Vilka fördelar finns med svensk respektive spansk skola? Det får tiden utvisa. Foto: Annika Elwing

Börja i svensk skola

03 sep 2025 | 06:59

PLUS ANNIKA ELWING Vem var mest orolig över den svenska skolstarten – barnen eller jag?
Definitivt jag själv.
Hur ska mina spanska barn klara sig i en svensk skola?

Hade vi inte flyttat skulle min elvaåring ha börjat sjätte klass i Spanien om ett par veckor, och sexåringen skulle ha börjat ettan.

I Sverige börjar barnen skolan ett år senare så nu blir det ytterligare ett år i femman för elvaåringen, och ett år i förskoleklass för sexåringen. Men vad klasserna heter spelar ingen roll, saken är den att vi har tagit barnen bort från sina spanska skolor för att starta läsåret i en svensk. Hur sjutton kommer det gå?

Elvaåringen oroade sig inte för skolstarten, hon var bara besviken över att förlora en månads sommarlov, eftersom barnen i Sverige startar höstterminen redan i augusti.

Först fick vi komma och träffa lärarna.

Jag hade så många frågor att jag inte ens kunde formulera dem. Har ju inte haft barn i svensk skola förut och vet inte hur det går till. Vad har hänt sedan jag själv gick i skolan på 1980- och 90-talen?

Skulle barnen ha slöjd? Vad skulle de göra på lektionerna? Vilka ämnen har de? Behöver de ha med sig något? Vad har barn för gymnastikkläder? Har elvaåringar regnbyxor? Finns det en särskild dag i veckan, som i Spanien, då vi kan träffa lärarna? Har eleverna i femman mobiltelefon, och vad använder de den till i så fall? Skulle de arbeta något med datorer? Vilken hjälp skulle elvaåringen, som har en diagnos, få?

Elvaåringen tyckte att det var dödens tråkigt när vi pratade. Helt ointresserad. Hon ville bara ha sommarlov och sjönk allt längre ner på stolen och svarade fåordigt när hennes lärare frågade något. Sexåringen hittade ritsaker och underhöll sig en stund. Elvaåringen började skriva en dikt på spanska med sin sirliga, vackra handstil, långt ifrån de svenska jämnårigas handstilar, anförtrodde läraren oss efteråt.

Elvaåringen gick på toaletten och fick något slags uppvaknande. Toaletten var hel med plastsits, inte bara en smutsig porslinsskål. Det var rent. Det fanns tvål, och från kranen kom det varmt vatten. Det fanns till och med en låda med mensskydd i olika storlekar. Var det verkligen en skoltoalett hon varit inne på??

Efter mötet med lärarna hade jag fler frågor än när vi kom. Jag kände mig skeptisk till att sexåringen inte skulle skriva med penna. Vi hade fått veta att här använder man sig av en metod för att lära sig skriva, som går ut på att författa vad som helst på ett tangentbord och sakta men säkert komma på hur man skriver begripliga ord. Syftet är att uppmuntra lusten till att skriva och berätta i tron att man stryper lusten genom att traggla bokstäver för hand, som kan innebära ett visst fysiskt motstånd.

Jag tyckte i ärlighetens namn att det lät dumt. Dessutom hade sexåringen glatt tragglat alla bokstäver för hand i sin spanska skola och var precis på väg att knäcka läskoden, och jag hade aldrig märkt något motstånd från henne att skriva bokstäver. Tvärtom. Men sambon och jag försökte att inte ha några förutfattade meningar om sådant vi inte vet. Kanske är tangentmetoden bra.

Dagen för skolstarten tog jag ledigt. Det var upprop på skolgården, tårtkalas och hemgång efter två timmar. Sexåringen som är så oerhört blyg höll mig hårt i handen, ville inte släppa, och jag kände mig hemskt när jag föste i väg henne till hennes nya klass.

Efteråt firade vi skolstarten på en asiatiskt restaurang som alla tyckte om, och elvaåringen pratade mycket, hon som är så fåordig annars.

Hon var överväldigad den första veckan och sa att hon aldrig mer ville gå i en spansk skola. Det var inte bara skoltoaletten som var bra, utan skolmaten! Vilken mat! Ja, att det ens fanns skolmat i skolan? Och första veckan var de på badhuset, och klasskompisarna pratade med henne och var intresserade.

Andra veckan började det låsa sig. Elvaåringen är van vid svenska, jag har pratat på det språket med henne sedan hon föddes. Men hon har alltid svarat på spanska, precis som hennes lillasyster. Vi pratar alltså olika språk med varandra, mina barn och jag. Nu kände hon sig mycket begränsad. Hon förstod allt som sades, men vågade inte prata. Kände inte att hon kunde. Så hon blev tyst, och började isolera sig. Inte fick hon hjälp med att lära sig läsa och skriva på svenska heller, och fick ingen hjälp av specialpedagog, trots diagnoser. Hennes pappa var irriterad, eftersom han, som är lärare, vet bättre än någon annan vilken hjälp hon hade fått från dag ett i en spansk kommunal skola. Samtidigt började lektionerna kännas tråkiga, eftersom man gick igenom matematik och skrivregler som dottern studerat för längesedan.

Sexåringen var också tyst, med det berodde på blyghet. Ny lärare, nya klasskamrater. Hon hittade storasyster på skolgården en rast, och grät när hennes syster måste gå tillbaka till sitt klassrum. Sedan började sexåringen fritids och började leka med ett par barn. Då släppte hennes isolering. Hon älskar att vara på fritids och leka. Svenskan verkar inte vara något problem, och varje dag hör jag henne säga något nytt ord på svenska. När hennes pappa har hämtat henne på eftermiddagarna har hon varit medelpunkten i lekarna, en liten teaterapa som får de andra att skratta.

Vi har ingen aning om hur det här kommer att gå. Barnen har bara gått drygt två veckor i skolan, men det känns mycket, mycket längre. Tiden har plötsligt börjat gå oerhört långsamt, och när första september inföll kändes det som att månaden redan hade pågått i flera månader.

Fortsättning följer.