Parfym i stället för färgfläckar på dotterns förskola

PREMIUM Även om jag ibland vill stanna tiden och behålla barnen små ett tag till, är det vissa saker som är skönt att de är över. Förskolan, till exempel. Jag kände att jag och förskolan inte förstod varandra. Vi spelade på olika planhalvor, som man brukar säga. Ett exempel är karnevalen, då jag krockade ordentligt med både förskola och spansk kultur.

Det handlar ju om kulturkrockar. Jag har inte belägg för att svensk, långsam inskolning är bättre än den snabba spanska, men det kändes inte bra att lämna barnet ensamt redan dag tre, om än en kort stund, och sedan aldrig mer få komma innanför dörren, bara placera det ledsna barnet i famnen på en pedagog i dörröppningen och gå. Och renligheten, den kunde jag bli galen på! Låt ungarna leka i stället! Så tänkte jag. Men förstod samtidigt att många andra föräldrar tyckte om att hämta rena, parfymerade, välkammade barn med fina frisyrer och inte en fläck på kläderna.

Jag minns den första karnevalen, då jag verkligen kände mig utländsk, och irriterad.

Karnevalen skulle firas med parad och en kvällsföreställning med trolleri och dockteater. Dessutom skulle barnen komma utklädda till förskolan. Temat var Den förtrollade skogen, och förskolan hade skrivit en lång lista på förslag på utklädnad, av vilka alla tycktes vara olika typer av prinsar och prinsessor, uppblandat med älvor, fjärilar och lite annat. Troll stod inte med, men det var det första jag kom att tänka på. Dottern, två och ett halvt år, hade ett riktigt trollhår, ett lockigt som stod åt alla håll. En trolldräkt skulle säkert vara lätt ordnat, tänkte jag.

När dagen närmade sig började jag ångra mig. Ingen skulle begripa vad dottern var utklädd till. Det finns inga troll i Spanien. De ingår inte i den spanska kulturen.


Natten före karnevalsdagen satt jag uppe och tillverkade både svans av en repstump som jag hade fått i järnaffären, och ett slags halsband av ekollon, kastanjer, löv och färgglada träknappar. Dessutom sydde jag fast färska stora, gröna löv på dotterns rustiga, ulliga bruna klänning.


På morgonen väckte jag henne tidigare än vanligt, mätte till svansen och sydde fast den. Sambon målade flickan i ansiktet med grönt och brunt, inte så lyckat får medges, för han förstod inte att det var en färg som inte gick att gnugga ut. Till sist rufsade vi till håret riktigt ordentligt med hjälp av en massa hårspray, och knöt till slut en liten röd rosett i rufset. Hon var så söt! Jag var riktigt nöjd ändå.



Klockan tolv var föräldrarna välkomna att komma och titta på barnen som övat in några dansnummer.

Fem eller sex barn började gråta där de stod framför alla mammor och mor- och farföräldrar och fick bäras bort av sina mammor efter dansnumret. Min dotter grät inte, men jag fick en klump i halsen när jag såg henne. Som hon stack ut! Runt omkring henne stod de andra barnen i färgstarka, påkostade köpta dräkter, och där var hon, liten och tunn i brun klänning med hemmasydda löv och hemgjort halsband och svans som ingen i publiken såg. Och dessutom... Vad hade de gjort med hennes hår?! Det var så orimligt att det tog en lång stund innan jag fattade vad som var fel.

Denna förbannade förskolepersonal! För dem ska barn vara rena, välkammade, prydliga, små människor som aldrig får sätta sig i sanden i sandlådan (om det hade funnits sand på lekplatserna) eller plaska i en vattenpöl. För dem var det så otänkbart att rufset i håret var en del av utklädnaden, att de mödosamt hade kammat ur all hårspray, kammat och kammat för att till slut fäst upp håret i en stram hästsvans.

Det här störde mig mycket. Jag var så arg, det var kulmen på min ständiga irritation över hur viktigt det är att barn alltid är prydliga att se på och att de inte får smutsa ner sig. Och det här med kläderna... Vi hade kunnat köpa en dräkt. Men jag tyckte att det var onödigt att köpa en dräkt som bara skulle bäras under fem timmar på förskolan och sedan aldrig mer. Varför lägga pengar på det?

Så tänkte ingen annan, det stod klart.

Klockan 14 kom jag tillbaka till förskolan för att hämta dottern, och då hade personalen "omtänksamt" tvättat bort hennes ansiktsmålning också.

Annika Elwing