På tolvslaget, natten till den första januari 2002, började nya mynt och sedlar cirkulera i Spanien – bytet från pesetas till euro hade inletts. Vid många uttagsautomater bildades köer av nyfikna som ville lägga händerna på de splitternya sedlarna. Under de följande månaderna gick det att betala med både pesetas och euro, innan det var dags att helt säga adjö till den gamla valutan. Affärerna uppmanades informera om priserna i båda valutorna, och det delades ut miniräknare och tabeller för att underlätta för konsumenterna att räkna ut skillnaden.

Skiftet infördes utan att det spanska folket hade fått säga sitt i en folkomröstning. I en rad tv-sända kampanjfilmer med animerade lerfigurer informerades spanjorerna på ett humoristiskt sätt om eurons alla fördelar. Befolkningen försäkrades till exempel om att den nya valutan inte skulle innebära några prisökningar – men det visade sig snabbt inte stämma.
–I samband med övergången steg priserna på många varor mycket mer än vad vi hade väntat oss. En euro var egentligen likvärdigt med 166 pesetas, men mycket som tidigare hade kostat 100 pesetas rundades felaktigt upp till en euro, berättar María Dolores García Sanz, ekonomiprofessor vid universitetet i Salamanca.
–Den drastiska prishöjningen slog så klart hårdast mot de lägre klasserna som hade sämre ekonomiska resurser, fortsätter hon.

Prisökningarna till trots gynnades Spanien initialt av bytet till euro. De första åren med den nya valutan kunde Spanien njuta av ekonomisk tillväxt, sänkta räntor och kapitalinflöde.

Drömmen om euron hade levt länge inom EU. Valutan hade lanserats redan 1999, men var under de tre första åren en så kallad “osynlig valuta” som bara användes för redovisningsändamål och elektroniska betalningar. Tolv EU-länder ingick från början i den monetära unionen. Utöver Spanien så deltog Tyskland, Nederländerna, Belgien, Finland, Österrike, Italien, Irland, Portugal, Luxemburg och Grekland. Tanken var att en gemensam valuta skulle leda till ekonomisk stabilisering, underlätta för företag att handla över nationsgränserna och skapa ett större utbud för konsumenter. Det ansågs också vara en viktig symbol som visade på europeisk identitet och enighet.

Nu, över 20 år senare, går det att konstatera att konsekvenserna inte blev riktigt så som det var önskat för alla medlemsländer. Eurosamarbetet har haft tydliga vinnare och förlorare, i alla fall enligt en studie från 2019, genomförd av den tyska tankesmedjan Centre for European Policy. Studien visar att Tyskland är det land som tjänat mest på den gemensamma europeiska valutan. I rapporten dras slutsatsen att landets välstånd har ökat med 1.893 miljarder euro under åren 1999-2017. Likaså har Nederländernas ekonomi blivit stärkt av valutabytet. Spanien är dock ett av de länder som har gått back på att byta bort sina pesetas. Uppskattningsvis har bytet inneburit en förlustaffär på 224 miljarder euro under samma tidsperiod. Andra länder som enligt studien har förlorat på bytet är Frankrike, Portugal och Italien. Det bör nämnas att EU-kommissionen är kritisk mot forskningsrapporten och anser att dess slutsatser är vilseledande, uppger DN.

Åsikterna om euron går isär bland ekonomer. Kritikerkåren har genom åren både delat ut ris och ros till valutaunionen. Tidningen El Salto intervjuade i samband med eurons tjugoårsjubileum för två år sedan åtta ekonomer om vilka konsekvenser bytet till euron haft för Spaniens ekonomi. De är inte helt överens om huruvida valutan har varit en framgångssaga eller ett bakslag för landet. De fördelar som lyfts fram i artikeln är att euron har stabiliserat växelkursen mellan de olika medlemsländerna, vilket har underlättat för företag som sysslar med import och export. Även turismen inom Europa har underlättats, vilket gynnar Spanien som förlitar sig mycket på turismsektorn. Den monetära stabiliteten har dessutom kunnat förhindra hög inflation och höga räntor i Spanien.

För att sammanfatta kritiken som framförs av några av ekonomerna i artikeln så går den ut på att Spanien, genom att ansluta sig till euron, gav upp sin monetära suveränitet och överlät den till den europeiska centralbanken. Det innebär att alla länder i eurosamarbetet måste bedriva samma penningpolitik, trots att de är olika och har skilda förutsättningar vad gäller till exempel löner, produktionsmedel och inflation. På så sätt minskar den nationella konkurrenskraften. Överlag kan detta även ses som ett demokratiproblem, eftersom makten över de ekonomiska besluten hamnar längre ifrån medborgarna.

Genom att byta till euron har landet dessutom förlorat möjligheten till devalvering (att skriva ner valutans värde) och att höja och sänka räntan efter behov. Ett exempel på hur detta slog mot Spanien var att landet efter införandet av euron hade för låga räntor, vilket ledde till billiga lån som i sin tur skapade den bostadsbubbla som briserade under den ekonomiska krisen 2008 – en period som de flesta spanjorer fortfarande har i svidande färskt minne.

Det är självklart omöjligt att veta exakt hur den spanska ekonomin hade sett ut om landet hade hållit fast vid pesetas. Ekonomiprofessorn María Dolores García Sanz är dock av åsikten att Spanien trots allt har tjänat på att vara en del av eurosamarbetet.
–Det går så klart bara att spekulera, men jag tror att Spanien på makronivå har gynnats av bytet till euro. Vår valuta pesetas var svag och antagligen hade den fortsatt att försvagas i relation till euron. Det hade därför varit svårt att konkurrera på den internationella valutamarknaden.
–En svag nationell valuta hade också påverkat spanjorernas förmåga att resa, eftersom det hade blivit dyrare att åka utomlands.

Fakta: Spanska pesetas

• Pesetas infördes som Spaniens officiella valuta 1868 och ersatte den tidigare valutan escudo.

• Sedlarna pryddes genom åren av personer eller karaktärer som varit viktiga i den spanska historien, däribland Christofer Columbus, Don Quijote, Rosalía de Castro och så klart olika högheter som Juan Carlos I och de katolska monarkerna Isabel I och Fernando II.

• Pesetas hade många smeknamn, däribland pela, rubia och cala.

• Fempesetasmyntet kallades ”duro” och många spanjorer hänvisade till priser i ”duros” istället för pesetas. 100 pesetas var exempelvis ”20 duros”.

• Den högsta valören var 10.000 pesetas.

• Det finns idag en marknad för pesetas. Vissa mynt och sedlar är särskilt värdefulla, däribland en 500-sedel med porträtt av konstnären Goya från 1874.