Jag har just släppt av en grupp på flygplatsen. Vårens sista jobb som reseledare är avslutat. Jag bestämmer mig för att göra en liten utflykt till Fuengirola innan jag tar tåget hem.

Costa del Sol är inte mitt område, men en del besök har det blivit genom åren. Málaga har jag varit i flera gånger förstås. Marbella har jag varit i två gånger. Första gången för 19 år sedan, jag gjorde en dagsutflykt från Ronda där jag bodde då, och besökte ett bonsaiträdmuseum. Andra gången reste jag hela vägen från Sevilla för att äta julbord med härliga Sydkusten-kollegan Carin Osvaldsson. Torremolinos och Benalmádena har jag lärt känna genom jobbet som reseledare.

Men det var Fuengirola jag skulle skriva om. Sambon ville ta med mig dit redan i början av vårt förhållande eftersom han hade fina barndomsminnen därifrån. Sambons pappa försörjde familjen som målare och såg till att bara ta målarjobb på Costa del Sol under sommarmånaderna, för att familjen skulle kunna semestra där tillsammans. De hyrde bostad i Los Boliches i Fuengirola flera somrar i rad, och sambon minns hur de brukade gå till hamnen och köpa färsk fisk. Nå, det är nästan 40 år sedan och jag gissar att orten har förändrats mycket sedan dess.

Sambon och jag övernattade centralt och jag hade aldrig sett något liknande. Hotell och affärer ända ner till stranden, reklamskyltar, turistaffärer och restaurangmenyer på alla tänkbara språk. Ledsna åsnor uppe i Mijas. Jag tyckte att det var gräsligt.

Tack och lov kan man ändra sig. Ju mer jag har sett av Fuengirola desto mer har jag kommit att tycka om staden. Visst finns det aktiviteter för turister och utlänningar, men här finns ju ett helt vanligt vardagsliv om man bara kliver utanför den lilla turistcirkeln. Naturligtvis. Det begriper alla som bor på Costa del Sol, men för mig med mina fördomar tog det tid innan jag fattade. Dessutom kom jag ju dit för att besöka utländska butiker och restauranger som inte fanns i Sevilla, som jag bodde i då (sedan dess har jag flyttat till landsbygden, ytterligare en och en halv timme bort).

Nu blir jag glad varje gång jag har möjlighet att åka till Fuengirola. Charmigt ställe ju! Och exotiskt. Här hör man en massa olika språk, man kan äta engelsk frukost med korv och bönor, och annan mat från många olika länder, något som är svårt längre in i landet.

Tidigare försökte jag åka någon gång om året åtminstone, för att köpa bakingredienser och gotter och få en dos Sverige, men det behövs inte längre, och ingredienser kan jag köpa via nätet.

Därför blir det numera bara korta besök i Fuengirola och jag skyndar mig att uträtta det viktigaste innan jag måste vidare med tåget, men det är lika roligt ändå.

När jag kliver av lokaltåget är det alltid varmt och soligt och kvinnorna går klädda i härliga, fladdrande sommarklänningar. Det känns som om det alltid är varmt i Fuengirola och att ingen har några mössor och tjocka jackor undanhängda i garderoben. Det råder jämt semesterstämning. Äldre Fuengirolabor handlar i småbutikerna, står och pratar och tittar på denna svenska i jobbuniform som skyndar så svetten rinner, för tre butiker måste hinnas med innan tåget går.

Jag börjar min inköpsrunda i en finsk butik för att köpa lakrits. Här finns så många olika sorter! Här finns min favoritlakrits som jag inte hittar någon annanstans, en ask som min brors finska svärmor skickade till oss en jul. Jag köper tre askar, två till mig och en till sambon. En ask sockerfri turkisk peppar blir det också, liksom två lakritsstänger och en liten påse blandad lakrits från lösgodislådorna. Sedan går jag ett långsamt varv runt i den lilla butiken och tittar på varenda finsk matvara. En del känns igen från det svenska sortimentet, och titta där, Minttu – en alkoholdryck som några av klasskompisarna på Ålands folkhögskola brukade köpa på Ålandsfärjan! Minnen…

En finsk man kommer in i butiken och jag lyssnar i smyg på hans samtal med den finska kassörskan. Åh, finska! Vad är det med det där språket? Lite synd att min spanske sambo inte är finländare, tänk att vara tillsammans med någon som pratar finska!

