Bandet till en katt

PREMIUM ANNIKA ELWING Av alla våra spanska hittedjur är katten som vi tog med till Sverige den som står mig närmast. Varje kväll väntar hon på att jag ska gå och lägga mig och sedan sover hon hela natten i min höftgrop. Hennes värme och tyngd gör det lätt att somna.

Jag har skrivit om det tidigare, det här oskicket bland spanska storstadsbor att lämna husdjur de tröttnat på i någon by, med tanken att där finns det alltid någon som tar sig an djuren.

Pipen var den förste vi tog hand om. En liten svartvit katt som höll sig nära, nära våra fötter de första veckorna för att vi inte skulle gå ifrån honom. När Pipen blev överkörd, ganska många år senare, flyttade det in både möss och kackerlackor i huset, så när Arge Vargen var klar för adoption blev han vår näste katt. Usel på att jaga, men odjuren avskräcktes av hans kattdoft.

Därefter kom Iris. Den snällaste lilla hund man kan tänka sig. Vad hon har varit med om vet vi inte, men hon blir så rädd att hon kryper ihop och börjar darra om hon hör en smäll med flugsmällaren.

Den sista som flyttade in var katten med det konstiga namnet Chovai, som ingen vet hur det ska skrivas. Alla i familjen stavar olika.

Det var hon som hittade mig. Någon hade lämpat av henne och hennes kattbror i byn där vi bodde. De fick bo hos en äldre dam, men Chovai var inte nöjd med det nya hemmet. Hon satte sig på en liten parkering, spanade in mig när jag gick förbi med hunden, och slog följe med oss på vår skogspromenad. Därefter ville hon följa med hem. In. Jag sa nej och stängde dörren, men det betydde inte så mycket för Chovai. Hon hade bestämt sig för att bo hos oss. Dagen därpå följde hon med på en ny hundpromenad, och när jag stängde dörren framför nosen på henne gick hon runt till andra sidan av huset, hoppade ner från muren, jamade på mig, och sedan dess har det varit vi.

Chovai blev rund om magen. Hon hade kattungar därinne. När det var dags att föda ville hon inte vara ensam, hon ville vara tillsammans med mig. Hon följde efter mig hela förmiddagen, ute när jag hängde tvätt, på vinden när jag behövde hämta något, i köket när jag fixade lunch. Jag sa åt henne att lägga sig i lådan som jag hade gjort i ordning åt henne, men hon gjorde det klart för mig att hon struntade i lådan så länge inte jag satt bredvid. Så då gjorde jag det.

Men så närmade sig klockan två på eftermiddagen och jag var tvungen att åka och hämta barnen i skolan. Det kändes förfärligt att lämna min katt ensam. När vi kom hem igen hade de två första kattungarna fötts.

När vi bestämde oss för att testa Sverige ett år tyckte sambon, som aldrig har gillat djur, att vi skulle lämna kvar Chovai i Spanien, men det var uteslutet. Jag tog med henne på egen hand. Resan var en mardröm för henne, med taxi, tåg, buss, flyg och spårvagn, men här är vi nu. Jägaren Chovai har blivit innekatt. Det passar henne inte, men jag har fått ge upp försöken att ta med henne ut från lägenheten, hon vill inte.

Varje kväll när jag kommer hem från jobbet möter hon mig vid dörren. Vi småpratar lite innan hon går i väg för att fortsätta med det hon höll på med – för det mesta att sova på något mjukt ställe. Då och då möts vi under kvällen, då lyfter hon på huvudet, ser mig i ögonen och säger ett uppmanande mjau för att bli klappad.

När klockan närmar sig läggdags blir hon lite otålig. Hon sitter och väntar på mig i hallen medan jag grejar färdigt med allt som ska fixas, följer mig med blicken när jag går från badrum till kök till dotterns rum och tillbaka, ända tills allt är klart. Då går vi tillsammans och lägger oss i sängen, min katt och jag. När jag äntligen kryper ner under täcket lägger hon sig ovanpå. Jag brukar sova på sidan, och hon har funnit sin egen favoritsovplats i nerbuktningen vid höften. Och där sover hon hela natten. När jag vaknar till och vill vända på mig måste det ske försiktigt för att hon inte ska ramla ner. Sedan somnar vi om.

Jag har svårt att sova utan henne. Med sin tyngd trycker hon ner tankarna som far runt.

När jag tar sovmorgon på helgen nafsar Chovai mig försiktigt i fingrarna när hon anser att jag ska gå upp, men på vardagarna vaknar jag först. Då följer hon med mig till badrummet, till köket, sitter och väntar på mig medan jag duschar och tar avsked i hallen när det är dags att gå till jobbet.

Vem som än lämnade av Chovai i byn där vi bodde – jag är glad att hen gjorde det.

Annika Elwing