Vi hade fortfarande gott om tid innan vi skulle ta taxi till Lund så vi beslöt att äta middag på restaurang Kronprinsen, där jag tidigare gjort ett par krogshower och där vi kände personalen. När vi klev in i restaurangen fann vi till får förvåning att den stod helt folktom. Här fanns varken gäster eller personal. Då hörde vi en teve som stod på i baren och drog oss dit och där var det trångt. Alla tittade på teve som om Stenmark var i farten. Vi morsade på en hovmästare och frågade vad som stod på. ”Vet ni inte om att dom har kapat ett flygplan ute på Bulltofta? Det är direktsändning”.

Bakgrunden var den att i april, året innan, hade fem kroater med kopplingar till Ustasja dömts för mord och medhjälp till mord på den Jugoslaviske ambassadören Vladimir Rolovic i Stockholm och ytterligare två hade dömts för ockupation av Jugoslaviens konsulat i Göteborg. Nu ville flygplanskaparna frita dessa sju interner och krävde att de skulle föras ombord på det kapade SAS-planet, vars namn var Gunder Viking. Det var väldigt lite action i denna direktsändning, som kom att pågå timme efter timme utan att någonting hände. Till slut började restaurangen fungera igen så vi kunde äta vår middag.

När vi sent på natten återvänt från Lund slog vi på teven på hotellrummet bara för att konstatera att utsändningen blivit ännu mer händelselös och scenariot mörkare. Tidigt nästa morgon slog vi på nyheterna som handlade uteslutande om kapardramat. Vi skulle ju flyga tillbaka till Stockholm och undrade om detta var möjligt från Bulltofta under pågående kapardrama. Jag ringde SAS och fick veta att om vi bara hade färdbevis så skulle det förmodligen inte möta några hinder.

På väg till Bulltofta var det trafikkaos då tusentals nyfikna malmöiter var på väg ut för att titta på kapardramat. Södra Sveriges poliskår verkade vara på plats och hade upprättat ett antal vägspärrar och om jag inte minns fel blev vi stoppade tre gånger för att visa våra färdbevis och ytterligare en gång när vi skulle in i terminalbyggnaden. Väl inne rådde något av krigsstämning bland trötta och nervösa passagerare och poliser. Lokalerna var skräpiga och ostädade och allt verkade kaotiskt. Resenärer och poliser stod framför fönstren och glodde på en ensam DC 9:a där man inte såg tillstymmelse till liv på många timmar. En medelålders dam försökte trösta en medsyster som hulkade, snyftade, grät, torkade tårar och snöt sig.
Framför mig i kön, vid barserveringen, stod SVT:s legendariske reporter Gary Engman för att hämta sin tionde kaffekopp. Eftersom jag kände honom sen tidigare morsade jag. Han var fly förbannad på sina chefer och klagade över att han inte blivit avlöst på elva timmar.

När det blev dags för incheckning blev vi inslussade i en ganska liten sal där var tredje människa bar polisuniform. Vi blev nogsamt visiterade och man verkade inte minsta mottaglig för sakskäl när min sambo förklarade att ”kaparna sitter därute” i det hon pekade ut mot flygplatsen. En polis fick upp hennes handbagage på ett bord och började genomsöka det. Innan vi hann ingripa öppnade han den skojiga peanutsburken och ut for det jordnötsmönstrade tygstycket med ett tjut. Minst femton poliser, med utanpåliggande nerver, började famla efter sina Waltherpistoler.

Nåja, inget skott hann avlossas och en stund senare satt vi på planet. Vi hade våra platser på styrbordssidan några meter bakom vingen och ett hundratal meter längre bort, på taxiplattan, kunde vi se det kapade planet. Jag minns att det var olidligt hett i vår kabin och fläktsystemet fungerade inte då planet stod still. Vi fick vänta en oändlig tid och värmen blev alltmer hälsovådlig. Vi visste inte att kaparna just förhandlat med statsminister Olof Palme och justitieminister Lennart Geijer och att ett antal bankdirektörer öppnat sina kassavalv för att få ihop en halv miljon kronor som kaparna krävde.

Våra flygvärdinnor var påtagligt nervösa och när våra medpassagerare klagade fick vi veta att det kapade planet skulle starta före oss. Vi såg när man körde ut väskan med pengarna som placerades utanför planet och som en av passagerarna, under pistolhot, bar ombord. När de 86 passagerare som utgjort gisslan fick lämna planet hade de suttit ombord i 16 timmar. De såg mycket trötta men lättade ut när de passerade under vår högra vinge på väg in i terminalen. Vi fick vänta ytterligare en lång stund innan det kapade planet taxade ut och startade sin färd mot Madrid. När det lyfte brast båda våra flygvärdinnor i gråt och den ena sa någonting i stil med: ”Hur skall det gå för Barbro”

Barbro var hennes väninna och kollega och en av de flygvärdinnor som var med på det kapade planet, som nu var på väg till Madrid. Vår resa mot Stockholm gick utan andra missöden än att vi blev några timmar försenade.

Hur gick det sedan? Jo, den svenske piloten och de båda flygvärdinnorna kom lyckligen hem igen. Kaparna ansökte om politisk asyl i Spanien. Den svenska regeringen krävde att de skulle utlämnas till Sverige men det tyckte inte den spanske diktatorn Franco. Han sa att de skulle ställas inför rätta i Spanien men i stället frigav han ambassadör Rolovics mördare, Baresic, som fick jobb som livvakt åt Paraguays president. Han levde sen under falsk identitet i USA tills han avslöjades, arresterades och sändes till Sverige 1979 där han avtjänade ett långt fängelsestraff. Var de andra kaparna och fritagna internerna tog vägen har jag aldrig lyckats utröna.