En liten bussolycka

PLUS ANNIKA ELWING Många år har jag busspendlat men det har egentligen inte varit några incidenter. Tills härom veckan, då min buss hamnade i diket.

PLUS ANNIKA ELWING Många år har jag busspendlat men det har egentligen inte varit några incidenter. Tills härom veckan, då min buss hamnade i diket.

Det har varit mycket trassel med Västtrafiks bussar efter sommaren. Jag är van busspendlare men aldrig har busstiderna fallerat så. Varannan buss har kommit för sent. Jag räknar alltid med att bussarna blir mellan tio och tjugo minuter försenade. Ibland kommer de inte alls. Vissa gånger har två bussar i rad uteblivit. Chaufförerna är stressade, och förra veckan körde en halvtom buss som var försenad en halvtimme bara förbi mig.

Men det var den där morgonen för drygt en vecka sedan då min buss inte kom fram alls.

Jag hade läst tidningarna i mobilen, som jag brukar göra när jag åker till jobbet, och satt och tittade ut genom den mörka rutan när bussen bromsade in ganska häftigt och började vingla. Det smattrade hårt grus mot rutan, som hundra stenskott på samma gång, och så började bussen luta kraftigt. Den var på väg rakt ner i diket. Så blev den stilla. Den lutade så kraftigt att vi alla tog spjärn och höll oss i för att inte glida av sätena. Jag tittade på kvinnan till höger om mig. Hon satt ensam på dubbelsätet och drog sig upp mot kanten på sätet från fönsterplatsen och mot mig. Jag tänkte att om bussen välter helt nu kommer jag att ramla ner på henne. Eller skulle göra om det inte vore för säkerhetsbältet.

Chauffören startade bussen.
– Stäng av! Stäng av, vrålade alla till honom. Han försökte en gång till, varför vet jag inte, och folk skrek av rädsla.
– Kan någon ringa 112?
– Jag ringer.
– Är någon skadad?

En kvinna framför mig tog befälet. Ingen var skadad, men kvinnan på andra sidan mittgången var i chock, hängde över säteskanten och grät så hon skakade.

Alla var rädda att bussen skulle lägga sig ner.

Och vad tänkte jag på, när nu ingen var skadad, förutom vad som skulle hända om bussen gav med sig? Att fotografera!

Det låter galet, det måste vara något som hänger ihop med mitt jobb som reporter. Redan som nybliven student började jag åka ut på olyckor för att fota till tidningens polisnotiser. Inte bara jag förstås, det var den som hade minst att göra för stunden som fick åka, men att fota olyckor har hela tiden varit en del av jobbet som lokaltidningsreporter. Nu satt jag i en buss som var nära att välta och funderade på hur jag skulle kunna ta bra bilder till tidningen utan att få med några människor. Jag insåg att det inte gick, och registrerade i stället vad som hände runt mig.

Busschauffören hade, trots passagerarnas protester, öppnat dörren ut. De längst fram hade bråttom. Jag väntade och tänkte att det var bra om vi på vänstersidan kunde hålla någon slags motvikt, sträckte mig bara ner för att försöka fånga upp en burk ärtor som ramlat ur min påse med lunchmat, så ingen skulle halka på den. Snart var det ändå min tur att ta mig ut. Bussen låg i en farlig vinkel och det var svårt att gå framåt utan att ramla, men ut kom jag. Busschauffören stod utanför bussdörren och tog emot mig för att vi inte skulle dundra in i taggtrådsstängslet utanför. Jag tyckte synd om honom.

När alla var ute kunde jag äntligen börja ta mina bilder till tidningen, men huvudet fungerade visst inte, jag kom inte ihåg var kamerasymbolen i mobilen fanns eller hur den fungerade. Ännu svårare var det att ringa till nyhetschefen, och att därefter skicka bilderna till artikeln som redan höll på att skrivas var närapå omöjligt. En kollega fick genom samtalet leda mig steg för steg hur bilder skickas via Teams, för mitt huvud var någon annanstans.

Räddningstjänsten var snabbt på plats och surrade fast bussen för att den inte skulle välta. Trafiken hade stoppats i båda riktningar, och där var det stilla i en och en halv timme, tills bussen hade bärgats. Bilköerna var enorma, gick över hela Billingen.

Västtrafik hade skickat en ny buss, men jag förstod att den inte skulle komma fram på länge än. Hälften av passagerarna hade redan gått mot stan, jag tänkte göra detsamma och en ung kille på Volvogymnasiet ville följa med. Vi snubblade över ett fält, tog sikte mot en kyrka och letade sedan reda på en cykelväg som skulle leda mot stan.

Nyhetschefen sa att någon kunde komma och hämta mig, men eftersom det var stopp i trafiken tyckte jag att det inte var en bra idé och gick hela vägen. Jag kom väldigt sent, det var ganska långt att gå, men det var ju inte så problematiskt som för de stackare som missade sina tåg på grund av olyckan.

Det blev inte mycket gjort den dagen. Jag intervjuades dels till radion, dels till min egen tidning. Behövde gå och ta en bild på mig själv till artikeln. Sedan var jag lite skakad också. Det var en otäck händelse, men allt gick bra, som tur var.

Annika Elwing