Semestern som inte blev som planerad

PREMIUM MATS BJÖRKMAN Sommaren är inte över ännu, men det är däremot min semester. Den har bestått av två olika upplevelser och i dag ska jag berätta om den färskaste – och mest omskakande. En resa som inte startade alls som vi önskat oss – men som blev helt okej till slut.

Kanske borde vi ha anat att något inte stod rätt till redan några veckor före vår resa. Vi hade bestämt oss för en strandsemester hela familjen vid Atlantkusten, i pittoreska Los Caños de Meca (Barbate). I detta syfte hade jag bokat en lägenhet som låg på kort gångavstånd från den kända stranden ”El Pirata”. Jag hittade bostaden på Airbnb och föll för dess två stora terrasser med havsutsikt, samt läget.

Vad var det då som hände några veckor före? Jo, vi satt och tittade på riksnyheterna på tv när det plötsligt kom ett inslag från just Los Caños de Meca. Det handlade om en demonstration som hållits samma dag av de lokala invånarna. Anledningen var inte att protestera mot massturismen, utan mot strandens eländiga skick. Det visade sig att det mesta av sanden spolats bort och att det inte längre fanns mycket kvar av stranden El Pirata. Demonstrationen var sammankallad för att kräva att myndigheterna återupprättade stranden, för att värna om turismen.

Vi satte naturligtvis i halsen, men försökte tänka positivt. El Pirata är ju långt ifrån den enda stranden i området, även om det var den som låg på bekvämt gångavstånd från vårt semesterboende.

Så kom inflyttningsdagen, som var den 29 juni. Det var mitt i den kvävande värmeböljan och olidligt varmt när vi kom fram vid 18-tiden på söndagen. Dessutom blåste det kraftigt, så kallad ”levante”, som är den värsta vinden i området.

Vi hade fått bra instruktioner via Whatsapp från värden, som är ett företag som sköter ett flertal privata semesterbostäder. Nyckeln fanns i ett kodlås vid entrén. Mardrömmen började när vi klev in genom dörren.

Vi fann ett litet kombinerat vardagsrum och matsal, med möbler som sett bättre dagar. När jag skulle sätta in kyl- och frysvarorna som vi hade med oss, upptäckte jag att kylskåpet inte var påslaget. Det var nära 40 grader ute och brådskande att ställa in framför allt glassen som vi hade med oss i kylväska med is, men den hann naturligtvis smälta innan frysen kom igång.

Lägenheten hade två sovrum, men endast ett av dem var utrustat med luftkonditionering. Våra döttrar skulle därmed tvingas sova med öppen dörr, vilket i sig garanterade att yngsta dottern skulle vakna så snart det blev minsta ljus ute. Apropå ljus så fanns det inga lampor i sovrummen, förutom taklamporna. Till skillnad mot på bilderna på uthyrningsplattformen fanns det dessutom enbart en sängkudde per person.

Huvudsovrummet var extremt litet och den stora dubbelsängen tog upp större delen av golvytan. Det var så trångt mellan sängen och den pyttelilla utskjutande garderoben att väskorna inte passerade. Det fanns absolut ingen plats att ställa upp väskorna i huvudsovrummet, förutom på själva sängen, och den smala garderoben hade endast en hylla, så där fick inte mycket plats. Var hade de tänkt att vi skulle ha vårt pick och pack för tio dagar?

Huvudsovrummet hade förvisso luftkonditionering, men den var placerad på så vis att det blåste iskall orkan rakt mot sängen. Jag lyckades styra upp det hjälpligt genom att sätta upp ett par väskor ovanpå garderoben, så de agerade vindskydd.

Det fanns två ganska rymliga badrum, men av de fyra duschhuvudena var det endast ett som fungerade hjälpligt. De flesta av krokarna i badrummen saknades och endast fästena fanns kvar, så vi kunde inte hänga upp handdukarna någonstans.

Det värsta var dock servisen. Det fanns gammal ingrodd mat på flera av tallrikarna och både besticken och stekpannorna var flottiga och såg inte ut att ha diskats ordentligt på åratal. Skyltar i lägenheten varnade för en straffavgift på 30 euro om man inte diskat före man checkar ut, men uppenbarligen kontrollerade städpersonalen inte att de tidigare gästerna gjort ett acceptabelt jobb.

