En svensk bil

PREMIUM ANNIKA ELWING Om man snabbt flyttar från ett land till ett annat har man kanske en plan för vad man ska göra med bilen. Det hade inte vi, vilket nu i efterhand känns lite dumt. Men det var så mycket annat att tänka på.

Att vi köpte en Volvo i Spanien i början av 2019 var min förtjänst. Vi hade haft en liten Renault Clio med två dörrar i många år, men när dottern, fyra och ett halvt år, skulle få en lillasyster kände vi att det var dags att skaffa en större bil. Åtminstone en med fyra dörrar.

Vi åkte till ett tråkigt industriområde i Sevilla, till en affär som bara säljer begagnade bilar. När vi kom dit råkade det finnas en Volvo inne, en V 60 tror jag det var. Inte brydde jag mig om modellen, jag ville bara ha en svensk bil. Sambon har noll intresse av bilar, till och med mindre än jag själv, så om jag önskade en Volvo blev det en Volvo.

Den hade förstås några år på nacken, men visade vara den bästa bil som sambon kört i hela sitt liv. Han kom att älska den, kanske framför allt för att högtalarsystemet var så bra, om man ska vara krass, och när vi nu skulle flytta till Sverige var det självklart att packa Volvon full och ge bort den gamla Clion till våra vänner som hjälpt oss så mycket.

Som jag redan berättat i tidigare inlägg flög jag och katten till Sverige, och sambon och barnen tog bilen. Jag har inte skrivit om mitt missnöje med att han glömde kvar alla våra varma kläder och vinterskor i Spanien, samt dotterns favoritleksaker, men det har inte med saken att göra. Det lär jag återkomma till i ett framtida inlägg.

Den kära Volvon kom fram, lika hel, eller lika trasig, som när den lämnade södern, med nya takräcken och en billig takbox på taket som hölls ihop med spännband.

Det var en glädje att få åka i den. Det kände vi nog allihop i familjen. Allting var nytt i Sverige. Bostaden, jobbet, skolan, människorna, sakerna, grannarna, diabetesvården, vi hade lämnat hemmet, vännerna, vanorna och kulturen och befann oss på en ny plats, men i vår egen bil var vi som i en bubbla, vi fyra. Vi lyssnade på musik och åkte till stranden.

Jag må ha haft önskemål vid bilköpet, men det där med bilförsäkring tyckte jag var dödens trist, så det fick sambon fixa. Han hade gjort det förut. Eftersom han inte kan mer om bilförsäkringar än om bilar så valde han bara den billigaste möjliga. Nackdelen med det beslutet uppenbarade sig i Sverige. Den billigaste försäkringen gällde bara en månad i utlandet.

Plötsligt stod vi med en oförsäkrad bil. Bilar får inte vara oförsäkrade. Vad skulle vi göra?

Sambon undersökte bland försäkringsbolagen om det gick att försäkra genom något annat bolag, men icke. Jag undersökte svenska bolag, men alla krävde att bilen skulle vara svenskregistrerad först.

Vi lät Volvon stå parkerad medan vi funderade på vad vi skulle göra. Att svenskregistrera bilen skulle ta flera månader och kosta ganska mycket pengar, kräva besiktning och säkerligen en reparation också.

Jag började titta på begagnade bilar på Blocket. Vad fanns det för bilar i lägre prisklasser? Får man låna pengar på banken till en sådan?

Det dök upp en grå Volvo S 60 från 2001 för 15 000 kronor. Såldes på en ort ett fåtal mil bort. Jag hörde med min bilkunnige morbror hur den verkade. Han tyckte att vi skulle åka och titta på den.

När det var dags att åka hade jag ångrat mig. Jag ville inte. Hade inte råd heller. Men hade gjort upp med både morbror och försäljare om att ses.
– Du, när vi provkört den, kan vi fundera någon dag då?
– Nej, är den bra måste du köpa den direkt.
Det kan jag inte, tänkte jag. Jag har inte så mycket pengar.

Men min morbror hade också tänkt. Han tänkte låna mig den summan. Han hade också kollat upp ägare, tillverkningsland och en massa annat som jag inte förstod mig på och konstaterat att det var ett bra köp.

Vi provkörde. Jag mjukt, morbror med gasen i botten. Han ryckte i bilen, lyste på undersidan. Bilen var grå och ful och luktade gammalt, men det var inget fel på den.
– Jag tycker att du ska ta den, sa min morbror.
Så då gjorde jag det.

Jag är ingen snabbshoppare. Jag behöver tid att fundera innan jag köper något. Men plötsligt hade jag ett kontrakt i handen och skulle köra hem. Det var så konstigt att jag hamnade i något chocktillstånd. Bilägare? Jag? Bara så där? Hur gick det här till? Jag kunde inte tänka, kände mig helt matt. En blodsockerkoll visade sig att blodsockret var katastrofalt lågt, fick gå in och handla söta saker innan jag kunde rulla vidare, men den konstiga känslan av att ha gjort något heltokigt satt i.

Sambon trodde knappt det var sant.

Han gick ut för att testa bilstereon. Jag gladde mig åt sätesvärmen och dragkroken, som gjorde att vi kunde hyra släp och köpa en sängbotten ett par dagar senare. Det kändes mycket vuxet att äntligen få möjlighet att köra med släpkärra. Och kanske kan vi hyra husvagn och dra i väg i sommar, när jag äntligen ska ha mitt livs första betalda semester?

Vår spanska, olagliga bil står mest stilla, men sambon tar ut den på en liten försiktig runda ibland för att hålla batteriet i gång. Tanken är fortfarande att svenskregistrera den, kanske redan vid nästa löning. Och då skulle vi kunna sälja den här gråa, svenska bilen. Jag har muntrat upp den lite med rosa rattmuff och doftgran som luktar tall, men det är ändå en främmande bil vi sätter oss i när vi ska någonstans på helgerna. Vi behöver nog vår hemmabubbla, när vi nu befinner oss så långt bort.

Annika Elwing