Vad är det som gör det så svårt? Det finns ju ingen brist på ämnen att fundera kring. Är det själva beslutet som är problemet? Har jag väl börjat skriva om något har jag ju valt bort minst tre andra tankar. Det handlar om valet och dess konsekvenser. Vi kan inte ha allt, göra allt, vi måste välja vare sig vi vill det eller inte. Och vi kan bara välja en sak i taget, vilket gör att det alltid blir fler saker som vi inte kan ha eller göra än det vi verkligen har eller gör.

Som jag ser det är detta vår tids och vår kulturs kanske allra största dilemma, att vi har så svårt för att välja. Detta trots att det bara blir fler och fler val som vi måste göra och att vi talar om hur medvetna vi nutidsmänniskor är. Men samtidigt är informationsflödet och antalet beslut varje person behöver ta oändligt och det är detta som gör det så svårt.

För mycket information
Jag tog en sväng ut på terrassen utanför kyrkan för att räkna parabolantenner. Bara på vår sida av huset kunde jag räkna till femton. Vilka ofantliga informationsmängder strömmar inte till oss genom dessa! Frågan är bara om vi blir lyckligare för det?
I Kyrkans liv och historia har växlingen mellan arbete och vila alltid varit av största vikt. Vi följer där i Jesu egna spår. Han drog sig undan från människomassorna och kraven för att vila och be. Är vi då förmer än vår Herre?

Självklart inte! Vi behöver vilan. Vi behöver fyllas med ny kraft, inte bara nya intryck. Kanske är det dags att försöka begränsa de intryck som vi skall ta till oss. Kanske är det dags att finna vad som egentligen betyder något i livet och låta det styra vad jag släpper in i mig och vad som får vänta.
Vägen till ett sådant förhållningssätt är inre samling, koncentration och tystnad. Detta är nu inget som kommer till oss utan hårt arbete. Vi måste skapa oss tiden. Vi måste våga säga nej till intrycksbruset. Man kan tycka att det skulle vara den enklaste sak i världen att vara tyst, men så är det inte. Det finns få handlingar som är så utmanande som att sitta tyst och försöka tömma hjärnan på flimret av ord och röster.

Först du själv, sedan Gud
När allt sådant stillnar, så möter vi någon vi sällan tar oss tid med. Tror du jag menar Gud? Nej, inte än. Jag tänker på dig själv. Det är sällan vi möter vårat innersta jag och de tankar kring livets stora frågor som det för med sig. Kanske beror det på att det mötet kan rasera den bild vi byggt upp av oss själva i våra försök att vara något särskilt i världens ögon.

Men hur stort hotet mot min självbild än kan kännas är befrielsen i att vara den man är alltid större. Äntligen står man på en fast grund och man inser att det bara är genom att lära känna sig själv som man kan ha en öppen och hel relation till Gud och till sina medmänniskor.