Goya föddes i Fuendetodos (Zaragoza) och blev vid 14 års ålder lärling till konstnären José Luzán. Omkring 1780 började han sin karriär vid den kungliga akademin och vid det spanska hovet, där han 1799 utsågs till förste hovmålare. Parallellt med detta kungliga uppdrag gjorde han grafiska blad och målningar som gestaltade brutaliteten under Napoleonkrigen och hyckleriet i det spanska samhället.

I november 1793 hade Goya blivit allvarligt sjuk. Han led av yrsel, problem med balansen och en tilltagande dövhet. Efter att ha varit sängliggande i två månader tillfrisknade han, men han förblev döv livet ut. Vid denna tidpunkt började Goya använda sina egna erfarenheter och personliga tankar som motiv i sina verk, i målningar och etsningar som inte var gjorda på beställning utan på eget initiativ.

När fransmännen intog Madrid 1808 var Goya, liksom alla myndiga spanjorer, tvungen att svära en lojalitetsed till Napoleon I. Mellan 1810 och 1820 gjorde han den grafiska serien Krigets fasor (Los Desastres de la Guerra).

Efter kung Ferdinand VII:s återkomst till tronen 1814 sökte Goya blidka honom med målningarna Den 2 maj 1808 och Den 3 maj 1808, som återgav ”heroiska händelser och scener under vårt ärorika uppror mot Europas tyrann”.

På grund av den oroliga politiska stämningen i Spanien flyttade han till Frankrike 1824 och i Bordeaux 1828.

Källa: Wikipedia