Charco de la Virgen i Tolox. Foto: Carin Osvaldsson

Sommarregn

22 aug 2026 | 06:59

PLUS CARIN OSVALDSSON Ett sommarregn på Costa del Sol ger en kortvarig men intensiv lyckokänsla. En hint om vad som kommer efter helvetet. Livets återkomst. Frisk luft. Energi. Lust att göra saker.

Den här texten hade lika gärna kunnat ha rubriken ”Nedräkning” eller ”Nu vänder det”. Jag har en kompis som heter Patrik som verkligen hatar november. Varje år kan man följa hans nedräkning på Facebook. En daglig siffra i statusfältet som säger allt om vad han känner. 30, 29, 28, 27…

”Nu vänder det!”, utbrister mamma varje år strax efter vintersolståndet. Sedan berättar hon hur många minuter som dygnet ökar. Varje dag i flera månader. För mig är augusti som november är för Patrik. Och för mig är graderna i väderprognosen som mammas solminuter. ”Nu vänder det”, kände jag tydligt när vi hade nått fram till mitten av augusti och tiodagarsprognosen visade en tydlig tendens, nämligen att långsamt, mycket långsamt, kommer temperaturen både på dagen och natten att börja gå nedåt.

Att natten till den 15 augusti sammanföll med ett riktigt härligt förlösande regnoväder, förstärkte också hoppet om att det en dag faktiskt blir höst. Jag fick en välkommen energiboost efter att i flera veckor ha känt mig gråtfärdig varje gång jag går utanför dörren. Många tycker säkert att det är väldigt överdrivet att jag känner en sådan intensiv aversion mot hettan och mot sommaren här generellt. Men jag kan inte hjälpa det. Det är en kemisk reaktion som gör mig deprimerad på riktigt. Men nu var det ju inte det jag skulle skriva om än en gång, utan om vändpunkten som tvärtom gör mig glad och pirrig.

I fredags kväll kom jag som vanligt i säng alldeles för sent. Klockan var nog närmare 02.30 och de andra i hushållet sov gott sedan länge. Jag otygsscrollade och såg på Diario Sur att det åskade i Málaga där ferian just invigts. Jag gick in på appen AccuWeather och döm om min förvåning när den visade att det skulle regna kraftigt de närmaste timmarna. Jag kastade mig ut på terrassen. Jag motiverade det för mig själv med att jag skulle dra in markisen och sätta tvättställningen under tak. Men egentligen ville jag bara se om det faktiskt regnade. Jag kunde ju inte tro det. Det kom en och annan blixt men inget regn, så efter en stund gick jag in igen. Jag kunde ju inte sitta där hela natten.

Jag somnade, men vaknade igen efter någon halvtimme och hörde det ljuvliga ljudet av regn som skvalade. Jag gick ut på terrassen igen och satte mig och njöt. Jag log stort för mig själv, kände hoppet och livet återvända. Det var en sådan fantastisk känsla att det inte går att beskriva och omöjligt kan förstås förutom av någon som lika intensivt som jag hatar sommarhettan och lika tacksamt och lyckligt tar emot de första tecknen på höst.

Regnet gav mig en sådan energi att jag vaknade trots få timmars sömn med en enorm lust att göra någonting. Vi bestämde oss för att åka till Tolox där det finns en mysig vandringsled där man delvis går i och längs med en svalkande bäck. Perfekt för sommarvandringar. Problemet är att oavsett vad man gör här i augusti så är risken att det kommer att vara tjockt med folk. Men vi tog risken och märkligt nog var det knappt några människor där alls!

Det var en spontan och oplanerad utflykt men vi hade fått med oss en kylväska med dryck, frukt och smörgåsar samt en Mercadonapåse med handdukar. Ingen av oss hade egentligen rätt typ av skor för att göra en flodvandring men vi hade ju mest tänkt att bada lite, njuta en stund av naturen och se något annat bara. Men efter att ha halkat runt en stund på stenarna, badat i de lite större pölarna och ätit våra smörgåsar, fick vi trots allt för oss att vi skulle försöka hitta vattenfallet som vi visste fanns en bit bort.

Iván och jag har varit i Tolox flera gånger och vi har aldrig kommit fram till den berömda Charco de la Virgen och vattenfallet. Luis och Pipo var med också och trots att det var 35 grader varmt, vi hade fel skor och våra grejer i påsar och inte i ryggsäckar, tyckte vi det var en bra idé att gå på jakt efter vattenfallet. Eftersom vi inte visste exakt hur långt det var och vi hade begränsat med vatten med oss, var det inte helt självklart så klokt. Det blev totalt åtta kilometer så det var ju inte så farligt, men när man går i terräng, bort från civilisationen och utan att känna till avstånden så kan man inte veta säkert.

Jag frågade en förbipasserande kvinna som såg ut att ha koll, hur långt det var kvar till vattenfallet. Hon skrattade åt mig och frågade hur långt ett andetag var. Jag funderade en lång stund på vad det skulle betyda och om det var olycksbådande. Men Iván som för inte så länge sedan hatade att gå, peppade oss och insisterade på att vi var tvungna att fortsätta tills vi nådde målet. Det var värt det. När vi skymtade vattenfallet mellan träden kändes det som första gången jag såg Eiffeltornet. Där var det, det existerade, det hade vatten och dammen nedanför var stor nog att bjuda på ett uppfriskande bad. Det var mödan värt.

Vi var varma och trötta när vi kom tillbaka till bilen fyra timmar efter ankomsten. Men det var en torr värme, till skillnad från den extrema luftfuktigheten vi hade haft hemma i Benalmádena hela den veckan. Musklerna värkte men det var en fantastisk endorfinkick att få anstränga kroppen igen. Sådant man kan njuta av resten av året här.

Snart är det september och min sommardepression kan gömmas och glömmas bort till nästa år. Tack regnet för att du påminde mig om hur livet ska kännas!