Array
(
    [0] => Array
        (
            [id] => 42006
            [sectionId] => 59
            [priority] => 9
            [publish] => y
            [body] => Munskänkarna Costa del Sol nappade på min idé om att hålla en provning med gamla Riojor. Två flaskor räcker till cirka tjugofem deltagare. Men att hålla provning med bara ett enda vin är ju inte roligt, så vi bestämde oss för att skaffa fram tre gamla Riojor till, två flaskor av varje. Här började mina inköpsbekymmer.

För tjugofem år sedan, när jag var ny på Solkusten, brukade jag roa mig med att besöka vinfirmorna och köpa lite trevliga viner som inte gick att få tag på i Sverige. Rätt ofta blev det lite äldre Riojor, som då fanns att tillgå till rätt så rimliga priser. Så är tyvärr inte fallet nuförtiden. 

Äldre viner är rätt sällsynta numera, och när de finns att tillgå så är det oftast bara exklusiva märken till skyhöga priser. Jag fick snabbt ge upp tanken på att få tag på viner som var trettio till fyrtio år gamla. Hos Golf y Vinos, i Las Lagunas de Mijas, fick jag till ett bra pris tag på en magnumflaska från 2001, Viña Olabarri Reserva. Vin på magnumflaskor är dessutom extra lagringsbara. 

I köpcentret La Cañada, i Marbella, hittade jag en Ramón Bilbao Gran Reserva 2015. En riktigt bra årgång. Nu återstod bara ett vin till. Efter att ha besökt ytterligare sex olika vinbutiker höll jag på att ge upp när jag kom på att i Elviria finns en delikatessbutik där jag sett en del exklusiva viner. Mellan några jättedyra viner på hyllorna hittade jag två flaskor 200 Monges Gran Reserva 2007. Även det en väldigt bra årgång och priset var åtminstone överkomligt. Nu hade jag en spridning på ålder av vinerna med 9-17-23-60 år, alla av bra årgångar. Ett bra underlag för en pedagogisk provning av äldre viner.

Före själva provningen tog ett annat besvärligt jobb vid, nämligen att korka upp flaskorna. Äldre korkar är ofta besvärliga och svåra att få upp utan att de går sönder. Vanliga korkskruvar räcker ofta inte till, utan här är blad-öppnare bättre. Att dekantera och filtrera bort korkrester, med till exempel ett te-filter, är också tillrådligt.

Den absolut vanligaste frågan som jag brukar få är: ”hur länge kan jag lagra detta vin?”. Det är en svår fråga där många komplexa faktorer spelar in. Alkoholstyrka, fruktsyra, sötma och vinets strävhet (tanniner) är egenskaper som ökar lagringsbarheten.

Alkohol är ju i sig ett bra konserveringsmedel. Därför är starkviner de som har allra bäst lagringsbarhet. Själv har jag haft nöjet att prova Tawny Port från 1855. En fantastisk upplevelse.

Syra, i såväl röda som vita viner, har en struktur som gynnar lång lagring. Högre syra hjälper till att bevara vinets fräschör och förhindrar att det blir platt och livlöst.

Sötma, som i dessertviner, bidrar till längre hållbarhet. Socker agerar som konserveringsmedel och skyddar vinet mot försämring.

Tanninerna i röda viner fungerar som naturliga antioxidanter, vilket förlänger vinets livslängd. Viner med höga tanniner blir mjukare och mer balanserade med tiden, när tanninerna långsamt bryts ner och polymeriseras.

Hur ska då viner lagras på bästa sätt?

De faktorer som påverkar här är temperatur, luftfuktighet, ljus, och vibrationer. Ett mörkt och stabilt förvaringsutrymme där temperaturen är kontrollerad, eller åtminstone inte varierar snabbt, är bra.

Temperaturen ska optimalt vara cirka tretton grader för att få kemisk balans. Lagring vid tjugotre grader ger en fem gånger snabbare process och risk för oxidation samt bildande av oönskade estrar. Snabba temperaturväxlingar är heller inte bra.

Fuktigheten – skall vara 60-80 procent för att bevara korken.

Ljus – vin är känsligt för ultraviolett ljus. Stabila organiska föreningar kan då falla isär.

Vibrationer - tillför energi och påskyndar kemiska processen som ej då blir i balans.

Hur den sextioåriga Riojan hade lagrats var okänt. Så hur hade då vinet klarat tidens tand? Jo, alldeles utmärkt. Smak och doft var såklart väldigt annorlunda än för ett yngre vin. Fruktigheten hade bytts mot djupare toner av torkade plommon, choklad, vanilj, läder och höstlöv. Tanninerna hade mjuknat och vinet hade fått en högre komplexitet med tydliga mognadstoner.

De tre övriga provade vinerna:

Viña Olabarri 2001 Reserva
Detta vin från Haro är tillverkat på druvan tempranillo från uppåt femtio år gamla vinstockar. Som en reserva har den lagrats extra länge, tjugofyra månader på blandade ekfat.

I smak och doft fanns tydliga mognadstoner men fortfarande lite fruktighet. Hög syra, mjuka tanniner och ek. Viner i magnumflaskor mognar långsammare och det här var ett litet bevis på detta.

Magnumflaskan kostade fyrtiofem euro. 

200 Monges Gran Reserva 2007
Bodegas Vinícola Real har producerat detta vin på druvorna tempranillo (85%), graciano (10%) och garnacha (5%) från drygt fyrtiofem år gamla druvstockar. Lagrad på ekfat under tjugofyra månader och buteljerad utan filtrering.

Blev framröstad som kvällens bästa vin med ovanligt bibehållen fruktighet. Doft och smak av mörka bär och ekfat. En påtaglig syra och lång eftersmak med kryddighet och mjuka tanniner.

Vinet kostade åttionio euro. 

Ramon Bilbao Gran Reserva 2015
Bodegan grundades i Haro 1924. Druvorna har plockats från sextio år gamla rotstockar i Sonsierra, tempranillo (90%), graciano (7%), mazuela (3%). Vinet har lagrats extra länge på amerikansk ek, trettio månader.

Ett smakrikt vin med mörka bär och fruktighet. Bra balans mellan syra och tanniner. Lång eftersmak. Ett prisvärt vin som fortfarande kan köpas i handeln.

Kan köpas på Alcampo i La Cañada för 28,19 euro.
            [ingress] => Upptakten till denna historia var att en bekant kontaktade mig och undrade om jag var intresserad av att förvärva en Rioja från 1964. Det fanns två flaskor Conde de los Andes Gran Reserva som alltså var sextio år gamla. Årgång 1964 är klassisk med hög kvalitet i Rioja, så efter att ha kommit överens om ett rimligt pris nappade jag på erbjudandet.
            [headline] => Riktigt gamla flaskor från Rioja
            [page] => 0
            [modified] => 20241201160846
            [created] => 20241103124244
            [publishStart] => 20241202064800
            [publishStop] => 20241109173859
            [fullArticle] => Riktigt gamla flaskor från Rioja Upptakten till denna historia var att en bekant kontaktade mig och undrade om jag var intresserad av att förvärva en Rioja från 1964. Det fanns två flaskor Conde de los Andes Gran Reserva som alltså var sextio år gamla. Årgång 1964 är klassisk med hög kvalitet i Rioja, så efter att ha kommit överens om ett rimligt pris nappade jag på erbjudandet. Munskänkarna Costa del Sol nappade på min idé om att hålla en provning med gamla Riojor. Två flaskor räcker till cirka tjugofem deltagare. Men att hålla provning med bara ett enda vin är ju inte roligt, så vi bestämde oss för att skaffa fram tre gamla Riojor till, två flaskor av varje. Här började mina inköpsbekymmer.

