Kanske är det någon som raljerande skrockar att det är klart att pandemin inte existerar för en mäklare! Men jodå, det gör den. De flesta av oss använder pliktskyldigt munskydd och försöker på inget vis lura i våra kunder villfarelsen att livet skulle vara helt som vanligt. Det finns heller ingen anledning till det. Folk söker bostad i Spanien som aldrig förr och de som gör det är medvetna men inte särskilt oroliga av sig. Människor har med ett ganska stort jämnmod anpassat sig till det som är.

Vi har vant oss vid både restriktionerna samt att dessa kan komma att förändras från vecka till vecka. Ja, gränserna skulle plötsligt kunna stängas och flygen ställas in, men å andra sida tycks många blivande husägare i Spanien rycka på axlarna åt det. Alla vet att även det i så fall är tillfälligt. Och alla är nog i alla fall överens om att hur illa det än blir, så har vi sett det värsta. Men den som lever får se.

Pandemin slog undan benen på oss i början av 2020. Det var en extrem situation och vi som upplevde den i Spanien blev snabbt rejält garvade när det gällde restriktioner. Och även gällande de höga smittalen. Efter förra årets lockdown och förra vinterns perimeterkaratäner, känns det mesta som en light version i jämförelse. Med all respekt för att det varit besvärligt för näringsidkare som tvingats rätta sig efter regler kring skiftande öppettider och begränsningar i antal gäster. Själv har jag inte känt av den delen alls. Främst därför att jag ganska sällan går på restaurang.

När det gällde munskydden gick vi från att använda dem alltid överallt, till att enbart behöva ha dem inomhus eller i folksamlingar. Något som nu visserligen kan komma att förändras igen. Men munskyddet har i vilket fall kommit att bli en helt normal attiralj att ha med sig i fickan eller väskan.

Iván har burit sitt varje dag, hela dagen i 1,5 år. Ibland säger han saker som “förr i tiden när vi inte hade mask…” eller “förr i tiden när man kunde kramas…” Då slås jag med full kraft av hur annorlunda det är att uppleva detta som nybliven 8-åring. Två år av hans liv är proportionerligt nästan lika mycket som 12 år av mitt. Barnen är bättre på att anpassa sig, samtidigt är det nog viktigt att förstå hur mycket större del av deras liv som detta är för dem. Om pandemin tar slut, kommer dessa år sannolikt prägla dem i mycket större omfattning än vad de på sikt kommer att förändra oss redan vuxna.

Jag har en slags besatthet av att ha bra koll på när saker och ting skedde genom hänga upp och koppla olika händelser till varandra och den månad och år de inträffade. Jag vet precis när olika pandemirelaterade milstolpar ägde rum under 2020. Men 2021 är mycket luddigare.

Dels är de inte av alls lika extrem karaktär, dels släppte jag mycket av detaljkontrollen när jag slutade skriva dagligen för Sydkusten. Och jag inser att så som jag upplever pandemin nu, är det nog många som upplevde den förra året. Lite mer på distans. Det har i ärlighetens namn varit ganska skönt att släppa det. Även om jag håller mig relativt välinformerad fortfarande.

Om förra året kategoriserades av debatten om munskydd och restriktioner, så är väl 2021 året som mer än något annat handlat om vaccineringen. Och i viss mån konflikterna kring den. Jag har en kompis som valde att vänta med att vaccinera sig. I somras när hon först nämnde det, gick jag i taket direkt. Men vid det här laget har vi kunnat samtala om det på ett mer konstruktivt sätt.

Det hon hjälpt mig att se är att de som inte vaccinerat sig inte består av en homogen grupp och att vaccinförespråkarnas offensiva, stundtals aggressiva taktik som av de utsatta kallats för häxjakt, inte direkt flyttar fram några positioner.

Det är stor skillnad på motståndarna, varav en hel del även är konspirationsteoriker som inte ens tror att Covid-19 existerar och på skeptikerna som egentligen bara känner att de inte riktigt varit redo. Min kompis, som på inget sätt är emot vaccinet och som slaviskt följt alla restriktioner, tillhör den senare gruppen.

Jag kan tycka vad jag vill om detta, men för henne har det i sammanhanget varit viktigt att inte känna att hon blir påtvingad vaccinet, utan att hon i lugn och ro får ta beslutet själv. Så fort hon yttrat detta har hon blivit kraftigt kritiserad av de flesta hon känner och tyvärr har det fått motsatt effekt. Ibland kan bästa övertalningsstrategin faktiskt vara att bara vara tyst.

Nästa vecka flyger vi till Sverige. Precis som i somras, var smittsituationen väldigt bra när vi bokade resan och när det väl blev dags att resa är situationen den omvända, det vill säga uppåtgående. Det är inte idealiskt, men jag känner mig ändå ganska lugn. I Andalusien stiger smittfrekvensen just nu rejält varje dag, samtidigt som beläggningen inom vården sjunker. Tack vare vaccinet.

Jag hade en liten förhoppning om att Iván skulle hinna få sin spruta innan jul, mest för att minska risken att smitta någon i familjen, men så blir det troligen inte då han tyvärr är född ett år för sent för att inkluderas för närvarande. Men har vi klarat oss så här långt, får vi helt enkelt hålla tummarna att det går vägen ett litet tag till.