Vår internationella värld

PREMIUM CARIN OSVALDSSON I somras fick jag en fråga från en kompis, huruvida min son Iván känner sig utanför ibland för att han tillhör en så kallad blandfamilj. Det fick mig verkligen att inse hur privilegierade vi är på Costa del Sol tack vare den internationella miljö vi lever i och som min son växer upp i helt naturligt.

Man kan säga mycket om mängden turister och bristen på spanskhet i vissa områden i Málagaprovinsen. Ibland kan det förstås slå en att det inte är så genuint spanskt som att bo längre in i landet, långt från kusten och alla utifråninfluenser vi omges av ständigt. Samtidigt kan jag inte säga att jag direkt saknar det, för jag vet hur jag ska finna äktheten och spanskheten även på kusten - som jag brukar poängtera; den stora majoriteten av de som bor här är faktiskt spanjorer. Däremot är det värt att tänka ett varv på hur mycket det faktiskt tillför att bo i en så internationell miljö.

Min kompis som ställde frågan är svensk. Hennes man är fransk och de bor sedan många år i Norge där båda sönerna är födda och uppvuxna. Hon berättade en anekdot där den yngste sonen hade beklagat sig över att de i deras familj inte hade vanligt smörgåsmargarin hemma som vanliga norrmän, utan bara smör. Det var kanske inte smöret som var det egentliga problemet, utan att sonen kände att deras familj var annorlunda. Just denna dag rann bägaren över och det enda han önskade sig var att de skulle vara som alla andra.

Min vän undrade om Iván brukade uttrycka det samma. Jag hade aldrig ens tänkt tanken och blev först alldeles ställd, förstod inte ens riktigt vad hon menade. Men när jag funderat på det ett tag, var det ju ingen konstig fråga alls. Jag har sedan dess återkommit till den där konversationen i mitt huvud och insett vilken unik miljö vi lever i och som låg bakom min reaktion.

Min son är född i Spanien med svensk mamma och spansk pappa. Hans första språk är spanska men han talar så gott som flytande svenska och vi är i Sverige två gånger varje år. Han har en nära relation till vår svenska familj och i mitt hem äter och gör jag visserligen inte direkt saker och ting som en typisk svensk, men inte heller som en typisk spanjorska. Hos pappan är det ju mer spanskt, men faktum är att inte heller han är helspansk. Hans mamma var hälften belgare och hälften italienska.

Och när jag tänkte vidare på det, insåg jag att ungefär så ser alla familjer ut i vår närhet. Att komma från en blandfamilj med influenser från olika länder, är helt normalt i vår närmaste krets. Jag blev själv lite förvånad för jag ser det som att Iváns närmsta vänner är spanjorer. Men Pablos pappa är till hälften belgare. Mateos pappa är från Argentina. Adams föräldrar är från Marocko. Neos pappa är från Schweiz och mamman är till hälften från Bolivia, till hälften från Schweiz. Och så där kan jag fortsätta i all oändlighet.

Iván kan som en helt vanlig pre-teen sucka ljudligt och dramatiskt över sin mammas tillkortakommanden, men aldrig har han beklagat sig över att vi inte är som alla andra. Min gissning är att anledningen är att i vårt umgänge är ingen riktigt som alla andra. De allra flesta består av en salig blandning av influenser från olika länder, traditioner och kulturer. Vilken rikedom!

Min son går i en internationell privatskola, men jag tror skillnaden i den bemärkelsen endast är marginell jämfört med vilken kommunal skola som helst på Costa del Sol. Det finns barn från världens alla hörn i alla skolor.

Ingen Málagabo skulle någonsin klaga över att deras kultur urvattnas på grund av alla dessa utifråninfluenser. Tvärtom är det ju själva essensen i kulturen, den vilar på just dessa grunder. Ända sedan fenicierna kom hit och sedan följdes av karthager, romare, vandaler, visigoter och morer. O så las suecas förstås! Det är mixen och öppenheten som är själva kärnan i den lokala kulturen.

Det betyder såklart inte att det inte finns rasism. Tack och lov har jag inte sett så mycket tecken på det i min närhet, men fördomar mot ”andra” finns det även här. Dock känner jag att ”vi och dom-tänket” inte sitter så djupt i Málagabornas själ. Alla de där ”andra” är mycket närmare här än på andra ställen. Det är svårt att bygga och upprätthålla höga murar.

För ett par år sedan inträffade en olycklig händelse på Iváns skola som har gjort mig både tacksam, vaksam och medveten. En mycket dåligt formulerad kommentar slank ur hans mun. Egentligen var den bara väldigt dum, den var inte rasistisk för från hans sida fanns ingen intention i den bemärkelsen. Det var en nioåring som sade något han inte borde ha sagt. Men det positiva var att skolan omedelbart reagerade, ringde mig och sedan såg till att det blev konsekvenser i form av ett ganska stort projektarbete om rasism som sedan skulle redovisas inför hela klassen.

Vi gör alla misstag, det viktigaste är hur misstagen mottas och hanteras. Om de får leda till lärande och insikter eller blir till en grogrund för något som fritt kan växa sig större och fulare. Min son fick veta att rasism är olagligt och straffbart. Samtidigt är det svårt att i samtalen med sitt växande barn, förklara somliga stora etablerade politiska partiers vardagsdiskurs. Och en del vanliga vuxnas vardagskommentarer. Som är betydligt värre än det han sade och som en lärare snappade upp och kallade illegal.

Men denna text skulle inte handla om rasism egentligen, utan hur den kosmopolitiska miljö vi bor i, skapar en bra bas för att känna större närhet och därmed större förståelse för fler världskulturer. Kanske det bästa motgiftet mot rasism.

En annan utmaning är såklart att bygga broar mellan samhällsklasser. Om man nu får säga det ordet. Vi tillhör ingen överklass, men det faktum att Iván går på en privatskola gör att det ibland är svårt att förmedla vilken ekonomisk standard som är den normala. Vi är ju fattiga jämfört med många i vår närhet. Samtidigt är vi oerhört privilegierade och har allt vi behöver.

Vi lever i en miljö full av människor från olika delar av världen, faktiskt från i princip världens alla kontinenter. Det gör det väldigt tydligt att det oftast inte är ursprungslandet, hudfärgen eller religionen, som skapar de största skillnaderna mellan människor, utan de ekonomiska förutsättningarna.

Ju större Iván blir, desto mer märks det att han först och främst är spansk. Hade jag som en god svensk insisterat på att vi skulle äta och sova på svenska tider, då hade han antagligen protesterat. Kanske hade han då sagt ”men mamma, varför kan vi inte bara vara som alla andra?”.

Tack och lov är jag lite av en kameleont. Flexibel och formbar. Som ung kände jag mig konturlös, men nu ser jag mest fördelar med att vara ödmjuk inför att inget sätt är bäst eller att någon vana måste vara huggen i sten for ever and ever. Jag tror det passar mig mycket bra att bo på Costa del Sol.

Carin Osvaldsson