SK Premium. Nya inlägg av detta slag publiceras varje dag för prenumeranter. Läs mer om Sydkustens olika betaltjänster här: https://www.sydkusten.es - - -

Jag är som sagt svensk sedan födseln. Mina första nio år levde jag först i Torremolinos och sedan i Fuengirola och mina föräldrar såg till att spanska blev mitt första språk, trots att det alltså inte var mitt modersmål. Detta då deras avsikt var att förbli i Spanien. Svenska började jag lära mig när jag var i fyraårsåldern. Mina två yngre syskon föddes också i Málaga, men medan de åtminstone fick detta registrerat i sina pass har det i mitt alltid stått att jag skulle ha sett dagens ljus i Oscars församling, i Stockholm. Det är nämligen min mors födelseförsamling. Trots att jag kan uppvisa ett spanskt födelsecertifikat väger gällande inhemska bestämmelser vid den aktuella tidpunkten tyngre för de svenska myndigheterna än sanningen… Idiotiskt, eller hur! Jag har gnisslat tänder varje gång jag behövt fylla i födelseort i någon spansk blankett och tvingats skriva ”Oscar, Stockholm”, för att det annars inte stämmer överens med vad som står i mitt pass…

Trots denna sargade spanska stolthet har jag aldrig känt något egentligt behov av att erhålla spanskt medborgarskap. Speciellt då det i mitt fall, till skillnad mot andra släktingar, skulle innebära att jag tvingas göra avkall på den svenska nationaliteten. Behovet blev ännu mindre när Sverige gick med i EU och det rent praktiskt blev närmast likgiltigt huruvida man är medborgare i Spanien eller i Sverige.

Mina hittillsvarande skäl till att inte byta från svenskt till spanskt medborgarskap har förutom ren lättja varit att det känts som en fördel i många sammanhang att ha ett svenskt pass. Jag har dessutom bott i Sverige under tonåren och även gjort lumpen där (vapenfritt på Röda korset). Ungdomsåren formar oss som bekant i stor utsräckning och till kynnet är jag nog betydligt mer svensk än spanjor.

En sak är dock ens kynne och en helt annat ens identitet, som har alltid varit spansk hos mig. Så snart jag fick möjlighet reste jag som nybliven 18-åring från Sverige för att studera på Universidad Complutense i Madrid och när värnplikten var avklarad tog det bara någon månad innan jag åter satt på ett flyg till Spanien för att börja arbeta som reseledare. Och på den vägen är det..!

Det var inte meningen att den här bloggen skulle förvandlas till en självbiografi. Vad jag vill ha sagt är att jag nu ”på gamla dar” känner att det är dags att byta medborgarskap och bli spanjor på riktigt. Det som gav mig den definitiva knuffen har faktiskt att göra med mitt pass, men inte i första hand den felaktigt angivna födelseorten. Istället har det varit allt strul kring förnyelsen av mitt senaste pass (det tog mer än fyra månader, efter infinnande i höstas hos passpolisen i Göteborg). I Spanien förnyas passet vart tionde år och det är såväl enklare som billigare att erhålla det än för en spaniensvensk.

Mitt beslut att ansöka om spanskt medborgarskap är dock inte så banalt som enbart att jag vill spara pengar och besvär vid passförnyelser. Jag har kommit till insikt om att så länge jag behåller mitt svenska medborgarskap är jag inte hängiven till hundra procent mitt liv i Spanien. Detta är ganska absurt med tanke på min uppväxt här, att jag levt större delen av mitt liv i Spanien, har spansk familj och framför allt inga som helst planer på att åter bo i Sverige. En annan väldigt knasig aspekt är att jag har rösträtt i det svenska riksvalet men inte i det spanska.

Så nu har jag inlett processen, med en stor portion nyfikenhet. Jag måste genomgå språkexamen liksom test i kunskaper om Spanien. Som skäl till min ansökan om spanskt medborgarskap kunde jag ha åberopat såväl att jag bott fast här betydligt längre än minimikravet, är gift med en spanjorska samt har spanska barn. Men jag har valt att ansöka baserat på min spanska födelseattest. Det känns på något sätt som att det utgör en historisk upprättelse.

En sådan behandling tar enligt normerna ett år. Återstår att se om jag till nästa vår kan förkunna att jag blivit spanjor på riktigt. Under tiden kanske jag borde slipa lite på mina glosor…

Fortsättning följer!