Spanska smultronställen, del 1

PREMIUM CARIN OSVALDSSON För några år sedan fick jag boken ”1.000 sitios que ver en España al menos una vez en la vida” av Juan Eslava Galán i present och jag har länge tänkt att jag skulle grotta ned mig lite i denna skatt i syfte att dela med mig av mina fynd. Till att börja med har jag valt att plocka ut platser i Andalusien som jag sett och vill rekommendera vidare.

Tusen platser är tusen platser och jag lovar att inte skriva hundra blogginlägg på temat, men jag tror definitivt att det blir mer än ett. Som ett första steg har jag börjat i Andalusien, bläddrat från provins till provins och valt ut de platser jag själv hunnit uppleva under mina drygt 22 år i Spanien. Jag inser att många av dem var det länge sedan jag besökte. Jag har blivit sämre och sämre på att vara turist i Spanien. Samtidigt så har sedan jag valde att bosätta mig i Spanien, de flesta semesterresorna genom åren gått till Sverige och jag har inte rest så himla mycket i resten av världen. Det har dock aldrig känts som en sorg.

Spanien är tvärtom en skattkista full av smultronställen och jag har alltid mer på min spanska bucketlista över vad jag vill se, än vad jag har tid till. Just nu håller jag på att upptäcka och lära mig mer om en provins jag inte kände till så mycket om tidigare, nämligen Almeria. Men det får jag återkomma till i en framtida blogg. Idag börjar vi med Cádiz.

Cádiz, tacita de plata
Uttrycket “Cádiz, tacita de plata” är ett poetiskt smeknamn för staden Cádiz. Bokstavligen betyder det den lilla silverkoppen. Cádiz räknas som den äldsta kontinuerligt bebodda staden i den västerländska civilisationen. Den grundades av fenicierna redan 1.100 före Kristus och har varit bebodd sedan dess. Gadir som staden hette då var bland annat en handelspost för silver från Iberiska halvön. Härifrån utgick många expeditioner till Amerika och enorma mängder både silver och guld passerade genom hamnen. Viktigt att veta är även att Spaniens första liberala konstitution skrevs här 1812. Det är också kompositören Manuel de Fallas födelsestad.

Jag har varit i Cádiz flera gånger och besökt både La catedral bicolor (Den tvåfärgade katedralen) och Los carnavales de Cádiz som har egna rubriker i ovannämnda bok. Första gången var just under karnevalen i februari 2004 dit jag åkte med en av universitetet i Málaga organiserad bussresa över ett dygn utan sömn. Senaste gången var i november 2018 då jag utnyttjade ett presentkort jag fått med möjlighet att bo en natt på någon av Spaniens paradorer. Det var en mysig helg med en god vän från Sverige med spa, saltstänkta promenader längs havet och god mat och vin på tapasbarer i gamla stan. Cádiz är en väldigt härlig stad som har allt. Vacker kultur, tusenårig historia, charmiga gränder, en andalusisk själ och sköna sandstränder. Allt i ett.

El Puerto de Santa María
”Poeten Rafael Albertis hemstad, känd för sin berömda tjurfäktningsarena, för fängelset som El Lute lyckades rymma från och för Guadaletes flodmynning. I dag är den också ett mecka för nyskapande gourmeter – en vit stad med raka gator och ståtliga hus, vars stora balkonger skyddas av grå skiffertak” (citat från boken). Denna trevliga stad ligger bara knappt en halvtimmes körning från Cádiz och passar perfekt att besöka om man är ute på en roadtrip i västra delen av Andalusien. Jag var där med samma kompis som ovan, fast 2004, när jag inte flyttat hit på riktigt utan ännu var en upplevelsetörstande spanskstuderande ute på spontana äventyr. Vi besökte såklart en bodega och provsmakade och lärde oss om spansk sherry.

Jerez de la Frontera
Annars kan man ju såklart välja att besöka några av alla sherry-bodegorna som ligger i Jerez - vinets och hästarnas stad - där jag också varit, till och med vid minst ett par tillfällen. Drygt 20 minuter i bil från El Puerto de Santamaría. Här finns både flygplats och racingbana och vinet bör intas kallt tillsammans med Jabugo-skinka (från Huelva), skaldjur eller en smaskig efterrätt. Apropå att det spanska kultursuget liksom aldrig kan mättas, så inser jag när jag skriver detta, att efter 20 år kan man börja om från början igen för jag minns alltför lite från dessa platser som jag inte återvänt till på drygt två decennier. Så nu blev jag sugen på Jerez och El Puerto igen!

