En (strömlös) väckarklocka

PLUS MATS BJÖRKMAN För exakt en vecka sedan upplevde Spanien en mindre katastrof. Det massiva strömavbrottet och framför allt de störda kommunikationerna visade hur sårbart vårt moderna samhälle är. Mitt bland alla bekymmer finns dock också positiva slutsater att dra från det inträffade.

PLUS MATS BJÖRKMAN För exakt en vecka sedan upplevde Spanien en mindre katastrof. Det massiva strömavbrottet och framför allt de störda kommunikationerna visade hur sårbart vårt moderna samhälle är. Mitt bland alla bekymmer finns dock också positiva slutsater att dra från det inträffade.

Såväl Annika Elwing som Carin Osvaldsson har i veckan skrivit om sina intryck av strömavbrottet, som drabbade oss alla i Spanien. Idag tänkte jag summera mina intryck, som är en blandning av oro och positiva överraskningar.

Att konsekvenserna inte blev värre ska inte skyla det faktum att tusentals människor drabbades hårt. Hundratals fastnade i hissar, tiotusentals strandades i tåg utan möjlighet att ta sig vidare och minst sex dödsfall har kopplats till avbrottet. Det handlar bland annat om personer vars livsuppehållande utrustning slutade fungera, samt en familj som omkom av koldioxidförgiftning från en nödgenerator.

Samtidigt väcker händelsen frågor om hur något så omfattande ens kunde inträffa. Inget tekniskt system är helt säkert, men just därför måste det finnas skyddsmekanismer som kan begränsa skadeverkningarna vid störningar. Att elnätet kunde slås ut på nationell nivå är oacceptabelt, oavsett vilken den tekniska grundorsaken visar sig vara.

Debatten om vad som låg bakom avbrottet har inte låtit vänta på sig. Kritiker har pekat på den ökade andelen förnybar energi i systemet och hävdat att den är mindre stabil än konventionella källor som kärnkraft och gas. Men experter understryker att problemet inte ligger i de förnybara källorna som sådana, utan i att elnätet inte har moderniserats i takt med den nya energimixen. Det tycks snarare handla om bristande framförhållning och otillräcklig kapacitet hos operatören Red Eléctrica.

Men vad som kanske oroade flest under timmarna utan el var kommunikationsproblemen. Mobiltelefonin låg i princip nere, även enkla SMS och meddelanden via WhatsApp hade svårt att gå fram. Det fasta nätet fungerade möjligen bättre – men hur många har ens kvar en fast telefon i dag?

Konsekvenserna av strömavbrottet var omfattande. Elbilsägare stod hjälplösa utan laddning, men många bensinstationer kunde inte heller pumpa bränsle. Vattenförsörjningen upphörde i vissa områden eftersom även de pumpstationerna låg nere. Många skyndade till butikerna för att bunkra – den här gången inte toapapper, utan vatten på flaska. De flesta klarade sig ändå utan att behöva kasta djupfrysta livsmedel, då avbrottet i de flesta fall inte varade längre än sex till tolv timmar.

Det finns dock ljus i mörkret, om tillåtet uttrycks i sammanhanget. Som så ofta i kriser visade människor prov på solidaritet och uppfinningsrikedom. Några strandade tågresenärer anordnade en improviserad föreställning på spåret, vilket snabbt blev viralt. Många upptäckte något så enkelt – men numera sällsynt – som samtal och gemenskap i hemmen, när skärmar och nät plötsligt inte fungerade.

Det är just detta som är det positiva i det negativa. Händelsen blev en påminnelse om vad vi tar för givet – och vad vi förlorar när det inte längre fungerar. Det bör också bli en väckarklocka för beslutsfattare. Infrastruktur måste vara rustad för nya verkligheter, där både klimatförändringar och teknisk omställning ökar komplexiteten. För att inte tala om cyberhoten.

Vi privatpersoner har också ett ansvar. Själv har jag nu skaffat den transistorradio som jag saknade enormt under strömavbrottet. Jag har även laddat upp med fler powerbanks och dessutom beställt en solcellsladdare.

Nästa gång kan krisen vara av helt annan karaktär. Men om det återigen handlar om ett elavbrott, så vet jag – och många med mig – att vi är bättre förberedda. Förhoppningsvis du också?

Mats Björkman Sydkusten