Mycket illa till mods gick vi ut i värmefläktsblåsten för att äta middag. När vi promenerade till en närliggande restaurang kunde vi med egna ögon se att El Pirata inte längre kunde kallas strand, då den endast bestod av klippor.

Levantevinden drog våldsamt i presseningen på restaurangens terrass. Medan vi beställde middag skickade jag ett meddelande till värden, som jag redan hade ringt tidigare om det avstängda kylskåpet. Till min förvåning ringde värden upp mig nästan direkt, trots att det var söndag kväll. Mina anmärkningar bemöttes med kommentarer som att ”detta är Los Caños”, som inte kan jämföras med Marbella. Värden var uppenbart insatt i var vi kom ifrån.

Vi blev erbjudna en ”superior” lägenhet som fanns ledig i samma byggnad, och att få se på den före. Efter middagen kunde vi syna lägenheten genom att jag fick koden till nyckelboxen, men även om denna lägenhet hade ett större vardagsrum så var den i övrigt i samma trista skick som den första och också saknade luftkonditionering i ett av sovrummen. Vi avböjde därmed erbjudandet om byte.

Nedstämda gick vi till sängs och jag vaknade inte mycket muntrare på morgonen när jag hörde hur levante-vinden ruskade om persiennerna, vilket gjorde en frukost med havsutsikt på terrassen otänkbar. I väntan på att resten av familjen skulle vakna började jag leta efter alternativt boende i området och fann att det fanns en villa ledig bara ett stenkast från vår lägenhet. Via Airbnb frågade jag värden om det fanns möjlighet att se den och jag fick ett mycket snabbt och positivt svar.

För att slippa använda servisen åt vi frukost ute, trots att vi släpat med oss alla möjliga provianter. Jag textade med värden, som var tillmötesgående men också bestämd beträffande att det inte var på tal om någon återbetalning av pengarna, då vi blivit erbjudna en alternativ lägenhet.

Efter många meddelanden fram och tillbaka med värden bestämde vi oss för att åka hem igen, oavsett om vi fick tillbaka våra pengar eller ej. Jag avbokade bland annat bord till nästa dag på en eftertraktad restaurang i Barbate som jag på rekommendation reserverat en månad tidigare. Då erbjöd värden oss plötsligt en villa med egen pool i Chiclana de la Frontera, cirka 40 minuters bilväg bort. Den såg fantastisk ut på bilderna och efter familjerådslag antog vi erbjudandet. Vi skulle få besked om när villan var klar att flytta in i under eftermiddagen och under tiden kunde vi stanna i lägenheten.

Jag var efter dessa intensiva timmar psykiskt utmattad, men förhoppningsfull om en tillfredsställande lösning. Nu var det bara att vänta och jag passade på att gå på toaletten. Just som jag satte mig på toalettstolen fick jag dock ett nytt meddelande på mobilen: ”Är allt okej?”. Det var från värden för villan i närheten. Med alla turer fram och tillbaka hade jag helt glömt att vi bestämt träff för 15 minuter sedan!

På något sätt var jag på plats i villan bara fem minuter senare och jag bad värdinnan tusen gånger om ursäkt för att hon fick vänta. Jag berättade naturligtvis inte att jag redan tackat ja till en annan villa, utan synade bostaden med spelat intresse. Jag berättade även – helt sanningsenligt – att vår nuvarande värd vägrade att betala tillbaka pengarna och att detta försvårade våra möjligheter att hyra något annat.

Tack och lov var den andra värdinnan mycket förstående och hennes villa visade sig dessutom inte vara något bra alternativ för oss, då den saknade både luftkonditionering och pool.

Vi åt även lunch ute medan vi väntade och så snart vi fick klartecken lämnade vi lägenheten med allt bagage och åkte till villan i Chiclana. Det rådde fortfarande en tryckande värmebölja och känslan var som att träda in i en oas när vi kom in i den rymliga och luftkonditionerade villan. Vi kastade oss i poolen och pustade ut.

Villan låg i ett lugnt och fridfullt område, sju minuter i bil från stranden i Chiclana. Det blev dock inte många strandbesök, utan semestern kom främst att handla om avkoppling vid poolen och diverse utflykter i bil. Det blev bra till slut, men jag tror att vi för evigt kommer att känna rysningar när Los Caños de Meca kommer på tal…

Mats Björkman Sydkusten