För tjugofem år sedan, när jag var ny på Solkusten, brukade jag roa mig med att besöka vinfirmorna och köpa lite trevliga viner som inte gick att få tag på i Sverige. Rätt ofta blev det lite äldre Riojor, som då fanns att tillgå till rätt så rimliga priser. Så är tyvärr inte fallet nuförtiden. 

Äldre viner är rätt sällsynta numera, och när de finns att tillgå så är det oftast bara exklusiva märken till skyhöga priser. Jag fick snabbt ge upp tanken på att få tag på viner som var trettio till fyrtio år gamla. Hos Golf y Vinos, i Las Lagunas de Mijas, fick jag till ett bra pris tag på en magnumflaska från 2001, Viña Olabarri Reserva. Vin på magnumflaskor är dessutom extra lagringsbara. 

I köpcentret La Cañada, i Marbella, hittade jag en Ramón Bilbao Gran Reserva 2015. En riktigt bra årgång. Nu återstod bara ett vin till. Efter att ha besökt ytterligare sex olika vinbutiker höll jag på att ge upp när jag kom på att i Elviria finns en delikatessbutik där jag sett en del exklusiva viner. Mellan några jättedyra viner på hyllorna hittade jag två flaskor 200 Monges Gran Reserva 2007. Även det en väldigt bra årgång och priset var åtminstone överkomligt. Nu hade jag en spridning på ålder av vinerna med 9-17-23-60 år, alla av bra årgångar. Ett bra underlag för en pedagogisk provning av äldre viner.

Före själva provningen tog ett annat besvärligt jobb vid, nämligen att korka upp flaskorna. Äldre korkar är ofta besvärliga och svåra att få upp utan att de går sönder. Vanliga korkskruvar räcker ofta inte till, utan här är blad-öppnare bättre. Att dekantera och filtrera bort korkrester, med till exempel ett te-filter, är också tillrådligt.

Den absolut vanligaste frågan som jag brukar få är: ”hur länge kan jag lagra detta vin?”. Det är en svår fråga där många komplexa faktorer spelar in. Alkoholstyrka, fruktsyra, sötma och vinets strävhet (tanniner) är egenskaper som ökar lagringsbarheten.

Alkohol är ju i sig ett bra konserveringsmedel. Därför är starkviner de som har allra bäst lagringsbarhet. Själv har jag haft nöjet att prova Tawny Port från 1855. En fantastisk upplevelse.

Syra, i såväl röda som vita viner, har en struktur som gynnar lång lagring. Högre syra hjälper till att bevara vinets fräschör och förhindrar att det blir platt och livlöst.

Sötma, som i dessertviner, bidrar till längre hållbarhet. Socker agerar som konserveringsmedel och skyddar vinet mot försämring.

Tanninerna i röda viner fungerar som naturliga antioxidanter, vilket förlänger vinets livslängd. Viner med höga tanniner blir mjukare och mer balanserade med tiden, när tanninerna långsamt bryts ner och polymeriseras.

Hur ska då viner lagras på bästa sätt?

De faktorer som påverkar här är temperatur, luftfuktighet, ljus, och vibrationer. Ett mörkt och stabilt förvaringsutrymme där temperaturen är kontrollerad, eller åtminstone inte varierar snabbt, är bra.

Temperaturen ska optimalt vara cirka tretton grader för att få kemisk balans. Lagring vid tjugotre grader ger en fem gånger snabbare process och risk för oxidation samt bildande av oönskade estrar. Snabba temperaturväxlingar är heller inte bra.

Fuktigheten – skall vara 60-80 procent för att bevara korken.

Ljus – vin är känsligt för ultraviolett ljus. Stabila organiska föreningar kan då falla isär.

Vibrationer - tillför energi och påskyndar kemiska processen som ej då blir i balans.

Hur den sextioåriga Riojan hade lagrats var okänt. Så hur hade då vinet klarat tidens tand? Jo, alldeles utmärkt. Smak och doft var såklart väldigt annorlunda än för ett yngre vin. Fruktigheten hade bytts mot djupare toner av torkade plommon, choklad, vanilj, läder och höstlöv. Tanninerna hade mjuknat och vinet hade fått en högre komplexitet med tydliga mognadstoner.

De tre övriga provade vinerna:

Viña Olabarri 2001 Reserva
Detta vin från Haro är tillverkat på druvan tempranillo från uppåt femtio år gamla vinstockar. Som en reserva har den lagrats extra länge, tjugofyra månader på blandade ekfat.

I smak och doft fanns tydliga mognadstoner men fortfarande lite fruktighet. Hög syra, mjuka tanniner och ek. Viner i magnumflaskor mognar långsammare och det här var ett litet bevis på detta.

Magnumflaskan kostade fyrtiofem euro. 

200 Monges Gran Reserva 2007
Bodegas Vinícola Real har producerat detta vin på druvorna tempranillo (85%), graciano (10%) och garnacha (5%) från drygt fyrtiofem år gamla druvstockar. Lagrad på ekfat under tjugofyra månader och buteljerad utan filtrering.

Blev framröstad som kvällens bästa vin med ovanligt bibehållen fruktighet. Doft och smak av mörka bär och ekfat. En påtaglig syra och lång eftersmak med kryddighet och mjuka tanniner.

Vinet kostade åttionio euro. 

Ramon Bilbao Gran Reserva 2015
Bodegan grundades i Haro 1924. Druvorna har plockats från sextio år gamla rotstockar i Sonsierra, tempranillo (90%), graciano (7%), mazuela (3%). Vinet har lagrats extra länge på amerikansk ek, trettio månader.

Ett smakrikt vin med mörka bär och fruktighet. Bra balans mellan syra och tanniner. Lång eftersmak. Ett prisvärt vin som fortfarande kan köpas i handeln.

Kan köpas på Alcampo i La Cañada för 28,19 euro. Efter att ha kommit över två flaskor av Conde de los Andes Gran Reserva från 1964 införskadades tre andra lagrade riojaviner, i olika butiker, för en komplett vinprovinng för 25 personer. Munskänkarna på costa del Sol fick i oktober uppleva en unik vinprovning. Foto: Björn Andersson Sydkustens vinskribent drar in aromen från en 60 år gammal rioja. 
            [puff] => 
            [member] => p
            [commercialArticle] => n
            [includeInRss] => 1
            [intressenter] => 
            [deletionHash] => 
        )

    [1] => Array
        (
            [id] => 41538
            [sectionId] => 59
            [priority] => 9
            [publish] => y
            [body] => Mitt i byn Montilla finns Alvear. Det är en av de mest kända bodegorna i distriktet Montilla-Morilles. Den druva som framför allt odlas är pedro ximénez (PX), men även moscatel och några andra lokala druvsorter finns här. Området har i alla tider haft en stark koppling till Jerez och än idag transporteras en mycket stor del av PX-druvmusten dit. Det svalare havsklimatet i Jerez passar mindre bra för denna druva och det är fullt lagligt för sherryhusen att köpa PX-must från Montilla. Några odlare i Montilla har dock valt att göra egna viner, däribland Alvear som började redan 1729.

Alvear gör sina fino-, amontillado- och olorosoviner helt på pedro ximénez, till skillnad mot vinerna från Jerez som görs på druvan palomino. Vinstockarna beskärs ner till en höjd på några decimeter för att kunna klara av den extrema sommarvärmen i området. 

De flesta av Alvears druvor kommer från det egna fältet Las Puentes, som är 120 hektar stort. Skörden görs redan i augusti, på grund av det varma klimatet. Druvor som används till torr fino tas från kullarna där det är mer kalkhaltig jord, kallad albariza, medan det sötare PX-vinet tas från druvor på slätten där det är mer lerjord. 

