Seg läsning om Franco
26 okt 2026 | 04:00PREMIUM MATS BJÖRKMAN Jag fick före sommaren låna ett exemplar av biografin Franco – Diktator på livstid, skriven av journalisten Roger Älmeberg. Den var intressant att läsa mot bakgrund av att det i höstas var 50 år sedan Francos död, men man ska nog ha ett specialintresse av spansk nutidshistoria för att orka traggla sig igenom de nära 400 faktaspäckade sidorna.
Älmebergs bok är utgiven 2011, och mycket relaterat till Francisco Franco och det historiska minnet i Spanien har hunnit hända sedan dess. Bland annat har ju diktatorns kvarlevor flyttats från Valle de los Caídos. En annan omständighet är att det franconostalgiska partiet Vox ännu inte hade bildats när boken kom ut.
Det ligger ett enormt dokumentationsarbete bakom Franco – Diktator på livstid. Känslan är dock att Älmeberg återger för många detaljer, vilket går ut över läsupplevelsen och överblicken. Framför allt är det mycket tjatigt att läsa om varenda minister som tillsatts, avsatts, återinsatts och i vissa fall endast suttit någon vecka på regeringsposten i Spanien. Det speglar visserligen tydligt hur enormt politiskt instabilt Spanien var under större delen av 1900-talet, men detta hade nog kunnat förmedlas på ett mer översiktligt sätt.
Trots alla detaljer reagerar jag på att Älmeberg knappt berör eller helt förbiser en del fundamentala händelser med kopplingar till Franco och andra personer som beskrivs i boken. Ett exempel är hur det endast i en mening nämns att kronprinsen Juan Carlos' lillebror Alfonso ”dör i en olycka”. Det förklaras inte att han blott 14 år gammal sköts i huvudet med en revolver av sin äldre bror.
Ett annat exempel är att boken beskriver det internationella samfundets reaktioner på de olika avrättningar som beordras av Francoregimen, men tar inte upp Olof Palmes kända insamling med bössa i hand och de reaktioner detta väckte – positiva som negativa – i Francospanien.
Roger Älmeberg har brukat en mängd källor för att dokumentera Francisco Francos liv, bland annat privata dagböcker skrivna av en av diktatorns kusiner. Det är därför anmärkningsvärt att boken, utgiven av Norstedts, genomgått ett uselt korrektur. Boken kryllar av stavfel, slarvfel och oriktiga stavningar och översättningar av spanska uttryck som antyder att författaren inte behärskar språket fullt ut. Detta går förmodligen de flesta svenska läsare förbi, men för den som är tvåspråkig som jag sänker det tyvärr förtroendet väsentligt.
Trots allt har jag läst ut boken på några veckor och det var en hel del uppgifter om den spanske diktatorn som jag inte kände till sedan tidigare. Även om mycket av informationen presenteras utan några djupare anlyser så får läsaren en bild av en ganska grå och oansenlig person som lyckades säkra sig mer makt i Spanien än kanske någon annan i historien. Detta fenomen är särskilt värt att studera och Francos framgångar verkar inte ha grundats på hans handfasthet – utan på precis det motsatta.
Den bild jag får av den spanske diktatorn efter att ha läst Älmebergs bok är av en man som saknade egentliga principer och som i stor utsträckning vände kappan efter vinden. Han förefaller varken ha varit grundmurat religiös eller ens fascistisk, i ren politisk bemärkelse. Trots att han personligen ledde det enda lagliga partiet under diktaturen, gav han falangisterna under långa perioder en sekundär roll i regimen. Han verkar inte ens ha sympatiserat med partiets grundare José Antonio Primo de Rivera och den gravplats som denne fick i Valle de los Caídos var ett rent spel för galleriet (ytterligare en händelse som boken för övrigt förbiser).
Francisco Franco ledde inte och var länge till och med tveksam till den revolt som skulle utmynna i inbördeskriget. Han hade inga egentliga sympatier för Hitler (känslan var ömsesidig…) och gick från att stödja axelmakterna till att beundra president Eisenhower och USA.
Ett annat intryck jag får av Franco är att han var extremt egocentrisk. Han säkrade sig makten i Spanien för livstid, men brydde sig föga om familjens och släktens status när han inte längre skulle vara i livet. Detta drev både hans fru Carmen Polo och hans svärson Cristóbal Martínez Bordiú till vansinne, vilka motsatte sig att Juan Carlos valdes till arvtagare. Faktum är att ätten Franco hade blivit kunglig om diktatorn istället utsett Juan Carlos' kusin, Alfonso de Borbón y Dampierre. Denna likaledes sonson till den tidigare kungen Alfonso XIII gifte sig nämligen och bildade familj med Francos dotterdotter María del Carmen Martínez Bordiú y Franco.
Valet av Juan Carlos som arvtagare är ett av de största mysterierna gällande Francos liv och beslut. Av boken framgår det att diktatorn, precis som med så mycket annat, velade en hel del innan han slutligen fattade beslutet sex år före sin död.
På 50-årsdagen av Francos död höll jag ett föredrag i Marbella om den spanske diktatorn som kan ses i två delar här:
|
Mats Björkman |





































Kommentarer