Olika sätt att hantera översvallande missnöje

PLUS MATS BJÖRKMAN I lördags tågade två stora demonstrationståg genom Madrid. De speglade båda ett växande missnöje hos befolkningen, men skillnaderna mellan hur de olika grupperna kanaliserar sina känslor är som natt och dag.

PLUS MATS BJÖRKMAN I lördags tågade två stora demonstrationståg genom Madrid. De speglade båda ett växande missnöje hos befolkningen, men skillnaderna mellan hur de olika grupperna kanaliserar sina känslor är som natt och dag.

Det första demonstrationståget gick på förmiddagen och var sammankallat av ett högersyndikat kallat Sociedad Civil Española. Tiotusentals personer (180.000 enligt sammankallarna och 20.000 enligt de statliga myndigheterna) tågade på förmiddagen för att protestera mot krisen i Ceuta och med krav på nyval. De skanderade bland annat krav på att regeringschefen Pedro Sánchez ställs inför rätta för högförräderi.

Den politiska prägel som kännetecknade denna demonstration styrktes bland annat av närvaron av ledaren för Vox, Santiago Abascal, och även höga representanter för Partido Popular, som Miguel Tellado. De två högerpartierna har flera gånger tidigare gjort gemensam sak för att demonstrera med spanska flaggor mot regeringen.

Det andra demonstrationståget startade på eftermiddagen och hade sammankallats av en rörelse mot vräkningar av utsatta personer, kallad Sindicato de Inquilinas. Det samlade ungefär dubbelt så många demonstranter som de som tågade med spanska flaggor på förmiddagen och leddes inte av politiker utan av aktivister och kulturpersonligheter. De mobiliserade sig med anledning av den uppmärksammade vräkningen i onsdags av Maricarmen, en 87-årig kvinna i Madrid som personifierat den ohållbara situationen på den spanska bostadsmarknaden.

Till skillnad från den politiska manifestationen på förmiddagen gick många av demonstranterna på kvällen inte hem efteråt. I skrivande stund campar hundratals personer vid Madrids och Spaniens geografiska hjärta Puerta del Sol, i en manifestation som påminner starkt om hur missnöjesrörelsen 15-M startade 2011. Demonstranterna har för avsikt att sitta kvar åtminstone till på tisdag, då ministerrådet samlas och har press på sig att presentera ett reformpaket för att lösa bostadskrisen.

Båda manifestationerna i Madrid på lördagen speglar ett djupt och ständigt växande missnöje i Spanien, men skillnaderna mellan de två är avsevärt större än likheterna. De som viftar med spanska flaggor vädrar ideal om Spaniens storhet och enighet som väcker kusliga minnen av en inte alltför avlägsen tid i Spanien. De verkar anse att om de bara kan få Pedro Sánchez och den övriga vänsterregeringen bakom lås och bom så är allt frid och fröjd. Några nöjer sig dock inte med detta, utan vädrar idéer om och iscensätter symboliska lynchningar av regeringschefen.

De som åter intagit Puerta del Sol, 15 år senare, gör det till försvar för de svagaste i samhället. Precis som under finanskrisen 2011 mobiliserar de sig mot de ekonomiska krafter som inte visar någon nåd när det handlar om att nå så stora ekonomiska resultat som möjligt. Bostadskrisen i Spanien är ett akut problem som borde vara makthavarnas främsta prioritet och föranleda politiskt samförstånd, men verkligheten är tyvärr en helt annan. Precis som med den drunknade pojken Aylan under migrationskrisen 2015 har det i det här fallet krävts en 87-årig Maricarmen för att personifiera ett drama som statistik aldrig återger på ett rättvist sätt.

Såväl de som tågar med spanska flaggor som de som slår upp tält vid Puerta del Sol har nått en bristningsgräns. Medan de första dock verkar besatta av att försvara ideal mot en utpekad fiende, kämpar de andra för mänsklig värdighet. Skillnaderna kunde inte vara större.

Mats Björkman Sydkusten