En känslig historia

KERSTI LINDSTRÖM Känsel och känslor - två fenomen av vilket det ena drabbar oss utanpå och det andra inuti.

Känseln hör ihop med doktor och tandläkare, med knaggliga stenar under bara fötter, med solsveda på ryggen och svenska somriga getingstick. Men också med spanska, vänliga kindpussar och den käre vännens smekning över rodnande kind. Känseln gör ont eller gott på utsidan.

Insidan får också sitt när känslorna kommer igång. Vem minns inte den första kärleken, eller den sista? "Dunk, dunk, dunk" ropade hjärtat känslosvallande, och livet blev rosenrött.

Ilskekänslor är värre men dom uppträder sorgligt nog ibland. Adrenalinet svallar och man vill slåss. Men det gör man inte, helst inte om man är kvinna! Diplomati fungerar bättre, så det gäller att ha fungerande känselspröt.

Att bli uppmärksammad känns ibland väldigt bra. Vart tog den ljuva ungdomstiden vägen, den tid då pojkar i alla åldrar vände sig om och visslade? När slutade dom med det, och varför? Ser dom inte att jag fortfarande är l9 år inuti, och ser likadan ut som då? - Ja, åtminstone när jag tittar mig i badrumsspegeln utan att tända lampan och utan att använda glasögon, och står långt ifrån!!!

Är det fler flickor än jag som upptäckt att någonstans efter 50 blir man osynlig? Det är märkligt, eftersom det finns mycket mer av en. Och egentligen har man blivit mycket klokare och trevligare också. Syns inte det?

Ofta när man står i en kö, i vilket det ofta stås i Spanien, retar man sig på den uttråkade tjänstemannen i luckan. Hans ointresserade blickar sveper över rummet och över alla blanketterna, och när man äntligen kommer fram till hans höghet ser han om möjligt ännu mer frånvarande ut.

Jag får lust att ropa: "Hola Señor, estoy aquí!", för han stirrar tomt och säger ingenting. Men så plötsligt så ler han så man blir alldeles häpen. Vad har hänt? Tittar bakåt i kön och upptäcker en jeansklädd l7-åring med blond hästsvans. Hur kunde han se henne - måste ha tittat rakt IGENOM mig! Jag är alltså osynlig. Suck!

Samma sak händer mig ibland vid bardiskar. Bakom disken: tre stiliga spanska bartendrar. Framför disken: l5 herrar, 3 yngre kvinnor, och så jag. Herrarna beställer och dricker, beställer och dricker. De unga damerna behöver knappast säga någonting för att förses med kaffe eller drinkar. Nya herrar tillkommer och beställer och beställer. -"Hallå, här är jag, kan jag få en café con leche... Hallå, hola, por favor, please, bitte, snälla..."

Men när man är osynlig så hörs man inte heller! Det händer att någon av alla männen hjälper till att beställa, och DÅ kommer kaffet prompt. Det smakar både sött och surt och en smula beskt!

Med "ögon känsliga för grönt" upplevde jag en färgsprakande resa till ett vårligt Gali- cien. Jag kände igen mig - det såg ut som Dalarna, fast med mer hav. Tänk att hemkänslan är så stark, att man kan bli alldeles varm inombords av att träffa på ljusgröna björkar och midsomriga blomsterängar.

På slutet av resan hände något som jag kan berätta i största hemlighet. Vi hade en trevlig spansk chaufför, som jag pratat och skrattat med lite under vec-kans utflykter. Åja, inbilla er in-genting - SÅ känslosamt blev det verkligen inte. Men alltså, nu skulle det sägas adjö där på gatan i Fuengirola. Då får jag varma kindpussar, och ett hjärtligt "Hasta luego querida!" Jag är inte längre osynlig, och livet är härligt!

Låt känslorna blomma, och ha en GLAD MIDSOMMAR!

Kersti Lindström