Druvmusten jäses vid 20 till 23 grader och genomgår även malolaktisk jäsning innan vinet läggs på ekfat i solerasystemet. De tidigare traditionella lerkärlen för jäsning, tinajas, har numera ersatts av ståltankar. Sex miljoner liter är årsproduktionen, och det görs även en miljon liter vermouth.

Alvears viner når naturligt en alkoholhalt på femton procent, vilket gör att vinet inte behöver spritas. I Jerez nås som jämförelse bara tolv procent och det medför att druvsprit behöver tillföras för att nå femton procent, vilket också är kravet för en sherry.

Solerasystemet innebär att det färdiga vinet tas ur de äldsta faten som sedan fylls på från de yngre i olika omgångar. Normalt används en tredjedels tunna vid varje omtappning. Alvear använder fat på 500 liter av amerikansk ek. Tidigare gjordes omtappningen manuellt med rör och bägare (canoa) men numera används elektriska pumpar med automatisk nivåbevakning.

För fino och den inledande lagringen av amontillado undviks oxidation. Detta görs genom att tunnorna inte fylls helt upp, utan bara till två knytnävar från översta kanten för att det karaktäristiska jästfloret ska kunna utvecklas på ytan och skydda vinet mot syre. Fyllnadsgraden mäts i arrobas, vilket motsvarar 16,6 liter. Vinet provas frekvent med hjälp av en venencia (provrör på en stång) som trycks ner genom floret och snabbt dras upp innan det sluter sig igen. Vid provning och omtappning är det väsentligt att floret inte skadas. Ett välmående flor är ungefär två centimeter tjockt. Floret i sig smakar lite sött och används ibland av vinarbetarna som ett digestiv vid magproblem.

Medelåldern på Alvears äldsta fino Capataz är åtta år, och på amontilladon Carlos VII 20 år. De sista åren lagras amontilladon utan flor, och den får då sin typiska oxidering och en mer nötig ton än fino.

I det varma klimatet i Montilla-Morilles behövs lagringslokalen kylas under somrarna. Alvear använder sig för detta av sprinklers som sprutar ut en svalkande vattendimma. Innan buteljering klaras vinet genom en kortare nedkylning. 

Olorosovin uppspritas direkt efter jäsningen till en högre alkoholhalt på runt arton procent. Det tar direkt död på floren, varför den vid lagring blir ännu mer oxiderad än amontilladon. Oloroso lagras också på nyare ekfat i motsats till övrig sherry där åldern på faten kan vara uppåt hundra år.

Alvear är kanske mest kända för sina mycket mörka och söta PX-viner. Bland annat har PX Solera 1927 uppmärksammats av Parker med 96 poäng. Druvorna till den vintypen läggs ute på en gammal fotbollsplan och får där torka på plastnät under en vecka. Tidigare användes mer traditionella flätade bastmattor. Druvorna blir genom torkningsprocessen russinlika och får en hög sockerhalt. Mest berömd är Alvear PX Solera 1830, som med ålderns rätt har en stor komplexitet och tät mörk färg.

Här är några tips på Alvears drycker:

Alvear Pedro Ximénez de Añada 2021
Alvears PX är ett mycket sött vin. Inte lika mörkt som motsvarande från Jerez utan mer bärnstensfärgat. Det är lite trögflytande och i doft och smak hittas honung, aprikos och fikon. Ett mycket gott vin med lång eftersmak som passar till bland annat fruktbaserade desserter.
Vinet kostar cirka femton euro. Systembolaget i Sverige tillhandahåller ibland andra årgångar av vinet, men då till ett betydligt högre pris.

Alvear 3 Miradas 2020
Detta är egentligen ett vanligt vitt vin som Alvear gör. Men det finns ändå lite toner av sherry i det. Alkoholhalten är också lite lägre, tretton procent.
I doft och smak hittas äpple och anis samt även lite brödighet som påminner om en fino. Ett vin med fräsch syra och fin frukt som passar till olika typer av fiskrätter.
Alvear säljer vinet för 14,30 euro. På Systembolaget i Sverige kan det köpas för 229 kr.

Alvear Vermouth Artesano Rojo
Vermouth har på senare år blivit en populär dryck som framför allt dricks av ungdomar i Spanien. Alvear har här gjort en mycket trevlig vermouth på klassiskt vis. Mycket smakrikt med en touch av russinsötma och yppig kryddighet. Doften är även lite blommig och eftersmaken lång och angenäm.
Alvear säljer vinet för 13,50 euro. På Systembolaget i Sverige säljs det för 349 kronor.
            [ingress] => Sherry produceras i Andalusien, i ett väl definierat område som utgörs av den gyllene triangeln mellan städerna Jerez de la Frontera, El Puerto de Santa María och Sanlúcar de Barrameda. Detta fastslogs av Consejo Regulador i vinlagar från 1933. Med det finns faktiskt några andra områden som gör sherryliknande viner, av vilka Montilla-Morilles i Córdobaprovinsen är klart störst och mest betydande. Här får dock inte varumärket ”sherry” användas.
            [headline] => Sherryns motsvarighet i Córdoba
            [page] => 0
            [modified] => 20240908122028
            [created] => 20240815123035
            [publishStart] => 20240909064800
            [publishStop] => 20241109173859
            [fullArticle] => Sherryns motsvarighet i Córdoba Sherry produceras i Andalusien, i ett väl definierat område som utgörs av den gyllene triangeln mellan städerna Jerez de la Frontera, El Puerto de Santa María och Sanlúcar de Barrameda. Detta fastslogs av Consejo Regulador i vinlagar från 1933. Med det finns faktiskt några andra områden som gör sherryliknande viner, av vilka Montilla-Morilles i Córdobaprovinsen är klart störst och mest betydande. Här får dock inte varumärket ”sherry” användas. Mitt i byn Montilla finns Alvear. Det är en av de mest kända bodegorna i distriktet Montilla-Morilles. Den druva som framför allt odlas är pedro ximénez (PX), men även moscatel och några andra lokala druvsorter finns här. Området har i alla tider haft en stark koppling till Jerez och än idag transporteras en mycket stor del av PX-druvmusten dit. Det svalare havsklimatet i Jerez passar mindre bra för denna druva och det är fullt lagligt för sherryhusen att köpa PX-must från Montilla. Några odlare i Montilla har dock valt att göra egna viner, däribland Alvear som började redan 1729.

Alvear gör sina fino-, amontillado- och olorosoviner helt på pedro ximénez, till skillnad mot vinerna från Jerez som görs på druvan palomino. Vinstockarna beskärs ner till en höjd på några decimeter för att kunna klara av den extrema sommarvärmen i området. 

De flesta av Alvears druvor kommer från det egna fältet Las Puentes, som är 120 hektar stort. Skörden görs redan i augusti, på grund av det varma klimatet. Druvor som används till torr fino tas från kullarna där det är mer kalkhaltig jord, kallad albariza, medan det sötare PX-vinet tas från druvor på slätten där det är mer lerjord. 

Druvmusten jäses vid 20 till 23 grader och genomgår även malolaktisk jäsning innan vinet läggs på ekfat i solerasystemet. De tidigare traditionella lerkärlen för jäsning, tinajas, har numera ersatts av ståltankar. Sex miljoner liter är årsproduktionen, och det görs även en miljon liter vermouth.

Alvears viner når naturligt en alkoholhalt på femton procent, vilket gör att vinet inte behöver spritas. I Jerez nås som jämförelse bara tolv procent och det medför att druvsprit behöver tillföras för att nå femton procent, vilket också är kravet för en sherry.

Solerasystemet innebär att det färdiga vinet tas ur de äldsta faten som sedan fylls på från de yngre i olika omgångar. Normalt används en tredjedels tunna vid varje omtappning. Alvear använder fat på 500 liter av amerikansk ek. Tidigare gjordes omtappningen manuellt med rör och bägare (canoa) men numera används elektriska pumpar med automatisk nivåbevakning.

