Jag kom till Spanien när jag var i sena 20-års åldern. Då hade jag hunnit dejta en del i Stockholm. När jag sedan flyttade hit och började jobba hemifrån tyckte jag nätdejting var ett utmärkt sätt att träffa folk på. Att dejta svenskar och spanjorer skiljer sig möjligen en del åt, men själva fenomenet nätdejting upplevde jag som ganska likt på den tiden i de båda länderna. Eller nej, det är inte helt sant, för då runt 2005 var det fortfarande ganska nytt i Spanien och även om sajterna hade miljontals användare var det få som erkände det öppet.

Rutinen såg dock ungefär likadan ut. Man klickade runt, visade intresse, började chatta och efter ett tag bestämde man sig för att ses. Det var i huvudsak normala människor som visserligen kunde vara ute efter olika saker; en relation eller en tillfällig förbindelse, men som ändå följde ett visst mönster av trevlighet och hyfs. Mitt stora gissel på den tiden var att killar i min egen ålder antingen hade en stabil relation eller inte hade flyttat hemifrån än. De män som levde lite mer självständigt var redan skilda och knappast ute efter något seriöst efter att ha gått igenom mangeln.

Nåväl. Flera av de killar jag träffade via dejtingsajter blev jag vän med, ibland fanns en romantisk touch, ibland inte. Men vi kommunicerade, tog oss tid att ställa frågor, lära känna varandra åtminstone lite, innan det första mötet. Det utbyttes klichéer om jobb, tidigare relationer, framtidsdrömmar, vad vi sökte hos en partner. Det viktiga var egentligen inte det som avhandlades utan att genom några lättsamma chatkonversationer få en bild av den andra personen som kunde ligga till grund för huruvida det var värt en dejt IRL eller ej.

Detta spel tycks helt ha försvunnit och jag känner mig förvirrad. Efter att ha varit borta från dejtingvärlden i nästan tio år, började jag känna mig för lite försiktigt för något år sedan. Jag ska villigt erkänna att jag har blivit om möjligt än mer kategorisk med åren och dömer väldigt snabbt. Jag har inte tid för något annat helt enkelt. Men då och då ger jag folk en chans och det slutar i 90 procent av fallen på samma sätt. Vi hinner inte ens ses innan mannen i fråga har gjort mig så obehaglig till mods att jag måste blockera honom.

Första steget brukar vara att byta telefonnummer för att kunna ”prata” på whatsapp istället för i dejtingsajten. Det är logiskt och gör det hela lite enklare. Men det jag reagerar på är dels att männen nu för tiden, eller kanske männen i min åldersgrupp, inte ens orkar ställa några artiga frågor för att i alla fall låtsas ha ett intresse för min person. Än mindre orkar de svara på några frågor om sin egen person. De vill endast avancera framåt, var bor jag, när kan vi ses, kan de ringa upp nu omedelbart? Om jag inte svarar tar det bara minuter innan de blir förbannade och undrar varför jag gav dem mitt nummer om jag är inte intresserad av att prata med dem.

I den situationen står jag oftast och lagar middag till mitt barn som väntar på kvällsmat, vi har precis avslutat läxor, några jobbmail på kvällskvisten och däremellan har jag hängt upp en maskin med tvätt och gått ut med soporna. Jag jonglerar telefonen och rör i grytor för att det ändå var lite kul att chatta med någon. Lägger sedan undan telefonen för att i lugn och ro äta middag med mitt barn. Efter en timme väntar en utskällning över varför jag inte är tillgänglig. Gång på gång utspelar sig samma scenario.

Jag vet inte om det är tidstypiskt att människor inte har ro i kroppen att skriva ett meddelande och vänta på ett svar i några timmar, kanske någon dag. Eller om det just i 40- och 50-års åldern mest är skitstövlar som söker sig till dejtingsidor. Har appar som Tinder förstört hela grejen med att konversera med varandra, innan man börjar kräva saker av den andra? Det är bara att svajpa, höger eller vänster. Blir det grönt så förväntas fullt blås direkt. Eller har det faktum att allt sker i telefonen, till skillnad från i datorn som det var förr, gjort att vi förväntas vara tillgängliga in absurdum?

För tio år sedan uppskattades det att man hade ett eget liv och inte satt vid telefonen och väntade. Nu tycks det vara straffbart.

Jag känner mig enormt blasé och vägrar helt enkelt att delta. Jag tror jag ska sätta in en kontaktannons i en tidning istället och söka brevvänner. Ni vet sådana man skrev till på riktigt papper, klistrade på frimärken och lade i postlådan. Det tror jag på. För att folk ska ta ett steg tillbaka och chilla lite helt enkelt.

Gott nytt år!

Och pssst…. jag är inte bitter, för det har jag det alldeles för bra på egen hand!