För mig var det blodigt allvar att jag till vilket pris som helst skulle integrera mig när jag kom till Spanien. Kanske beror det på att allting började med språket, det var det som lockade mig hit och det kastade på sätt och vis mig rakt in i spanskheten. Med språket kommer man automatiskt nära och jag tror fullt och fast att det måste vara första steget till en lyckad integration.

Med språkstudierna följde även studier i samhälle, kultur och historia. Jag förälskade mig. Både i en man, i landet och i staden. Málaga. Kärleken till språket och till mannen, som till viss del blev insnärjda i varandra, hjälpte mig i jakten på fakta som bidrog till att lära mig och förstå det spanska. Jag ville sluka spanskheten med hull och hår. Jag ville vara en del av Spanien. Inte bara av nuet utan det som varit. Jag ville vara spansk.

Det finns så mycket man kan göra för att integrera sig, men jag tror att det som blev en nyckel för mig, efter språket, var just att jag byggde upp en fiktiv nostalgi till det som varit. En identitet kopplat till ett land är ju inte bara det som är utan allt som passerat revy. Att fullständigt bli en del av ett lands historia är förstås omöjligt och inte heller nödvändigt. Men att försöka kan bli en rolig lek och ju mer man känner för den på riktigt, desto tajtare band knyter man med sitt nya land.

Så ett tips till dig som vill integrera dig i Spanien, är att forska kring hur just din generation vuxit upp. Vilken musik, filmer och kulturpersonligheter som varit viktiga och tongivande. Fokusera på de bitar du har ett naturligt intresse för. Det kan vara alltifrån att göra spellistor över alla Spaniens Eurovision Song Contest bidrag till att se gamla barnprogram eller djupdyka i efterkrigstiden eller La movida madrileña.

En spansk partner är sannolikt bästa vägen för att integreras men egentligen får det samma effekt om man lyckas få nära vänner som kan hjälpa en. Fördelen med vänner är ju att de kan vara mer långsiktiga och förhållandet mer förutsättningslöst är en kärlekshistoria. Problemet är att det ofta tar längre tid att komma så nära att man bjuds in i hemmet, familjen och får ta del av vardag och traditioner. Ett sätt för att gå snabbare fram är förstås att vara tydlig med att det är det man vill och be om hjälp.

Att få barn i Spanien, dessutom med en spanjor, blev för mig en slags fullbordan av en lång integrationsprocess. Jag blev där och då medlem av en spansk familj och sedermera via dagis, skola och klasskompisar kom jag att känna mig som en naturlig del av livet här på ett sätt som jag inte hade gjort tidigare.

Samtidigt är det motsägelsefullt, för att få barn innebär också att den egna ursprungsnationaliteten plötsligt blir viktigare än någonsin. Det var som toppen på en integrationskurva som sedan vände tillbaka. Kanske har det även med åldern att göra, men jag känner mig i mångt och mycket svenskare nu än för tio år sedan.

Jag upplever samtidigt en trygghet i att en del av mig för alltid kommer att vara spansk. Om jag i början ville gå “all in” i spanskheten för att jag var rädd att misslyckas annars, känner jag mig nu mer bekväm i att vara både och. Jag känner även en naturlig drivkraft och önskan om att förmedla mitt svenska arv till min son, vilket gör att svenska inslag i vår vardag snarare blir en del av hans utbildning, än att handla om att jag skulle ha svårt att släppa taget.

Givetvis ska man kunna plocka det bästa från alla de kulturer man har omkring sig och hitta sin egen mix. Men medan man med tiden kan tillåta sig att slappna av och vattna ur traditioner genom att blanda upp dem som man själv tycker, tror jag att det är bra att just gå lite mer “all in” i början. Lagom är kanske bäst, men det underlättar att lära sig den nya kulturen om man i alla fall under en period blir lite besatt.

Integration handlar på pappret om att bli en del av samhället genom jobb, skola, språk och vänner, om att anpassa sig till sitt nya lands skrivna och oskrivna lagar och normer. För mig personligen handlar dock integration om mer än så, om att man även på ett känslomässigt plan känner sig som en del av landet och kulturen. Ibland måste såklart det praktiska komma först, så följer känslorna efter.

Resan dit är fantastisk, spännande och utvecklande. Vägen är allt annat än rak och självklar. För att lyckas måste vi våga förlora en bit av oss själva. Det är skrämmande under vissa faser och innebär i mångt och mycket en identitetskris. Resultatet blir dock en ny personlighet med fler dimensioner. Svagare konturer men med ett rikare inre.