För fino och den inledande lagringen av amontillado undviks oxidation. Detta görs genom att tunnorna inte fylls helt upp, utan bara till två knytnävar från översta kanten för att det karaktäristiska jästfloret ska kunna utvecklas på ytan och skydda vinet mot syre. Fyllnadsgraden mäts i arrobas, vilket motsvarar 16,6 liter. Vinet provas frekvent med hjälp av en venencia (provrör på en stång) som trycks ner genom floret och snabbt dras upp innan det sluter sig igen. Vid provning och omtappning är det väsentligt att floret inte skadas. Ett välmående flor är ungefär två centimeter tjockt. Floret i sig smakar lite sött och används ibland av vinarbetarna som ett digestiv vid magproblem.

Medelåldern på Alvears äldsta fino Capataz är åtta år, och på amontilladon Carlos VII 20 år. De sista åren lagras amontilladon utan flor, och den får då sin typiska oxidering och en mer nötig ton än fino.

I det varma klimatet i Montilla-Morilles behövs lagringslokalen kylas under somrarna. Alvear använder sig för detta av sprinklers som sprutar ut en svalkande vattendimma. Innan buteljering klaras vinet genom en kortare nedkylning. 

Olorosovin uppspritas direkt efter jäsningen till en högre alkoholhalt på runt arton procent. Det tar direkt död på floren, varför den vid lagring blir ännu mer oxiderad än amontilladon. Oloroso lagras också på nyare ekfat i motsats till övrig sherry där åldern på faten kan vara uppåt hundra år.

Alvear är kanske mest kända för sina mycket mörka och söta PX-viner. Bland annat har PX Solera 1927 uppmärksammats av Parker med 96 poäng. Druvorna till den vintypen läggs ute på en gammal fotbollsplan och får där torka på plastnät under en vecka. Tidigare användes mer traditionella flätade bastmattor. Druvorna blir genom torkningsprocessen russinlika och får en hög sockerhalt. Mest berömd är Alvear PX Solera 1830, som med ålderns rätt har en stor komplexitet och tät mörk färg.

Här är några tips på Alvears drycker:

Alvear Pedro Ximénez de Añada 2021
Alvears PX är ett mycket sött vin. Inte lika mörkt som motsvarande från Jerez utan mer bärnstensfärgat. Det är lite trögflytande och i doft och smak hittas honung, aprikos och fikon. Ett mycket gott vin med lång eftersmak som passar till bland annat fruktbaserade desserter.
Vinet kostar cirka femton euro. Systembolaget i Sverige tillhandahåller ibland andra årgångar av vinet, men då till ett betydligt högre pris.

Alvear 3 Miradas 2020
Detta är egentligen ett vanligt vitt vin som Alvear gör. Men det finns ändå lite toner av sherry i det. Alkoholhalten är också lite lägre, tretton procent.
I doft och smak hittas äpple och anis samt även lite brödighet som påminner om en fino. Ett vin med fräsch syra och fin frukt som passar till olika typer av fiskrätter.
Alvear säljer vinet för 14,30 euro. På Systembolaget i Sverige kan det köpas för 229 kr.

Alvear Vermouth Artesano Rojo
Vermouth har på senare år blivit en populär dryck som framför allt dricks av ungdomar i Spanien. Alvear har här gjort en mycket trevlig vermouth på klassiskt vis. Mycket smakrikt med en touch av russinsötma och yppig kryddighet. Doften är även lite blommig och eftersmaken lång och angenäm.
Alvear säljer vinet för 13,50 euro. På Systembolaget i Sverige säljs det för 349 kronor. Alvear är en av de mest kända bodegorna i distriktet Montilla-Morilles. Den druva som framför allt odlas är pedro ximénez (PX). Foto: Alvear De söta PX-Druvorna läggs ute och får där torka på plastnät under en vecka. Tidigare användes mer traditionella flätade bastmattor. Även i Montilla-Moriles brukas delvis solera-systemet och jästflor. Foto: Björn Andersson 
            [puff] => 
            [member] => p
            [commercialArticle] => n
            [includeInRss] => 1
            [intressenter] => 
            [deletionHash] => 
        )

    [2] => Array
        (
            [id] => 40936
            [sectionId] => 59
            [priority] => 9
            [publish] => y
            [body] => Av olika skäl har jag behövt tillbringa en del tid i Sverige under vintern trots det ovanligt trista vädret. Men att få dricka exklusiva viner från Priorat piggar alltid upp.
När den sympatiske ägaren till Celler Joan Simó kom på besök i Västerås så passade jag på att ordna en vinprovning. Intresset blev mycket stort och drygt 100 intresserade munskänkar dök upp. 

Priorat är ett högt beläget vinområde i Katalonien. Här har det producerats vin sedan tusen år tillbaka. Fram till 1990-talet så var det dock bara enklare viner som såldes billigt. När sedan några karismatiska vinodlare, med René Barbier och Álvaro Palacios i spetsen, började fokusera på att göra kvalitetsviner förändrades allting. Numer rankas Priorat som Spaniens kanske främsta vinregion.

Odlingsförhållandena i Priorat är besvärliga med växlande klimat, branta sluttningar och jordmån bestående av skiffersten (llicorella). Vinrankor som får kämpa brukar dock producera druvor av mycket bra kvalitet, vilket är fallet här.

Gerard Betllevell Simó äger och driver Celler Joan Simó. Joan var Gerards farfar från vilken han fick ärva en vingård i Porrera för tjugofem år sedan. Vindruvorna hade fram tills dess bara sålts vidare till vinkooperativ för en billig peng. Sporrad av de mer kända vingårdarnas framgångar bestämde sig Gerard för att själv börja producera vin av druvorna. Gerard fick initialt också hjälp av sin far och sin farbror Josep som arbetat länge i vinbranschen. Numera tar Gerard också hjälp av oenologen Josep Angel i produktionen och vännen Toni i vingården. 

De ärvda vinrankorna är mycket gamla, runt hundra år, och producerar druvor med mycket kraft och karaktär. Här har vi de för Priorat karaktäristiska druvorna garnatxa (grenache) och carinyena (carignan). De skiljer sig mycket åt i karaktär och tålighet. Garnatxa står för fruktigheten i vinet, men är känslig för vädret under blomningen i maj. Carinyena ger vinet struktur och kraft. Gerard odlar två varianter av garnatxa, garnatxa negra och garnatxa peluda. Den senare har luddiga blad och ger vin med mindre färg och alkoholhalt, men med lite mer fruktkaraktär. Priorat är känt för viner med hög alkoholhalt. Joan Simós viner ligger genomgående på 14,5 procent.

Markpriserna i Priorat har stigit kraftigt under senare tid, men Gerard har ändå lyckats utöka sina odlingar. De är uppdelade i dels områden i Porrera och La Garranxa på hög höjd, dels i det lägre belägna Bellmunt. Nya planteringar av garnatxa och carinyena har gjorts, men även av cabernet sauvignon och syrah. Arbetet i de branta bergen är mycket besvärligt och när jag träffade Gerard så hade han fått ryggskott av att flytta sten på några nya odlingar

Produktionen får dock fortfarande anses vara i liten skala. Enbart 25.000 flaskor produceras per år. Vinet Les Eres, från odlingslotten med samma namn, har rönt stora framgångar. Gerard är mycket stolt över en utmärkelse han fick för några år sedan av det kända magasinet Decanter. Där utsågs Les Eres till ”Best in Priorat” bland hundra andra viner. Les Eres görs på druvor från vingårdslotter ovanför Porrera. Les Carners är ett av lägena där druvorna håller extra hög kvalitet. Under år då skörden där varit extra god används druvorna till att göra Les Eres Especial dels Carners. Ett kraftfullt och exceptionellt vin som det bara görs några hundratal flaskor av under gynnsamma år.

