Spanien är fantastiskt. Jag har rest mycket i inlandet och sett så vackra platser. Men de senaste åtta åren har jag tänkt, varenda gång, att visst är det fint men som mina berg är det inte. Ingen annanstans i Spanien vill jag bo än i Huelvabergen i sydväst. Mjuka, gröna berg och dalgångar, fåglar, ibericogrisar, små vita byar och skog. Det var när vi flyttade hit som jag äntligen slutade längta hem till Sverige.

Att åka till havet är härligt. Och att ta en dag i Sevilla är aldrig fel, eller att upptäcka Pyrenéerna, slätterna i Castilla-La Mancha, Medelhavsstränderna, städer, byar, ja, det finns så mycket att se. Men när jag har sett färdigt vill jag åka hem. Och de stora, vassa, trädlösa bergen i norr skrämmer mig.

I början av året var jag anmäld till en chokladkurs. Att lära mig mer om choklad hade jag länge önskat. Bakning är ett stort intresse och choklad är spännande att jobba med. Mina praliner med mjuk, len fyllning och tunt chokladöverdrag som knäcks när man sätter tänderna i den är delikata, men jag ville lära mig mer.

Kursen hölls i byn Valdemanco i bergen norr om Madrid. Ett litet personligt företag erbjöd kurser i bland annat brödbak, konservering, svamp, tvåltillverkning och ost. Och choklad förstås. Det blev bil till Sierra Norte de Madrid på fredagen och en natt på ett billigt boende i en grannby.

Morgonen därpå körde jag till Valdemanco. Omgivningen bestod av grå berg, grå hus och grå himmel. Det var en spännande och annorlunda trakt, men den gjorde mig nedslagen. Jag såg redan fram emot att åka hem till grönskan dagen därpå.

Kursen hölls i ett spännande hus. Ute var det råkallt som i Sverige men inomhus varmt och gott. Ett tiotal andra kursdeltagare satt i den hemtrevliga chokladverkstaden. Alla utom jag själv kom från Madrid-området.

Sambon tycker att jag är en chokladnörd. Det är en överdrift. Jag vill bara att chokladen jag äter ska vara värd besväret. Chokladen ska tas på allvar. Jag minns en vidrig liten pralin från ett svenskt kafé som jag testade i somras, hu! Spelar ingen roll om det är av billigt eller dyrt märke så länge chokladen ger något. Mer än en gång har jag undrat om choklad över huvud taget värderas i Spanien. De flesta jag känner nöjer sig med en torr, spansk Valor. Eller äter vilken sorts choklad som helst så länge den är ekologisk. Eller sockerfri. Milde tid, vilken vedervärdig choklad jag har bjudits på av bekanta i mina berg! Alla dessa som undviker socker och låtsas som att riktig choklad går att ersättas med johannesbröd i den äckliga ”chocolate de algarroba”… Nej. Det går inte. Nej.

Chokladmannen på kursen hade förstås äkta vara och drog igång direkt med att prata kakaobönor, metallskålar, termometrar, temperaturer och uppvärmningstekniker. En stor mängd choklad smältes och en härlig doft spred sig i rummet. Inför våra ögon tillverkades ganaché, påskägg, klubbor och nötfyllningar. Blanka pralinskal och marmorerade. Det var så roligt!

Vid två var det lunchpaus och jag gick med ett gäng kurskamrater till en närliggande restaurang.

Medan vi väntade på maten försökte jag småprata. Var ju nyfiken på Madridborna.
–Så du kommer från Madrid, sa du? Hur är det att bo där, frågade jag en äldre, färgstark dam som såg trevlig ut.

Damen började prata. Liksom väninnorna. Om sina hemkvarter, stadsdelar, vardagsliv och allt vad storstaden har att erbjuda.

Jag lyssnade, ställde följdfrågor. Det intresserade mig hur det är att bo i Madrid, en plats dit jag själv aldrig skulle vilja flytta. Men allt jag fick berättat för mig jämförde jag med mitt liv i de sydvästra bergen i Andalusien, och ingenting var till Madrids fördel. Jag slog vakt om tonfall, ordföljd och ansiktsuttryck för att det inte skulle märkas vad jag egentligen tänkte om livet i Madrid jämfört med livet i bergen. Jag kände plötsligt en enorm stolthet över mina fattiga, gammaldags och vackra trakter. ”Madridbor”, ville jag säga, ”om jag bara finge berätta exakt hur det är att leva i Huelvabergen. Att det ett år bara var sju barn i olika åldrar i byskolan, att grannen slaktar sina grisar själv, att det inte finns någon affär men att fiskbilen kommer en gång i veckan, att det inte går några bussar men vi använder Blablacar istället, det finns ingen biograf men teatern visar film några gånger om året, vi har en alternativ ekologisk månadsmarknad och om vi behöver handla något speciellt kan vi ta bilen en och en halv timme till Sevilla, där finns det mesta, fast ingen chokladaffär nej, det är sant…”

Det verkar kanske inte så positivt, men jag kände att ju mer Madriddialekt jag hörde, ju mer vi pratade om storstadens nöjen, desto mer längtade jag hem till bergen. Tänk att just jag fick bo på en sådan fantastisk plats. Bästa i Spanien, förmodligen.

Vilka kontraster. Det här var också en bergstrakt men ingenting var likt mina berg. Madridbergen kunde lika gärna ha varit en förort till huvudstaden. Det gick bussar in till Madrid hela tiden, motorvägen låg nära. Man fick känslan av att alla levde sina liv i Madrid men bodde lite utanför staden. Huvudorten i mina berg; Aracena, ligger bara en timme från Sevilla, Andalusiens största stad, ändå går det bara två bussar om dagen dit.

Det var som att det tändes en lampa inuti, jag började lysa av lokalpatriotens färg, och jag behövde dölja det. ”Person som håller (överdrivet) starkt på sin hemtrakt betyder lokalpatriot” enligt nätet. Lokalpatriot, det var jag det.

Jag längtade hem. Till grönskan och vänligheten, dialekten och lugnet, enkelheten och skönheten.

På eftermiddagen fyllde vi praliner och limmade chokladfigurer, pratade chokladaffärer (i Madrid) och provsmakade.

Det blev en natt till i Madridtrakten, men på söndagen åkte jag äntligen hem till mina berg, med en stor påse choklad och nybliven insikt om hur mycket jag faktiskt tycker om mitt lilla hörn av Spanien. Det var en lyckad kurs.