Det var i söndagskväll som jag för första gången på mycket länge bestämde mig för att det var dags. Dags att åter sätta våra fötter i sanden och nästan ceremoniellt fira att semesterfirarna åkt hem och stränderna äntligen blev våra igen! Det är samma underbara känsla varje år. Septembers inträde är en magisk gräns. Temperaturen går ned, även om det än så länge knappt varit märkbart, men jag vet att det går på rätt håll! Och natten, natten är inte längre tropisk.

Det går för övrigt även att parkera. Och att hålla avstånd.

Vi har nu befunnit oss mitt i en pandemi i precis 1,5 år. Det är i veckan som kommer dags för vår andra skolstart i coronatider. Medan jag inför den förra kände stor osäkerhet och var beredd på det mesta, känner jag mig nu relativt trygg och inte minst garvad. En liten, liten oro för en ny mutation bland de ovaccinerade barnen, finns där faktiskt. Men den är liten och jag slår bort tanken. Överlag märker jag så tydligt nu hur vi människor inte är funtade att leva i en kris som pågår under så här lång tid.

Eller så är det precis det vi är. För det som händer är ju inte att vi ger upp, utan tvärtom att vi mentalt förvandlar krisen till normalitet. Livet fortgår och vi fokuserar på annat. Vi kan inte befinna oss i katastrofläge i 1,5 år.

Jag har på senare tid dragit många paralleller till klimatkrisen. Den har pågått så länge nu att det blir svårt att hantera på det individuella planet. Jag har stundtals kraftig klimatångest och jag vet att många med mig känner samma sak. Men vi klarar inte av att stanna i den tanken, för då går vi under.

Vi blundar för en viss typ av nyheter och budskap från miljöorganisationerna. Vi tror på dem, vill att de når ut till politiker och beslutsfattare, men slår bort dem från oss själva. Det är för mycket för att det ska gå att ta till sig. Jag känner mig på riktigt orolig för vår arts överlevnad och det kan jag inte gå omkring och tänka på mer än några sekunder i taget.

Greta & company har gjort ett enormt arbete för att klimatet ska få krisstatus och jag tror att det är avgörande. Men gränsen är hårfin för när vi vanliga människor vänder ryggen till för att klara av att leva. Jag tror tiden snart är inne för ännu en svängning i vokabulären. Eller ja, tiden är framför allt inne för aktion istället för argumentation.

Vi måste alla ta vårt ansvar och göra det vi kan. Dels för miljöns skull men också för vårt eget psykes skull. Klimatångesten blir lättare att hantera om en faktiskt gör något. Elpriserna har fått mig att bli väldigt medveten om hur jag använder elen. Jag slösar inte. Jag har i år bytt från en dieselbil till en hybridbil.

Att äta klimatsmart är en utmaning med en sjuåring som helst livnär sig på korv, men jag tänker på det hela tiden, lagar ofta två versioner av middagen och i Spanien är det tack och lov lätt att äta säsongs- och närodlat. Importerade matvaror är ganska ovanliga i de vanliga mataffärerna.

Min stora nöt att knäcka är att jag skulle vilja åka tåg till Sverige. Jag flyger verkligen inte särskilt mycket fram och tillbaka men jag skulle vilja se i praktiken att det är en möjlig och reell resväg. Tyvärr blir jag alldeles matt så fort jag börjar googla på det. Är det bara interrail som gäller? Har någon av er som läser, några erfarenheter av detta? Fungerar det bara om man har obegränsat med tid och kan hoppa av och på tåg lite spontant och flexibelt med flera hotellnätter på vägen?

När får vi ett gemensamt system/app där det går att boka en tågresa från Málaga till Malmö? Jag tror inte på att folk kommer sluta resa och nöja sig med att hemestra, världen måste göras mindre på nya hållbara sätt. Tänk er en modern Occidentexpressen. Jag längtar redan!