En annan raritet som provades var hans rosé-vin. Det görs enbart 250 flaskor under år då det finns ett litet överskott på garnatxa. Gerard säljer normalt inte detta vin på marknaden utan har det mest till eget husbehov eller till speciella provningar. Vinet är döpt till ”Rosat Tu, Jo i el Mar” (du, jag och havet) för att hedra sin fru som kommer från en by vid kusten i Costa Brava.

Joan Simós viner kan köpas i Málaga hos Vinocalidad, på Calle Segura 3. I Sverige kan vinerna beställas från Vinupplevelser.se eller från Systembolaget.

Tips på viner från Joan Simó:

Les Sentius 2019
Les Sentius har en bild med frimärken som etikett. Det är gjort på sextio procent garnatxa negra, tjugo procent carinyena och tjugo procent syrah. Vinstockarna är lite yngre, drygt tjugo år, och har växt på hög höjd i La Garranxa. Det är lagrat femton månader på franska ekfat. I doft och smak hittas mycket bär och frukt i form av körsbär och aprikos. 

Toner av choklad och örter avslutas med en lång komplex eftersmak med mjuka tanniner.

Kostar cirka 18 euro.

Les Eres 2017
Les Eres är gjort på druvor från cirka hundra år gamla vinstockar som växt på hög höjd ovanför Porrera. Det är en blandning av åttiofem procent carinyena och femton procent garnatxa peluda som lagrats arton månader på nya franska ekfat. Den höga höjden och de omkringliggande bergen skyddar vinrankorna och ger svala nätter vilket har medfört att vinet har fått en elegant syra.

Detta är ett mycket kraftigt och komplext vin med rika tanniner. I doft och smak fås toner av mörka bär, choklad, vanilj och lite rostad ek. En riktig smaksensation som sitter kvar länge i gommen.

Kostar cirka 35 euro.

Tros Nou 2018
Trous Nous är gjort på druvor från den ärvda vingårdslotten med samma namn. Här växer cirka hundra år gamla vinstockar. Vinet domineras av druvan garnatxa peluda. Till resterande cirka tjugo procent används carinyena för att få lite mer kraft. Resultatet är ett komplext vin med mycket frukt och struktur. 

Toner av örter, mineral, läder och choklad är väl integrerade i både doft och smak. Vinet är mycket elegant och gott med lång eftersmak.

Kostar cirka 50 euro.
            [ingress] => Det är alltid trevligt att besöka vingårdar i Spanien, men ibland händer det att spanska vinodlare kommer upp till Sverige. Den här gången blev det återbesök med en sådan från Priorat. Just Priorat är ett favoritområde i vinvärlden som jag besökt flera gånger. 
            [headline] => Fint besök från Priorat
            [page] => 0
            [modified] => 20240815123527
            [created] => 20240513183821
            [publishStart] => 20240603064600
            [publishStop] => 20241109173859
            [fullArticle] => Fint besök från Priorat Det är alltid trevligt att besöka vingårdar i Spanien, men ibland händer det att spanska vinodlare kommer upp till Sverige. Den här gången blev det återbesök med en sådan från Priorat. Just Priorat är ett favoritområde i vinvärlden som jag besökt flera gånger.  Av olika skäl har jag behövt tillbringa en del tid i Sverige under vintern trots det ovanligt trista vädret. Men att få dricka exklusiva viner från Priorat piggar alltid upp.
När den sympatiske ägaren till Celler Joan Simó kom på besök i Västerås så passade jag på att ordna en vinprovning. Intresset blev mycket stort och drygt 100 intresserade munskänkar dök upp. 

Priorat är ett högt beläget vinområde i Katalonien. Här har det producerats vin sedan tusen år tillbaka. Fram till 1990-talet så var det dock bara enklare viner som såldes billigt. När sedan några karismatiska vinodlare, med René Barbier och Álvaro Palacios i spetsen, började fokusera på att göra kvalitetsviner förändrades allting. Numer rankas Priorat som Spaniens kanske främsta vinregion.

Odlingsförhållandena i Priorat är besvärliga med växlande klimat, branta sluttningar och jordmån bestående av skiffersten (llicorella). Vinrankor som får kämpa brukar dock producera druvor av mycket bra kvalitet, vilket är fallet här.

Gerard Betllevell Simó äger och driver Celler Joan Simó. Joan var Gerards farfar från vilken han fick ärva en vingård i Porrera för tjugofem år sedan. Vindruvorna hade fram tills dess bara sålts vidare till vinkooperativ för en billig peng. Sporrad av de mer kända vingårdarnas framgångar bestämde sig Gerard för att själv börja producera vin av druvorna. Gerard fick initialt också hjälp av sin far och sin farbror Josep som arbetat länge i vinbranschen. Numera tar Gerard också hjälp av oenologen Josep Angel i produktionen och vännen Toni i vingården. 

De ärvda vinrankorna är mycket gamla, runt hundra år, och producerar druvor med mycket kraft och karaktär. Här har vi de för Priorat karaktäristiska druvorna garnatxa (grenache) och carinyena (carignan). De skiljer sig mycket åt i karaktär och tålighet. Garnatxa står för fruktigheten i vinet, men är känslig för vädret under blomningen i maj. Carinyena ger vinet struktur och kraft. Gerard odlar två varianter av garnatxa, garnatxa negra och garnatxa peluda. Den senare har luddiga blad och ger vin med mindre färg och alkoholhalt, men med lite mer fruktkaraktär. Priorat är känt för viner med hög alkoholhalt. Joan Simós viner ligger genomgående på 14,5 procent.

Markpriserna i Priorat har stigit kraftigt under senare tid, men Gerard har ändå lyckats utöka sina odlingar. De är uppdelade i dels områden i Porrera och La Garranxa på hög höjd, dels i det lägre belägna Bellmunt. Nya planteringar av garnatxa och carinyena har gjorts, men även av cabernet sauvignon och syrah. Arbetet i de branta bergen är mycket besvärligt och när jag träffade Gerard så hade han fått ryggskott av att flytta sten på några nya odlingar

Produktionen får dock fortfarande anses vara i liten skala. Enbart 25.000 flaskor produceras per år. Vinet Les Eres, från odlingslotten med samma namn, har rönt stora framgångar. Gerard är mycket stolt över en utmärkelse han fick för några år sedan av det kända magasinet Decanter. Där utsågs Les Eres till ”Best in Priorat” bland hundra andra viner. Les Eres görs på druvor från vingårdslotter ovanför Porrera. Les Carners är ett av lägena där druvorna håller extra hög kvalitet. Under år då skörden där varit extra god används druvorna till att göra Les Eres Especial dels Carners. Ett kraftfullt och exceptionellt vin som det bara görs några hundratal flaskor av under gynnsamma år.

En annan raritet som provades var hans rosé-vin. Det görs enbart 250 flaskor under år då det finns ett litet överskott på garnatxa. Gerard säljer normalt inte detta vin på marknaden utan har det mest till eget husbehov eller till speciella provningar. Vinet är döpt till ”Rosat Tu, Jo i el Mar” (du, jag och havet) för att hedra sin fru som kommer från en by vid kusten i Costa Brava.

Joan Simós viner kan köpas i Málaga hos Vinocalidad, på Calle Segura 3. I Sverige kan vinerna beställas från Vinupplevelser.se eller från Systembolaget.