Mannen går, jag har tittat färdigt och ska betala. Blir påmind om varför jag inte åker hit så ofta, förutom avståndet. Jag har just gjort av med 17 euro på lakrits.

Jag går vidare till en svenskbutik och passerar en restaurang på vägen. Jag minns den mycket väl. När jag var gravid i åttonde månaden för tio år sedan åkte jag till Fuengirola med sambon. Jag hade länge längtat hem till Sverige, och nu var längtan outhärdlig, så jag åkte till Fuengirola som tröst. Det var det närmaste Sverige jag kunde komma.

Förutom att köpa svensk mat ville jag också äta på en svensk restaurang. Där beställde jag fisk till mig, och sambon ville ha… Han kunde inte göra sig förstådd. På restaurangen talade personalen enbart svenska och engelska, ingen spanska. Det gjorde mig irriterad. Och följande är löjligt och skämmigt och förvånande, eftersom jag aldrig annars är långsint (förutom när det gäller Spaniens beslut att låsa in oss under pandemin, bespruta gatorna och tvinga på oss munskydd i absurda situationer, jag vill fortfarande ha en ursäkt och ett medgivande om att de gjorde fel), men det där irriterar mig ännu efter tio år. Jag har förstått att man kan klara sig utan att tala spanska på Costa del Sol, det är fantastiskt, men någon som har flyttat till Spanien för att arbeta på en restaurang bör åtminstone kunna de spanska orden för maten som serveras, anser jag.

Jag tittar in i restaurangen och tänker på mannen i min senaste grupp som tyckte att den spanske frukostkocken på hotellet som ett minimum borde lära sig matord på engelska.

I den svenska mataffären behöver jag tid. Exakt varenda matvara måste studeras. Detta är en högtidsstund. Här finns det mesta och man kan lätt göra av med en månadslön om man finge fria händer. Svenskt fryst bröd, rågmjöl och filmjölk att baka limpa av, kryddor, fiskbullar, kex, sirap… Mjölk, smör och salt finns också, varför väljer man att köpa det här, tro?

Hårt kontrollerad av mig själv lägger jag ner det jag tänkt i korgen, godsaker till barnen till fredagsfilmen. chips, ostbågar, kexchoklad, Zoo-godis, mer saltlakrits till mig själv, saft, vaniljsocker, potatismjöl, bullformar, ischokladformar… Jag står länge och funderar på en flaska italiensk salladsdressing men hindrar mig själv i tid. Däremot åker det ner en flaska exotisk Fanta, som nioåringen tycker så mycket om, en stor flaska Trocadero-läsk, kantarellsås samt en burk svensk varmkorv. Jag vet att barnen kommer bli glada.

50 euro fattigare går jag ut i solen. Tar ett par lakritsbitar ur påsen för att hämta mig från vetskapen att jag på mindre än en halvtimme gjort av med nästan 70 euro på godsaker, och än är jag inte klar.

Nu blir det ett riktigt roligt stopp innan det är dags att ta tåget tillbaka: det finska bageriet. Härinne försvinner både tankar på pengar och restaurangirritationer. Det doftar ljuvligt, och både personal och kunder pratar finska. Bakom disken ligger tjocka, härliga bullar, grova bröd och pizzabitar. Jag tittar på allt och köper en påse med vaniljbullar och smörbullar, samt en påse karelska piroger. Jag läser det finska ordet Karjalanpiirakka och får godkänt på uttalet av kassörskan. I mitt huvud dyker en fras upp, den enda som jag verkligen minns från min finskakurs och jag vill så gärna säga den, men känner inte att det är tillfälle att säga ”Jag är en häxa” här i finska bageriet.

Nej, det är dags att gå till tåget. Jag tittar mot det blå Medelhavet som skymtar i slutet av en gata, men jag drar på min tunga resväska, det går inte att ta sig ner till stranden med den. En annan gång kanske. I höst får jag nog möjlighet att åka tillbaka.