När jag landar i Sverige tycker jag det är underbart att vara på plats. Inte minst uppskattar jag det svalare vädret - i alla fall denna tid på året. Jag bubblar dessutom av nostalgiska känslor över den “svenska livsstilen” i allmänhet. Vi köper varmkorv, kanelbullar och päronfestis på Pressbyrån det första vi gör och fnissar åt den öronbedövande tystnaden i kollektivtrafiken. Det sista kan ju vara ganska skönt, samtidigt går det inte att fly undan den och när den bryts är det svårt att värja sig. Man påtvingas automatiskt andras privata sfär, eller att dela med sig av sin egen.

På vår första tågresa mellan Göteborg och Skövde, kunde hela vagnen följa med i summeringen av en äldre dams dejtingeskapader, frågan om hon kunde göra slut eller ej via sms och hur hon haft det med väninnorna på Håkan Hellström-konserten. På vår sista tågresa mellan Lund och Köpenhamn var det jag och min son som hamnade i bråk. Jag behövde sätta ned foten, något jag har svårt att göra utan att höja rösten.

Det slutade med att jag fick slita ned allt bagage från hatthyllan, lämna vagnen och ställa mig vid dörrarna utanför kupén. Jag snörpte på munnen och tänkte att det aldrig skulle ha hänt i Spanien där ljudvolymen är så hög att ingen varken hör eller bryr sig om andras bestyr.

En annan grej jag reagerade på, eller snarare insåg, var att mina jämnåriga i Sverige lever ett väldigt stressigt liv rent jobbmässigt. De som har gjort karriär och har en tjänst med någon form av ansvar har långa dagar, hög arbetsbelastning, svårt att påverka den och flera fysiska stressymtom. Och inte bara det, de accepterar det som en normalitet och nödvändigt ont. Magkatarr till trots, kräver de dessutom av sig själva att avancera med sina ständiga renoveringsprojekt i sina redan perfekta hem enligt spanska mått mätt.

Jag har alltid jobbat mycket i Spanien och vill hävda att “mañana mañana”-fördomarna mot spanjorerna är orättvisa. Många har flera jobb och kämpar för att få ekonomin att gå ihop, då inte ens en heltidstjänst alltid räcker för att betala för en medelklass-standard.

Men den generella stressnivån är ändå en helt annan än i Sverige och jag upplever framför allt att man inte tänker på jobbet lika mycket på fritiden. Det tar inte över livet och spanjorerna är bättre på att sätta gränser och stänga av mentalt. Jag tror att de kanske inte ser sig som lika oumbärliga som svenskarna gör. Vilket genomsyrar hela samhället och gör livet lite mer avslappnat.

Om vi i Spanien är bekymrade över inflation och stigande elpriser så upplevde jag att det är snäppet värre i Sverige. Elpriset är ju redan det dubbla där och riskerar att nå betydligt högre nivåer till vintern. De jag känner som bor i lägenhet där värmen är inkluderad, tittade ändå lite fundersamt på mig när jag undrade om ingen aviserat om sänkt inomhustemperatur.

Min mamma brukar exempelvis ha 24 grader inomhus på vintern och det känns ju inte riktigt i tiden (hon kan inte reglera den själv). Här rekommenderas en temperatur på 19 grader och det borde ju kunna fungera precis lika bra i Sverige.

När det gäller matpriserna gick jag inte direkt omkring och gjorde några vetenskapliga jämförelser. Men en påse ruccola kostade i alla fall 2,5 gånger mer på ICA i Karlsborg som på Aldi här hemma. Nu är det väl inget bra exempel att välja just en importerad vara, som man ju helst ska undvika, men det var ett pris som fastnade i minnet. Förutom de 45 euro jag betalade på Kastrup för två pizzor och två drickor. Min poäng är att visst är det dyrare här än det var för ett år sedan, men man får onkeligen perspektiv efter två veckor i Norden…

Med alla vänner jag träffade kom vi in på prisutvecklingen och det kändes väldig ovant med en situation där svenskar räknar kronor och ören. Att spanjorer måste leva medvetet för att få pengarna att räcka till är jag mer van vid. Känslan av annalkande katastrof är helt enkelt större i Sverige, men kanske främst för att svenskarna haft de bättre fram till nu. I Spanien har saker och ting varit rätt besvärligt hela tiden. Det finns liksom alltid ett överhängande hot om kris. Livet måste ändå levas och njutas.

Vår första vecka i Sverige började min systerdotter skolan och i samband med vår hemkomst i veckan var det äntligen dags för skolstart även för min son. Just skola och fritidsaktiviteter är däremot ett kapitel där jag känner att Spanien fortfarande ligger så otroligt långt efter och jag kan känna avundsjuka över hur lätt, billigt och tillgängligt allt barnrelaterat är i Sverige.

Min syster bor som jag tidigare nämnt i Karlsborg, en liten kommun i Västra Götaland med cirka 7.000 invånare. Där finns ett imponerande utbud av fritidsaktiviteter för några hundra kronor per termin. Jag var ju rätt trött på att ha bokat upp hela veckorna under förra läsåret och är nu på god väg att göra om samma misstag igen. Men jag kan inte låta bli! Nu har vi däremot valt två aktiviteter som erbjuds på skolan vilket sparar in på logistiken.

Min son ville även gå på simträning och jag kollade upp vad det skulle kosta på vår lokala sportklubb dit vi skulle kunna gå till fots. Det skulle kosta 180 euro per kvartal. Jag trodde först att priset var per månad, log stelt och försökte dölja chocken.

Nu är han i alla fall anmäld till den kommunala simträningen i Arroyo de la Miel där priset blev mindre än hälften. Totalt sett kommer vi ändå upp i 130 euro per månad för sonens aktiviteter, vilket jag tror ligger närmare årsutgiften för ett barns aktiviteter i Sverige. Just i Karlsborg bygger utbudet på ett stort föräldraengagemang, så jag får väl bita ihop och betala så länge jag inte är beredd att själv förvandlas till tränare...