Tips på viner från Joan Simó:

Les Sentius 2019
Les Sentius har en bild med frimärken som etikett. Det är gjort på sextio procent garnatxa negra, tjugo procent carinyena och tjugo procent syrah. Vinstockarna är lite yngre, drygt tjugo år, och har växt på hög höjd i La Garranxa. Det är lagrat femton månader på franska ekfat. I doft och smak hittas mycket bär och frukt i form av körsbär och aprikos. 

Toner av choklad och örter avslutas med en lång komplex eftersmak med mjuka tanniner.

Kostar cirka 18 euro.

Les Eres 2017
Les Eres är gjort på druvor från cirka hundra år gamla vinstockar som växt på hög höjd ovanför Porrera. Det är en blandning av åttiofem procent carinyena och femton procent garnatxa peluda som lagrats arton månader på nya franska ekfat. Den höga höjden och de omkringliggande bergen skyddar vinrankorna och ger svala nätter vilket har medfört att vinet har fått en elegant syra.

Detta är ett mycket kraftigt och komplext vin med rika tanniner. I doft och smak fås toner av mörka bär, choklad, vanilj och lite rostad ek. En riktig smaksensation som sitter kvar länge i gommen.

Kostar cirka 35 euro.

Tros Nou 2018
Trous Nous är gjort på druvor från den ärvda vingårdslotten med samma namn. Här växer cirka hundra år gamla vinstockar. Vinet domineras av druvan garnatxa peluda. Till resterande cirka tjugo procent används carinyena för att få lite mer kraft. Resultatet är ett komplext vin med mycket frukt och struktur. 

Toner av örter, mineral, läder och choklad är väl integrerade i både doft och smak. Vinet är mycket elegant och gott med lång eftersmak.

Kostar cirka 50 euro. Odlingsförhållandena i Priorat är besvärliga med växlande klimat, branta sluttningar och jordmån bestående av skiffersten (llicorella). När den sympatiske ägaren till Celler Joan Simó, Gerard Betllevell Simó, kom på besök i Västerås så passade Sydkustens vinskribent på att ordna en vinprovning.  Arbetet i de branta bergen är mycket besvärligt och när Björn Andersson träffade Gerard Betllevell Simó så hade denne fått ryggskott av att flytta sten på några nya odlingar 
            [puff] => 
            [member] => p
            [commercialArticle] => n
            [includeInRss] => 1
            [intressenter] => 
            [deletionHash] => 
        )

    [3] => Array
        (
            [id] => 40357
            [sectionId] => 59
            [priority] => 9
            [publish] => y
            [body] => Begrepp som ekologisk och biodynamisk produktion samt naturvin stöter vi allt oftare på. Men vad ligger egentligen bakom dessa benämningar? Bruket inom engelskan av uttrycket ”organic wine”, bidrar till ytterligare förvirring. Alla viner är ju egentligen organiska, eftersom de baseras på levande druvstockar och inte på syntetiska kemikalier. Engelsmännen avser såklart ”ekologiska viner”.

Ekologisk vinproduktion är en metod för druvodling och vinframställning som strängt förbjuder användningen av syntetiska gödningsmedel, bekämpningsmedel, herbicider och fungicider. I stället förlitar sig ekologiska vinproducenter på naturliga och hållbara metoder, såsom kompostering, växtföljd och användningen av naturliga hjälpmedel för att kontrollera skadedjur och sjukdomar.

Detta är faktiskt något som många producenter av bra viner använt sedan mycket länge. Bruket av konstgjorda substanser är inte något som höjer kvaliteten på vinet och det är få som har certifierat sina viner som ”ekologiska”. Förklaringen är att de större producenterna velat förbehålla sig möjligheten att vid dåliga år kunna rädda en skörd med hjälp av en måttlig användning av ej godkända hjälpmedel. De mindre producenterna avstår å sin sida ofta en certifiering av ekonomiska skäl. Det är en både dyr och krånglig process som då måste genomgås. Rickard Enkvists Bodega Cezar utanför Gaucín är ett sådant exempel, där det produceras fina viner helt ekologiskt men utan certifiering.

En av pionjärerna i Spanien inom ekologisk vinframställning är Albet i Noya. Det är en bodega i Costers del Ordal i Penedès som jag hade nöjet att besöka redan tidigt. Det började i slutet av sjuttiotalet då Josep Maria blev tillfrågad om han inte kunde tillfredsställa efterfrågan från Skandinavien på ekologiska viner. Josep Maria är vegetarian, precis som sin far som grundade bodegan. Josep och hans bror Toni har nu cirka hundra hektar med odlingar där det produceras ekologiska viner av olika typer. Varje hektar vingård kompenseras med två hektar skog, för att balansera och bidra till en biologisk mångfald. Självklart är också bodegans viner vegan-vänliga. Vid klarning används bentonit i stället för djurprodukter. 

Ett annat intresse som bodegan har är att prova fram nya viner från gamla bortglömda katalanska druvsorter. Marina Rion, belat, marselan och arinarnoa är exempel på sådana druvor. De senare är korsningar av cabernet sauvignon och grenache, respektive tannat.

Biodynamisk produktion går ett steg längre än den ekologiska och har i Spanien vunnit alltmer popularitet de senaste åren.  Det är ett holistiskt synsätt på vinframställning som ser vingården som ett självförsörjande ekosystem. På 1920-talet introducerade den österrikiske filosofen Rudolf Steiner en rad jordbruksprinciper som syftade till att förbättra hälsan och vitaliteten hos jorden, växterna och djuren på gården. Ekosystemet inkluderar att plantera täckgrödor mellan vinstockarna för att berika jorden, skapa livsmiljöer för nyttiga insekter och djur och bevara den naturliga balansen i vingården. Det används också speciellt framställd kompost och ört-beredningar gjorda av växter, mineraler och animaliska ämnen. 

Dessa preparat appliceras på marken och växterna vid specifika tidpunkter för att öka vitaliteten och förbättra vingårdens allmänna hälsa. Månens och planeternas inflytande på druvodlingsprocessen har också betydelse. Biodynamiska kalendrar används som beskriver de bästa dagarna för specifika uppgifter som beskärning, plantering och skörd baserat på dessa kosmiska rytmer. En annan metod som används, och som jag förundrats över, är att fylla ett ko-horn med en örtblandning och gräva ner i ett hörn av vingården.

Friedrich Schatz är en vinodlare som jag skrivit om tidigare. Han är inte bara den förste i modern tid med att odla vin i Ronda utan också en av pionjärerna inom biodynamisk vinodling i södra Spanien. Runt om Friedrichs vingård odlas kryddväxter som rosmarin, citronmeliss, helgonört och myrten för att skrämma bort skadeinsekter. Mellan plantraderna odlas klöver och där går också gårdens höns och pickar och luckrar upp jorden. 

Den biodynamiska delen hanteras genom att i jord och kompost använda ämnen som kamomill och brännässlor, samt även det ”traditionella” hornet från en ko som kalvat sex gånger. Friedrich bedyrar hornets effekt när jag frågar honom. Arbetsmomenten inom gården styrs också av horoskopet, där det finns blomdagar, rotdagar, lövdagar, fruktdagar och så vidare. Här tycker jag själv att detta låter lite mera logiskt.

Vad är då ett naturvin? Det är en term som ofta används för att beskriva viner gjorda med minimal intervention, med hjälp av ekologiska eller biodynamiska jordbruksmetoder. En viktig del i processen för naturviner är jäsning och filtrering. Naturlig jäst, som finns på druvskalen, används för jäsning, i stället för kommersiella jäststammar. Efter jäsningen så görs ingen klarning och filtrering av vinet, allt för att få ett vin som är så naturligt och oförfalskat som möjligt. Resultatet blir ofta ett lite grumligt men mycket bra vin. Kvaliteten varierar dock en hel del. Själv har jag fått prova naturviner som varit alltifrån helt fantastiska till mindre bra.