Tarifa, a los cuatro vientos (där de fyra vindarna möts)
När jag började åka till Tarifa i början av 2004 och sedan fortsatte att besöka regelbundet året runt ända tills för några år sedan, var det inte många andra svenskar som snackade om denna paradisiska vindpinade kommun. Europas (fastlandets) sydligaste spets och endast 14 kilometer från Afrikas kust. Detta är en detalj som förhöjer den speciella känslan i Tarifa. Afrika är så nära att det kristallklara dagar känns som man kan nudda bergen med fingerspetsen. Alla stora lastfartyg som går in i Medelhavet från Atlanten passerar här, det är ett skådespel.

Men det som fick mig att falla pladask för denna magiska plats var mixen av moriskt arv, andalusisk kuststad, den bohemiska surfaratmosfären som ligger som ett färgglatt filter över de vitkalkade husen. Och så ljuset såklart, det heter inte Costa de la Luz för ingenting. Och vinden som rensar och renar, för med sig allehanda bekymmer och blåser dem långt långt bort, minst dit pepparn växer. Oj vilken längtan som tog fart nu. Jag måste snart tillbaka till Tarifa.

Setenil de las Bodegas
Denna mycket speciella lilla by inte så långt från Ronda men tillhörande Cádizprovinsen, kräver inte ett besök på många timmar, men det är ett absolut måste om man rör sig i trakterna. Många av husen har byggts in i klippformationerna och skapat en helt unik och sagolik gatuprofil. Jag åkte dit med min son och hans mormor när hon var på besök hos oss våren 2019. Byn är för övrigt känd för sin goda och varierade gastronomi och en av de bästa olivoljorna i hela Andalusien. I stycket om Setenil i boken ”1.000 sitios que ver en España al menos una vez en la vida” nämns även den relativt närliggande byn El Gastor - Mats och Richard Björkmans spanska by som beskrivs som de vita byarnas balkong. Dit bjöds jag in av Sydkustenbröderna att uppleva byferian 2007, ett mycket gott och speciellt minne som jag skrivit om tidigare.

Algeciras, principio del Mediterráneo
Algeciras är en stor hamnstad med ungefär 120.000 invånare, ”...det gamla smugglarboet, som i dag blivit sommarens viloplats för de trånga karavanerna från Maghreb (Nordafrika), vars hjärtan delas mellan det europeiska brödet och ett strängt moderland där ramadan alltid innebär fasta.” Här föddes vad som betraktas vara den bäste flamencoartisten genom tiderna, Paco de Lucía, 1947. Jag har passerat genom Algeciras, om inte hundratalet gånger så i alla fall inte långt därifrån. Men jag har alltid varit på väg någon annanstans och har faktiskt aldrig ens parkerat och satt min fot på algecirisk mark.

Något i mig säger att jag borde åka dit och göra just det. Låta fördomar om höghus, fulhet och folk på genomresa utan längtan just hit, kanske falla platt. I vilket fall som helst så kan det fula, eller operfekta, vara mer intressant än tillrättalagd perfekt skönhet. Ibland är det just det fula som väcker kreativiteten och sätter igång processer, konstnärliga såväl som mentala. Och kanske är det inte ens fult när allt väl kommer omkring och att överraskas och tvingas lägga förutfattade meningar på hyllan är något av det mest uppfriskande som finns.

Gibraltar
Gibraltar är ju inte Spanien, ändå har halvön ett eget stycke i denna bok om spanska platser som måste besökas. Det kan ju var och en tolka på sitt eget vis, men oavsett vad man anser rent politiskt så är det en geografisk plats några promenadsteg ifrån spanska La Linea de la Concepción. Enligt Juan Eslava Galán kan man besöka Gibraltar för att tvätta pengar, för att observera aporna eller för att konstatera att trots tre sekler av engelskt kolonialt styre har invånarna, llanitos, ännu inte förlorat sin gaditanska prägel.

Jag har varit ganska många gånger på Gibraltar men nu var det åtskilliga år sedan sist. Jag har åkt linbanan, bråkat med en apa om min handväska, besökt grottorna, ätit Banoffee pie, tittat på teknikprylar i skyltfönstren, köpt billiga cigaretter och promenerat runt och tittat på tomma hus och stora båtar. Det är inte en plats jag längtar tillbaka till men ja, det är utan tvekan en plats man bör besöka minst en gång i livet. Om man ändå har vägarna förbi.

Jag kom inte längre än hit idag - till en av Spaniens 50 provinser - så vi får nog anledning att återvända till denna bok några vändor till! Men varför inte göra en roadtrip av det? Vår bästa tid är nu. Jag har fortfarande många fina platser kvar att besöka bara i Cádiz, inte minst Grazalema, Zahara de la Sierra och Olvera.

Carin Osvaldsson