- - - Detta inslag är ett smakprov och publicerades första gången 19.07.2022 exklusivt för prenumeranter på SK Premium. Nya inlägg av detta slag publiceras varje dag för prenumeranter. Läs mer om Sydkustens olika betaltjänster här: https://www.sydkusten.es - - -

Vi har varit tillsammans i 18 år, Jesús och jag, ändå kan han inte så mycket svenska. Eller nja, ett rätt gott ordförråd har han, förstår vad man pratar om på svenska, men saknar grammatiken, har svårt att sätta ihop ord till meningar. Kan sällan svara om någon ställer honom en fråga. Den svenska han kan, har han snappat upp när vi har varit i Sverige på semester, och så lär han sig när jag pratar med andra. Inte för att det finns så många att praktisera med där vi bor, men katterna, citronträdet, huset och barnen pratar jag alltid svenska med, det känns inte naturligt på något annat språk än mitt modersmål.

Nu har jag arbetat länge som lärare i svenska som andraspråk, så jag om någon borde ju ha undervisat min sambo i svenska. Undervisningsmaterial saknas inte. Men det är mycket svårt att undervisa någon man bor ihop med. Har ni testat? Man har bestämt att varje kväll klockan sju ska ägnas en stund åt svenskan, men så tar livet vid, måste åka och handla, ungarna är sjuka, hunden ska ut, ett födelsedagskalas att gå på, en marknad att förbereda… Det är så svårt!

Men nu känner han sig inspirerad, Jesús, och det är tack vare att jag själv håller på att lära mig ett språk genom en app i telefonen.

Vilket språk, undrar ni. Fundera lite på det. Det borde ju vara ett som jag kan ha användning för, portugisiska till exempel, vi bor så nära Portugal, reser gärna till grannlandet. Eller franska, det är ett språk som jag kommer i kontakt med ibland, så vackert det är! Eller så borde jag öva upp gymnasietyskan, den vore verkligen bra att ha nu när jag har börjat åka tåg mellan Spanien och Sverige. Men nej. Det blev finska.

Jag tycker så mycket om finska. Har alltid gjort det. Eller i alla fall sedan jag bodde på Åland och en finsk skolklass befann sig på samma ö som vi fotografer, och barnen brände sina grillkorvar över elden och vi alla i folkhögskoleklassen lärde oss att säga ”svart bränd korv” på finska. Där föddes min fascination över språket.

Nåväl. Sedan jag fick en finsk svärmor har jag äntligen anledning att lära mig finska. Egentligen är hon inte min svärmor utan min brors, men jag har ingen egen och råkar ofta tänka på henne som min. Pirkko heter hon. När fyraåringen föddes skickade Pirkko ett underbart paket till henne, och oss. Sedan dess har hon skickat paket till varenda en av barnens födelsedagar samt julafton. Alltid fina paket med hemstickat, böcker och finsk lakrits.

Trots kontakten har vi aldrig träffats. Än. Men snart ska det ske! Min familj är tydligen bokad på vårt livs första Finlandskryssning om ett par veckor! En sådan där båt, som jag lite föraktfullt berättat för Jesús om, att där åker svenskar bara för att supa sig fulla och köpa sprit. Eller om det är Tysklandsbåtarna. Eller Danmark. Ja, det kvittar. När vi anländer Åbo efter en natt ombord (troligen sömnlös, de som bokade skaffade en tvåbäddshytt åt vår fyrapersonersfamilj) kliver Pirkko och mina (egentligen min brors) finska svågrar på, och så ska vi umgås hela vägen tillbaka till Sverige, där jag och min familj hoppar av båten igen eftersom jag ska upp tidigt morgonen därpå och jobba. Spännande, eller hur? Och jag har alltså äntligen en anledning att lära mig finska!

Jag får medge att allt jag kan lärde jag mig veckan innan barnen och sambon kom till Sverige, när jag var ensam i Sverige och jobbade. Man lär sig så väldigt mycket mindre när ens fritid inte tillhör en själv längre, utan ens två barn, men ändå. Detta, bland annat, kan jag säga på finska: ”Grattis. Välkommen. Ursäkta. Tack. Skål. Hej. Jag heter Annika. Du är trevlig. Hon är rolig. Jag är en trollkarl.”

Den sista meningen har jag varit lite tveksam till. Varför är ordet för trollkarl ett av de 15 första orden i nybörjarkursen? Hur ofta säger man att man är en trollkarl? Nu tycker jag visserligen mycket om att göra reptrick, något som jag i och för sig också borde öva upp innan jag träffar min (brors) finska familj, men att säga att man är en trollkarl kanske är att ta i.

Trollkarl, förresten. ”Velho” enligt appen. Kan det stämma? Är det någon felöversättning? Har funderat på detta i tre veckors tid, tills häromdagen när en kollega med finskt ursprung kom tillbaka efter semestern.
- Velho? Det har jag aldrig hört. Det kan inte vara finskt.

Hon rådfrågade ett översättningsverktyg, och kom fram till att ordet velho är portugisiskt. Se där, jag borde ha ägnat mig åt portugisiskan istället.

Kollegan ville hjälpa mig:
–Du ska säga så här istället: noitaakka. Det betyder häxa. Minä olen noitaakka - Jag är en häxa.
–Noitakka.
–Nej, noita-akka. Du måste göra ett uppehåll där. Annars fattar de inte vad du säger.
Noitaakka. Jag tycker om det ordet. Men när ska jag säga till finländarna att jag är en häxa?

Jesús lät sig övertalas att prova språkappen, och han övar på svenskan varje kväll. I början tyckte han att det var alldeles för lätt, men nu blir det mer av en utmaning. Idag hade han ett par riktiga tungvrickare som han skulle upprepa i appen. Jag hade själv svårt att säga dem. Eller smaka på den här:
”Min svärfar är min frus far och min far är hennes svärfar.” Eller ”Far och farfar är fäder till barn i två generationer.”

Jag skrattade till lite där jag stod och grejade med middagen och lyssnade med ett halvt öra. Försökte upprepa tungvrickarna och undrade varför man inte säger de här meningarna istället för Sex laxar i en laxask, som ju är enkelt i jämförelse.

Nu var det dags för nästa mening. Familjetema på den här lektionen, förstod jag.
”Du har sextiofyra och en halv kusiner”
–Va? En halv kusin? undrade jag.
–Strunt i det, det är grammatiken som är viktig, svarade Jesús.
–Då borde det nog vara ”sextiofyra och en halv kusin”.
–Strunt samma.

Så kom nästa mening som telefonen ville att sambon skulle upprepa:
”Varför äter din faster sköldpaddor?”
–Men va? Varför ska du lära dig säga så?
–Grammatiken är det viktiga.
–Men sköldpaddor? Hur ofta frågar man varför någon äter sköldpaddor? Har du ätit sköldpadda någon gång?
–Nej, men en del gjorde det i Spanien förr.

Han tänkte på de fattiga efterkrigsåren.
–Har din pappa ätit sköldpadda?
–Det har han säkert.

Sköldpaddor eller inte, det går framåt, både med svenskan och med finskan. Om en och en halv vecka gäller det.

Nu vet jag att de kan svenska allihop, även min (brors) svärmor, men har man möjlighet att prata finska – då tar man den. Och Jesús eventuella framsteg i svenska kommer väl till pass. Fast han kanske inte ska fråga ifall finländarna äter sköldpaddor. Det kunde i och för sig fungera som isbrytare, men förmodligen är det en så konstig mening att de bara tror att de har hört fel.