Här är några tips på hållbara viner:

Icones tinto 2022
Icones är ett av Bodega Albet i Noyas instegsvin. Det är gjort på en blandning av druvorna ull de llebre (tempranillo), garnatxa negra och cabernet sauvignon. Ett veganvänligt och ekologiskt vin som är friskt och fruktigt. Fylligt med röda bär och en ung syra som avslutas med ett uns av sträva tanniner.
Kostar cirka åtta euro.

Schatz Petit Verdot 2016
Friedrich Schatzs, i mitt tycke, allra bästa vin är gjort på druvan petit verdot. Ett otroligt fylligt och smakrikt vin som nästan inte går att beskriva. Gommen fylldes med en explosion av smaker när jag provade vinet. Mörka bär, mörk choklad, elegant syra och fina tanniner är detta biodynamiskt odlade vins signum. Lagrad ett halvår på franska ekfat. Enligt Friedrich själv passar det till exempel bra till vildsvin, som han emellanåt tvingas skjuta på sina ägor.
Kostar cirka 27 euro.

Sueños Roble Cabernet Sauvignon 2016
Bodega Cezar är en ekologisk, men ej certifierad, vingård som skapats och drivs av svenske Rickard Enkvist med familj. Detta vin är ej nämnvärt lagrat på ekfat och har en fruktig och trevlig karaktär av björnbär och choklad. Det har en lång eftersmak med tydliga sträva tanniner.
Kostar cirka tolv euro.
            [ingress] => Vi behöver alla anpassa oss till de krav som ställs för att bevara denna planet så bra som möjligt. Vinproducenterna bidrar också alltmer med miljöanpassad och hållbar produktion. Faktum är att detta är en trend som har pågått sedan länge i det tysta, även om de begrepp som används inom vinbranschen dock är lite förvirrande.
            [headline] => Hållbar vinproduktion
            [page] => 0
            [modified] => 20240514105915
            [created] => 20240212181836
            [publishStart] => 20240304064600
            [publishStop] => 20240810191859
            [fullArticle] => Hållbar vinproduktion Vi behöver alla anpassa oss till de krav som ställs för att bevara denna planet så bra som möjligt. Vinproducenterna bidrar också alltmer med miljöanpassad och hållbar produktion. Faktum är att detta är en trend som har pågått sedan länge i det tysta, även om de begrepp som används inom vinbranschen dock är lite förvirrande. Begrepp som ekologisk och biodynamisk produktion samt naturvin stöter vi allt oftare på. Men vad ligger egentligen bakom dessa benämningar? Bruket inom engelskan av uttrycket ”organic wine”, bidrar till ytterligare förvirring. Alla viner är ju egentligen organiska, eftersom de baseras på levande druvstockar och inte på syntetiska kemikalier. Engelsmännen avser såklart ”ekologiska viner”.

Ekologisk vinproduktion är en metod för druvodling och vinframställning som strängt förbjuder användningen av syntetiska gödningsmedel, bekämpningsmedel, herbicider och fungicider. I stället förlitar sig ekologiska vinproducenter på naturliga och hållbara metoder, såsom kompostering, växtföljd och användningen av naturliga hjälpmedel för att kontrollera skadedjur och sjukdomar.

Detta är faktiskt något som många producenter av bra viner använt sedan mycket länge. Bruket av konstgjorda substanser är inte något som höjer kvaliteten på vinet och det är få som har certifierat sina viner som ”ekologiska”. Förklaringen är att de större producenterna velat förbehålla sig möjligheten att vid dåliga år kunna rädda en skörd med hjälp av en måttlig användning av ej godkända hjälpmedel. De mindre producenterna avstår å sin sida ofta en certifiering av ekonomiska skäl. Det är en både dyr och krånglig process som då måste genomgås. Rickard Enkvists Bodega Cezar utanför Gaucín är ett sådant exempel, där det produceras fina viner helt ekologiskt men utan certifiering.

En av pionjärerna i Spanien inom ekologisk vinframställning är Albet i Noya. Det är en bodega i Costers del Ordal i Penedès som jag hade nöjet att besöka redan tidigt. Det började i slutet av sjuttiotalet då Josep Maria blev tillfrågad om han inte kunde tillfredsställa efterfrågan från Skandinavien på ekologiska viner. Josep Maria är vegetarian, precis som sin far som grundade bodegan. Josep och hans bror Toni har nu cirka hundra hektar med odlingar där det produceras ekologiska viner av olika typer. Varje hektar vingård kompenseras med två hektar skog, för att balansera och bidra till en biologisk mångfald. Självklart är också bodegans viner vegan-vänliga. Vid klarning används bentonit i stället för djurprodukter. 

Ett annat intresse som bodegan har är att prova fram nya viner från gamla bortglömda katalanska druvsorter. Marina Rion, belat, marselan och arinarnoa är exempel på sådana druvor. De senare är korsningar av cabernet sauvignon och grenache, respektive tannat.

Biodynamisk produktion går ett steg längre än den ekologiska och har i Spanien vunnit alltmer popularitet de senaste åren.  Det är ett holistiskt synsätt på vinframställning som ser vingården som ett självförsörjande ekosystem. På 1920-talet introducerade den österrikiske filosofen Rudolf Steiner en rad jordbruksprinciper som syftade till att förbättra hälsan och vitaliteten hos jorden, växterna och djuren på gården. Ekosystemet inkluderar att plantera täckgrödor mellan vinstockarna för att berika jorden, skapa livsmiljöer för nyttiga insekter och djur och bevara den naturliga balansen i vingården. Det används också speciellt framställd kompost och ört-beredningar gjorda av växter, mineraler och animaliska ämnen. 

Dessa preparat appliceras på marken och växterna vid specifika tidpunkter för att öka vitaliteten och förbättra vingårdens allmänna hälsa. Månens och planeternas inflytande på druvodlingsprocessen har också betydelse. Biodynamiska kalendrar används som beskriver de bästa dagarna för specifika uppgifter som beskärning, plantering och skörd baserat på dessa kosmiska rytmer. En annan metod som används, och som jag förundrats över, är att fylla ett ko-horn med en örtblandning och gräva ner i ett hörn av vingården.

Friedrich Schatz är en vinodlare som jag skrivit om tidigare. Han är inte bara den förste i modern tid med att odla vin i Ronda utan också en av pionjärerna inom biodynamisk vinodling i södra Spanien. Runt om Friedrichs vingård odlas kryddväxter som rosmarin, citronmeliss, helgonört och myrten för att skrämma bort skadeinsekter. Mellan plantraderna odlas klöver och där går också gårdens höns och pickar och luckrar upp jorden. 

Den biodynamiska delen hanteras genom att i jord och kompost använda ämnen som kamomill och brännässlor, samt även det ”traditionella” hornet från en ko som kalvat sex gånger. Friedrich bedyrar hornets effekt när jag frågar honom. Arbetsmomenten inom gården styrs också av horoskopet, där det finns blomdagar, rotdagar, lövdagar, fruktdagar och så vidare. Här tycker jag själv att detta låter lite mera logiskt.

Vad är då ett naturvin? Det är en term som ofta används för att beskriva viner gjorda med minimal intervention, med hjälp av ekologiska eller biodynamiska jordbruksmetoder. En viktig del i processen för naturviner är jäsning och filtrering. Naturlig jäst, som finns på druvskalen, används för jäsning, i stället för kommersiella jäststammar. Efter jäsningen så görs ingen klarning och filtrering av vinet, allt för att få ett vin som är så naturligt och oförfalskat som möjligt. Resultatet blir ofta ett lite grumligt men mycket bra vin. Kvaliteten varierar dock en hel del. Själv har jag fått prova naturviner som varit alltifrån helt fantastiska till mindre bra.

