Semester i Sverige del 3

PREMIUM CARIN OSVALDSSON Sista delen av årets Sverigesemester tillbringades i Skåne, närmare bestämt i Vejbystrand och Ängelholm. Där fick vi oväntat prata spanska, besöka ett UFO-monument samt en nagelbitande start på hemresan, med tåg ned genom Europa till vårt kära Málaga.

Mamma nämnde flera gånger att det öppnat en ny liten butik som sålde så fin keramik inne i stan. Hon ville så gärna visa mig den, så efter en liten tur längs Storgatan gick vi bort mot Nya Torg. “Jag tror att den är från Córdoba”, säger mamma då. Jag såg framför mig den klassiska färgglada keramiken som vi kan köpa i massor av butiker på Costa del Sol, framför allt Mijas Pueblo.

“Men mamma jag kommer inte köpa med mig spansk keramik från Ängelholm för att släpa på tåget tillbaka till Spanien… och säkert betydligt dyrare än hemma”. Nej, men hon ville bara visa. Kiko’s Cafeteria ligger på hörnet vid ett torg som numera är en stor parkering, där jag bott i två olika lägenheter i sena tonåren och tidiga 20-årsåldern. Det visade sig att keramikbutiken egentligen var ett café.

När vi klev in hörde vi att de som satt vid ett av borden talade spanska med varandra. Iván blev till sig och sa "Hola". Spanjorerna blev förstås ännu mer till sig av att det kom in en 11-årig kille som ser ganska typiskt svensk ut och började prata flytande spanska med dem. De utbytte livshistorier och jag började snacka med Kiko som stod bakom disken.

Efter många år i London och gift med en svenska som spenderat sina barndoms somrar i Vejbystrand, valde familjen att flytta dit. När Kiko gick på SFI längtade han mycket efter ett ställe att slinka in och få en café con leche på. Så han köpte lokalen, fixade till den och började servera spanskt kaffe, spanska bakverk, spansk potatisomelett och sälja spanska delikatesser. Men ängelholmarna var tröga. De ville inte ha spanskt kaffe på spanskt vis.

Kiko började importera keramik och det har gått bättre så nu ska han sälja lokalen som blir för dyr och satsa på att sprida den spanska keramiken i Skåne och förhoppningsvis även i andra delar av landet. Det är verkligen inte lätt att komma utifrån och försöka nå fram till småstadsbor med nya saker. Svenskarna dricker visserligen kaffe men antingen hemma eller på jobbet eller på ett typiskt fik. Detta var ett spansk kaklat café. Snyggt och modernt med barstolar och väggar i medelhavsgrönt. Men inget fik. Jag hoppas Kiko blir rik på att sälja spansk keramik till skåningarna. Tyvärr bidrog jag inte med något köp och kände mig som en svikare.

Ängelholm är staden jag gick gymnasiet i och jag har några av min bästa vänner där. Samt mamma och tills alldeles nyligen även lillebror. Men under tiden vi var på semester flyttade han till Pajala av alla ställen! Bara 180 mil från Vejbystrand där han bott i nästan hela sitt liv. Jösses vad Sverige är långt!

Som vanligt passade vi på att spela minigolf och gå på badhuset. Vi tog även en spontan tur ut till Sibirien som är ett strövområde och en strand i utkanten av Ängelholm. Vilken nostalgitripp! Hit cyklade vi ofta och badade när jag gick på gymnasiet. Det var en sådan härlig dag med frisk vind, 19 grader varmt och vacker himmel med sol och moln omväxlande. Jag var tvungen att ta ett dopp! Men det är så långgrunt där att jag gick och gick och till slut fick jag bara lägga mig ned trots att vattnet endast gick till knäna. Kasta mig framåt i en våg var uteslutet.

Kroppen mindes fortfarande dagen jag för 32-33 år sedan gjorde just det och dök rakt in i en jättestor brännmanet med ansiktet. Bortsett från det minnet var det en idyllisk stund, som att vara i Tarifa på hösten eller våren, nästan folktomt och bara havet, himlen, sanddynerna, en ryttare och en handfull hundägare. Jag förstår verkligen att min svenska själ skyr folksamlingar för det är ju nästan alltid folktomt var man än rör sig. Inte kul när man är tonåring. Men nu är det ju allt jag vill ha. Vad gör jag egentligen på Costa del Sol?!

Skämt åsido, för varje dag som gått den sista veckan har hemlängtan vuxit sig större och det är ingen tvekan om vart mitt hem är. I Sibirien gick vi även in i skogen för att jag skulle visa Iván UFO-monumentet som finns där. En mindre modell av ett rymdskepp som uppfördes 1972 av Gösta ”Pollenkungen” Carlson som han sade sig ha bevittnat den 18 maj 1946 med tillhörande rymdvarelser. Även landningsspåren är markerade med cement. Så knäppt att man ju bara måste åka dit.

Efter promenader, salta bad och ett antal middagar med familj och gamla goda vänner, blev det till slut dags att påbörja hemresan i tisdags kväll. Vi skulle ta tåget 23.35 från Köpenhamn till Hamburg och satte oss på bussen från Vejbystrand 19.42. Det skulle ge oss en timmes marginal i Köpenhamn. Men redan när vi kom till stationen i Ängelholm visade det sig att tåget var 45 minuter försenat på grund av en personpåkörning i Varberg. Nervöst och trist att sitta på perrongen och vänta (inget öppet stationshus finns numera), men jag valde att tänka positivt. Tills det efter någon halvtimme lades på ytterligare 35 minuter och jag såg hela resan, alla planer falla som dominobrickor.

Vi skulle inte hinna med tåget till Hamburg, där skulle vi missa vidare förbindelser till Karlsruhe och Paris där vi hade en hotellnatt som inte längre gick att avboka… Det är ju det här som kan hända när man tågluffar, men jag vägrade att acceptera det. Ännu med hjärnan i lätt oordning ringde jag en kompis och frågade om hon kunde tänka sig att skjutsa oss till Malmö.

Klockan var nu nästan 21, det skulle ta henne två timmar fram och tillbaka och hon går upp före klockan sex på morgnarna. Jag kände mig väldigt osäker på om det ens var rimligt att be om en sådan tjänst, men hon kom såklart. Så är det med vänner man känt sedan man var 17 och upplevt det mesta med. Vi hann till Hyllie, kom över till Köpenhamn och peppar peppar klarade vi oss utan fler tråkiga överraskningar.

Nedresan blev lite mer av ett maraton jämfört med uppresan - vi rullade på nästan oavbrutet i två hela dygn, natt och dag. Dock med avbrott för ett dygn i Paris! Men nu är vi på väg hem - när ni läser det här har vi förhoppningsvis sovit en natt i våra egna sängar - och det pirrar faktiskt nästan lika mycket lyckobubblor som när vi var på väg på andra hållet för nästan en månad sedan.

Como en casa, en ningún sitio.

Carin Osvaldsson