Dåligt samvete och en hysterisk katt

PLUS ANNIKA ELWING Som jag tidigare berättat flyttar jag med familjen till Sverige – till att börja med för ett år. För att komma i tid till jobbet följande vecka behövde jag resa före de övriga. Jag tog med katten på planet och lämnade barn, sambo och vovve i Spanien att göra färdigt med flytten själva, under sommarens första stora värmebölja. Men jag skulle inte bara jobba – jag skulle hitta en bostad att hyra också.

PLUS ANNIKA ELWING Som jag tidigare berättat flyttar jag med familjen till Sverige – till att börja med för ett år. För att komma i tid till jobbet följande vecka behövde jag resa före de övriga. Jag tog med katten på planet och lämnade barn, sambo och vovve i Spanien att göra färdigt med flytten själva, under sommarens första stora värmebölja. Men jag skulle inte bara jobba – jag skulle hitta en bostad att hyra också.

Utanför taxifönstret passerade Sevilla. Så länge jag har bott här, tänkte jag och funderade på om det var vemod jag kände. Jag hade nyss lämnat svärfars lägenhet i Triana där vi ätit så många paellaluncher, firat jul och svettats eftersom svärfar vägrar sätta på luftkonditioneringen. Förbi flotta hotellet, skyskrapan som invigdes med en tävling mellan brandmän som skulle springa upp till toppen i full mundering, över bron med taket som ser ut att ge skydd mot solen men där solen i stället bränner hetare än någon annanstans. Över floden, guldtornet skymtar på håll, den gamla fiskmarknaden, tidigare tågstationen. Här har jag bott, guidat, jobbat i souvenirbutik, gått på julkrubbemarknader, hamnat vilse, fött barn, hittat favoritpark, lärt känna Spanien. Kändes det vemodigt att lämna?

Nej.

Mycket kände jag, men inte var det vemod.

Chauffören var tyst, det var inte min katt. Hon och jag skulle flyga i förväg till Sverige. Sambon hade två dagar kvar på jobbet och barnen fick stanna med honom eftersom jag inte kunde ha dem med till jobbet veckan därpå. De skulle ta bilen, förhoppningsvis på tisdagen, och fram till dess göra klart med flytten. Det var mycket kvar att göra på bara fyra dagar och mitt dåliga samvete tyngde. Över att jag lämnade sambon med så mycket kvar att göra, dessutom med ansvar för dottern som nyss fått diabetes, med värmebölja, vänner jag inte hunnit träffa och ta avsked av, allt jag inte hunnit!

Katten avskydde bilresan. På nätet stod det att för att flyga med katt måste man vänja djuret vid buren i god tid, gärna ett helt år. För ett år sedan visste jag inte att vi skulle flytta, inte för en månad sedan heller. Kattburen hade levererats kvällen innan. En specialmodell som skulle vara godkänd av flygbolagen. Vår gamla bur var det inte, trots att den var stabilare.

Under natten hade sambon och jag gemensamt lyckats montera buren, och här var den nu, med en desperat jamande katt inuti. På tåget mot Málaga lugnade hon sig litegrann, men jamandet tog fart på nytt i taxin till flygplatsen, i vilken en separerad chaufför ägnade resan åt att tala om sin dotter som han sällan fick träffa för hennes mamma.

Inne på terminalen tittade folk efter oss. Som hon jamade, min katt! Nervöst var det också. Tänk om buren ändå inte var godkänd för flygresa?

Vi hade lite tid över så jag tog med katten till ett kafé och beställde en skink-croissant åt henne. Men hon var så stressad att hon varken ville ha skinka eller vatten så det var bara att lämna in henne och hoppas på det bästa. Buren kördes igenom en särskild bagagekontroll medan jag bar min katt i famnen. In med henne igen, buren tejpades om varv efter varv med stadig tejp och sedan försvann bur och katt iväg på ett rullband.

I Göteborg återsåg vi varandra. Hennes bur hade ställts på ett bord vid specialbagaget. Hon var så skrämd att hon var tyst. Stackars liten. Hon som inte är van vid att resa. Den här dagen åkte hon bil, tåg, bil, flyg, buss och slutligen spårvagn. Moster skulle ha henne hos sig i början för att katten skulle få sällskap medan jag var iväg och jobbade. I sommarhuset som vi skulle hyra de första månaderna var katt inte tillåtet.

Efter ytterligare två tåg, nu utan katt, var jag framme, fick skjuts till en tom lägenhet sånär som på en liten säng och en soffa, där jag skulle övernatta de första dagarna. Moster skulle flytta in här någon månad senare, men än befann sig både hon och hennes saker, numera också min katt, i hennes gamla bostad i Göteborg.

Den svenska sommarkvällen var ljuvlig! Det doftade så gott, luften var så mild, allt var grönt. Och inte ens hälften så varmt som där min familj var. Det var i samma stund över 40 grader hos dem, och där skulle sambon packa, lasta, bära, städa, och samvetet över att ha lämnat honom med det tyngde igen.

På måndag skulle jag börja jobba. Det var bara torsdag nu. Jag hade nämligen ett uppdrag innan jobbet drog igång, och det var att hitta boende åt oss. Morgonen därpå hade jag stämt träff med två olika bostadsbolag för att visas lägenheter i Skara där vi planerade att slå oss ned.

Under sommaren skulle vi dock hyra en bostad. Samma hus som föregående sommar, bara ett par mil ifrån de orter där jag skulle arbeta kommande sommarmånader. Ett fint hus i skogen, ägaren skulle åka på semester. Men samma natt skickade hon ett meddelande. Något hade hänt och hon kunde inte åka. Vi var bostadslösa. Var skulle jag göra av min familj när de kom, en dryg vecka senare? Den nästan tomma lägenhet där jag själv befann mig var inte ett alternativ. Måtte, måtte det nu gå bra med visningarna nästa morgon!

Annika Elwing