I Sverige är alkoholisterna cirka tio procent. Siffran är säkert inte högre bland oss svenskar på Costa del Sol. Jag möter fler fyllerister hemma i Sverige än här. Vi svenskar som bor här har lärt oss att umgås med alkoholen på ett kontinentalt sätt och har inte längre den i hemlandet rådande neurotiska inställningen till dessa drycker.

Det var säkert lätt att smita från skatten genom att flytta hit på Francotiden, då det inte fanns något utlämningsavtal mellan länderna. I dag är det lika svårt att smita från skatten här som i Arboga. Vi har väl partaj ungefär lika ofta som ni har det i Sverige.

Uttrycket ”Djävla vitskallar” har vi bara hört en gång och det var i ett program som sändes i Sveriges Radio för några år sedan och som bar just den titeln. Det var tillräckligt vinklat för att få journalistpris av en aningslös jury som saknade möjlighet att kolla fakta. Det rörde sig om puerila motsättningar mellan barnen i Svenska skolan och elever från en spansk skola vilka inte är allvarligare än motsättningarna mellan olika skolor i Stockholm. Ingen annan har hört uttrycket ”jävla vitskallar”. Det är bara så att relationerna mellan invandrare och spanjorer är de bästa tänkbara och jag har inte under 22 år märkt minsta motvilja.

Jo, vi lyssnar, bland annat, till svensk radio och läser svenska tidningar trots att detta tydligen retar de lägre organismerna i svenska media. Det är inte märkligare än att olika invandrargrupper i Sverige har media på sitt eget hemspråk eller att de svenskar som utvandrade till USA och Brasilien hade egna tidningar. De flesta svenskar som bott här några år hänger även med i spanska tidningar, radio och tv. En auktoriserad språklärare här i Fuengirola har beräknat att minst 65 procent av svenskarna deltar i olika språkkurser.

Illvilliga svenska journalister besöker alltid samma platser där de intervjuar samma personer. Vi har ett lilleputtåg som kör runt turister här i stan. Jag föreslår att vi hyr detta och ordnar en gruppresa för svenska journalister till de tre svenskägda krogarna, tidningarna och Svenska kyrkan och Svenska skolan för det är alltid där de hamnar. De flesta reportagen fokuserar på just skolan men om jag räknar såväl elever, lärare och föräldrar så är det högst 700 personer som har någonting med skolan att göra. De utgör ungefär en halv procent av oss svenskar på kusten.

Många svenskar arbetar i olika företag. Vi driver företag i de mest skilda branscher. Vi har ett rikt föreningsliv. Vi har sångkörer, motions- och idrottsverkasamhet samt handarbete, kyrklig verksamhet och mycket annat men detta är ointressant för svenska journalister och filmare. Man filmar hellre på krogen där man får bilder på folk som håller ett glas i handen. Det får man även om man filmar på en krog i Sverige.

Skulle vi handla hälften av vår föda i den svenska butiken så skulle den behöva byggas ut till storleken av ett IKEA-varuhus. Vi handlar vår mat i spanska supermercados men visst är det bra att det finns en svensk butik när suget efter småländska isterband blir oss övermäktigt.

Sommaren 2002 sprängde ETA en bomb på hotell Las Pirámides i Fuengirola, men först sedan man varnat och polisen låtit utrymma och spärra av. En engelsk man smet igenom avspärrningen för att se en fotbollsmatch på tv. Han var den ende som strök med. Expressen var här redan nästa dag och ställde samma fråga till alla svenskar de mötte: Nu är ni väl rädda? När man svarade nej sa reportern: Jo men lite skraja är ni väl? Jag svarade att sannolikheten att jag skall bli nästa offer är helt försumbar. Det är flera hundra gånger större risk att jag omkommer i trafiken om jag kör ut på Essingeleden. På kvällen var vi 200 svenskar som firade midsommar på stranden och jag hörde inte någon som pratade om bomben, men detta till trots hade Expressen rubriker i krigsstorlek:

"SKRÄCKSTÄMNING BLAND SVENSKAR PÅ SOLKUSTEN"

Bäste David, skall du verkligen bli journalist? Varför inte välja ett hederligt yrke. För att bli journalist måste du göra avkall på din sanningslidelse. Du måste vinkla, förtiga och göra hela hönsgårdar av ett litet dun. När du lärt dig det är du välkommen i den kår som Hjalmar Söderberg kallade ”Det skrivna ordets tattarepack” och då kan du kliva in på tidningsredaktionen som Moliére kallade ”Tankens horhus”.

Journalisterna har allt mindre frihet och blir alltmer toppstyrda av de stora mediasyndikaten, som i sin tur styrs av reklambranschen. Han eller hon måste till varje pris producera sånt som säljer lösnummer och gynnar ägarens intressen. Jag känner och känner till flera journalister som hoppat av därför att deras samveten förbjuder dem att medverka i den cyniska bransch som media utgör. Själv är jag efter ett helt liv som offentlig person härdad och struntar i vad som skrivs om min person. Jag har blivit dödförklarad två gånger men detta till trots mår jag förvånansvärt bra.

I Sverige, världens mest genomreglerade, njutningsfientliga och intoleranta samhälle lever många som mår dåligt men som ändå inte vågar ta steget att flytta utomlands. De kanaliserar, naturligt nog, sin bitterhet mot oss som tagit steget. De är avundsjuka och ser oss lite som svikare. De älskar att läsa, se och höra så mycket skit om oss som bara är möjligt och pressen ser som sin uppgift att tillfredsställa dem. Vi som blivit intervjuade här har alla samma erfarenhet. Allt positivt vi säger förtiger man och allt negativt förstoras. Vi känner inte igen mycket av den verklighet som svenska medier visar upp om oss på Costa del Sol.

Detta sagt i all välmening och med respekt för din person och som sagt: Kan jag på något vis hjälpa Dig här nere så bara hör av dig.

Keep swinging!