När jag först började fundera på året som gått för att sammanfatta de stora dragen både på micro och macronivå, var det pandemin och kriget i Ukraina som stack ut tydligast. Vi inledde 2022 med Covidrestriktioner, vaccin - tredje dosen för mig och den första för min son - munskydd som en naturlig del av vardagen och en undran över hur länge vi skulle leva i den nya normaliteten. Och vi avslutar året med en känsla av att pandemin är över.

Det är den inte, men livet är ändå nästan som vanligt igen. Mellan januari och december började vi åter resa och de första riktiga festerna och stora evenemangen anordnades efter nästan tre års avhållsamhet.

På det privata planet fick jag en ny liten systerson endast tre dagar in på 2022. Kanske att just en ny familjemedlen mer än någonting annat sätter en positiv prägel på hur man uppfattar allt. Framtidshopp. Framåtrörelse. Kärlek. Jag förlorade en svärfar i andra änden av året. Men han hade levt ett rikt och komplett liv och han var redo. Så det är mer tacksamhet än sorg jag känner när jag tänker på honom. Det är inte förlust, det är någonting annat.

Under våren var det krig för hela slanten. Det pågår ju i allra högsta grad fortfarande, men det var de första chockartade månaderna som det slog undan benen på en med full kraft. Det var rädsla och förundran över hur mycket ondska, medeltida maktbegär och galenskap det kan bo i en människa än idag i våra tider. Men i vårt trygga hörn av Europa, det soligaste, varmaste och geografiskt så långt bort det går att komma från det brinnande kriget, går det ändå att mitt under hot om ett tredje världskrig, vända andra kinden till och stundtals pausa från den obehagliga verkligheten.

Samma period fick jag chansen att under tre månader tala med en livscoach, en slags terapeut, med fokus på mitt eget perspektiv, känslor, inre kamp och rädslor. Det satte saker och ting i rullning och har delvis gjort mig mer harmonisk genom att jag lyssnar bättre och tar mer hänsyn till mig själv. Sådär som bara en bästa vän gör och kanske det är min största lärdom privat 2022, att det går att vara det för sig själv. Inte att ensam är bäste dräng, men man kan skapa sitt eget fundament och stå lite stadigare när det blåser. Om man bara är snäll mot sig själv.

Den spanska fastighetsbranschen där jag får mitt leverbröd ifrån, har haft sina svängningar men summa summarum kan vi konstatera nu att även om en del kunder fallit bort på grund av ökade levnadskostnader, högre räntor och allmän rädsla för vad som ska hända, så har andra tillkommit och situationen är stabil med stor efterfrågan och fortsatt uppåtgående priser.

Överlag är den spanska ekonomin bättre än i många andra länder, inflationen lägre och sjunkande, priserna mer humana, arbetslöshetssiffrorna de bästa på 15 år och även om landet kämpar med många utmaningar så är det ovanligt många positiva nyheter i ett land där det så länge varit tvärtom. Kanske är det för att jag vill att det ska vara så. Kanske har jag försett mig själv med ett filter.

Jag är inte fri från oro, mest rädd har jag varit för klimatförändringarna, torkan och de höga temperaturerna. Det blir inte mycket verkligare än naturbränder inpå husknuten och vattenreservoarer på under tio procent av sin kapacitet. Men så kom regnet till slut i december och även om det inte fyllde på tillräckligt, så kom hoppet tillbaka. Min högsta önskan är en riktigt regnig vår i mitt hörn av världen.

Jag är ingen ekonom och tänker inte gå in i detalj och hävda ekonomisk fakta, men det jag upplever är att nyheterna i Spanien är relativt positiva, omvärldsläget till trots. Till skillnad mot Sverige där det däremot mest är elände om man läser nyheterna. Jag undrar om det är journalistik, en tillfällighet eller något mer bestående. Jag vill tro att Sverige är tillräckligt starkt för att ta sig ur den kris som råder och framförallt att Spanien har lyft sig efter många år av mindervärdeskomplex och vågar sträcka på ryggen och räta ut axlarna.

Jag tror även att det i mångt och mycket handlar om relativism. Förväntningarna i Spanien är lägre, utgångsläget sämre. Men det är ändå något som svängt, en känsla av att Sverige och Spanien bytt plats på en skala som mäter optimism, framtidstro och stabilitet.

Det är en ovanlig bild av mina två länder som målas upp i mitt inre. Så länge jag har haft en relation till Spanien så har Sverige alltid känts överlägset. Missförstå mig inte, Spanien är fantastiskt, har alltid varit, men det har varit tack vare väder, människor, mat, kultur och fest. När det gäller ekonomi, arbetslöshet, struktur, effektivitet, framtidstro, optimism, och självförtroende, har Sverige legat långt före. 2022 bytte de plats med varandra. Tyvärr lyser dock solen och de sorglösa festerna med sin frånvaro i norr.

Men kriser är också mycket psykologi och självuppfyllande profetia. Det gäller att tro. På framtiden, på möjligheterna, på här och nu. Som person och som kollektiv. Vi måste tro på att vi kan rädda jorden, förmedla de förbättringar som faktiskt görs till våra barn, visa på mänsklighetens styrkor. Tro på freden, gemenskapen, framtiden.

Ring ut, ring ut de tusen krigens år, ring in den tusenåra fredens rike! Gott slut och gott nytt år!