Här är några tips på hållbara viner:

Icones tinto 2022
Icones är ett av Bodega Albet i Noyas instegsvin. Det är gjort på en blandning av druvorna ull de llebre (tempranillo), garnatxa negra och cabernet sauvignon. Ett veganvänligt och ekologiskt vin som är friskt och fruktigt. Fylligt med röda bär och en ung syra som avslutas med ett uns av sträva tanniner.
Kostar cirka åtta euro.

Schatz Petit Verdot 2016
Friedrich Schatzs, i mitt tycke, allra bästa vin är gjort på druvan petit verdot. Ett otroligt fylligt och smakrikt vin som nästan inte går att beskriva. Gommen fylldes med en explosion av smaker när jag provade vinet. Mörka bär, mörk choklad, elegant syra och fina tanniner är detta biodynamiskt odlade vins signum. Lagrad ett halvår på franska ekfat. Enligt Friedrich själv passar det till exempel bra till vildsvin, som han emellanåt tvingas skjuta på sina ägor.
Kostar cirka 27 euro.

Sueños Roble Cabernet Sauvignon 2016
Bodega Cezar är en ekologisk, men ej certifierad, vingård som skapats och drivs av svenske Rickard Enkvist med familj. Detta vin är ej nämnvärt lagrat på ekfat och har en fruktig och trevlig karaktär av björnbär och choklad. Det har en lång eftersmak med tydliga sträva tanniner.
Kostar cirka tolv euro. Albet i Noya är en bodega i Costers del Ordal, i Penedès, som redan i slutet av sjuttiotalet började framställa ekologiska viner för den skandinaviska marknaden. Foto: Angela Llop/Wikimedia Commons Friedrich Schatz var den förste i modern tid att odla vin i Ronda. Foto: Björn Andersson Friedrich Schatz planterar även kryddväxter som rosmarin, citronmeliss, helgonört och myrten för att skrämma bort skadeinsekter. Foto: Björn Andersson 
            [puff] => 
            [member] => p
            [commercialArticle] => n
            [includeInRss] => 1
            [intressenter] => 
            [deletionHash] => 
        )

    [4] => Array
        (
            [id] => 39855
            [sectionId] => 59
            [priority] => 9
            [publish] => y
            [body] => Cava har sedan länge varit en av Spaniens exportsuccéer. Förra året såldes hela 249 miljoner flaskor av det mousserande vinet. Namnet kommer från de underjordiska källare där vinet förvaras, som brukade kallas just “cavas”.

Cavan började framställas i Spanien i slutet av 1800-talet. Det var en man vid namn Josep Raventós Fatjó som begav sig till Frankrike för att studera tillverkningsmetoden för champagne, för att få reda på hur bubblorna i vinet kom till. Han återvände till sin hemstad i Katalonien och 1872 tillverkade han vad som anses vara det första exemplaret av en flaska cava. Femton år senare drabbades ett vinområde i närheten, det så kallade Pénedésdistriktet, av omfattande förstörelse på grund av skadedjur. Några av vinproducenterna började då experimentera med gröna druvor och i och med detta fick cavan ett uppsving. År 1911 konsumerade spanjorerna mer inhemskt producerad mousserande dryck än importerad.

Katalonien är än idag den största producenten av cava – hela 90 procent av tillverkningen sker i just Penedésområdet, som ligger strax söder om Barcelona. Därutöver framställs drycken i liten skala i bland annat regionerna Rioja, Navarra, Baskien och Valencia.

Drycken kvalitets- och ursprungsskyddas genom märkningen Denominación de Origen, D.O. Det betyder att det finns ett flertal kriterier för att ett mousserande vin ska få kallas cava, till exempel rörande druvornas ursprung. Det är inte vilka druvor som helst som får användas. De nio tillåtna sorterna är macabeo, xarel-lo, parellada, chardonnay, subirat parent, garnacha tinta, trepat, pinot noir och monastrell. De fyra sistnämnda är blåa druvor som kan användas för att göra rosé-cava. Chardonnay och pinot noir har sitt ursprung i Frankrike, men har på senare tid blivit allt vanligare i cavaproduktionen.

Processen för att framställa drycken innefattar två jäsningsprocesser. I den första omgången omvandlas druvorna till vin. Därpå följer en andra jäsning på flaska. Cava har samma framställningsprocess som champagne. Den brukar kallas för “den traditionella metoden” och innebär att vinet ska jäsa i samma flaska som det sedan säljs i (vilket kan jämföras med italiensk prosecco som istället lagras på ståltankar och därför ofta är billigare).

Cavan ska lagras på jästfällning i minst nio månader. Är lagringstiden över 15 månader får flaskan etiketten “Reserva”. Det finns dessutom kategorin “Gran Reserva”, vilket är flaskor som lagrats i över 30 månader. Lagringstiden påverkar dryckens komplexitet – kortare tid ger generellt en ungdomlig, fruktig smak, medan en längre jäsning ger mer nyanserade smakupplevelser. Eftersom vinet legat på jästfällning har cava, precis som champagne, ofta brödiga toner, till skillnad från proseccon som brukar gå mer åt det fruktiga hållet.

Maria Casanovas Giró är direktör för vingården Bohigas, som ligger i kommunen Òdena i Katalonien. Det är en familjedriven vingård som har gått i arv i generationer. Gården har funnits i över 800 år.
–Det var min farfars bror som började producera cava här i början av 1900-talet, berättar hon.
Med undantag av ett stopp under det spanska inbördeskriget har familjen sedan dess förfinat framställningen av drycken. I nuläget producerar bodegan omkring 500.000 flaskor cava om året.

Bohigas anordnar också en rad spännande aktiviteter på sin vingård. Här kan besökare få möjligheten att göra sin egen cava eller prova olika cavasorter ihop med ett urval vällagrade ostar. Fenomenet med vinturism, eller “enoturismo” som det heter på spanska, har blivit alltmer populärt i Spanien. Det ger besökarna en chans att både smaka på vinerna, samt få en inblick i hur tillverkningen går till.
–Vi försöker anpassa eventen efter kundernas önskemål, säger Maria.

Vad är hemligheten bakom att tillverka en bra cava?
–Knepet är egentligen bara att låta naturen göra sitt. Vi har ett fantastiskt mikroklimat här som är perfekt för att odla druvor. Hemligheten, utöver druvornas kvalitet, är att ha rätt temperatur och låta drycken jäsa långsamt, helst 20-24 månader. Då bildas små, fina bubblor.

Cava är traditionellt torr, men finns även i söta varianter. Den delas in i sju olika kategorier, baserat på sockerhalten. Den torraste är Brut Nature, som ska ha max tre gram socker per liter, därpå följer Extra Brut, Brut, Extra Seco, Seco, Semiseco och slutligen Dulce, som med sina 50 gram socker per liter är den sötaste varianten. 

Varför tror du att cava har blivit så populärt?
–Det känns festligt med kolsyra. Vi förknippar det med högtider. Till skillnad från champagne svider cava dessutom inte så mycket i plånboken. Det är inte en lyxartikel på samma sätt, utan tillgänglig för de flesta.

Att skåla med mousserande viner är sedan länge populärt. Den bubbliga drycken symboliserar exklusivitet och rikedom. I Spanien är cava ett populärt inslag under jul- och nyårsfirandet. Vilken sort rekommenderar då Maria Casanovas Giró till högtiderna?
–Ska cava drickas till en måltid skulle jag föreslå någon av de torraste varianterna, som Brut Nature eller Extra Brut. Är det däremot bara för att skåla så kan det vara gott med ett lite sötare alternativ. Till efterrätter passar det inte med en för torr variant, utan välj minst en Brut. 

Den bubbliga drycken passar generellt bra till salta, feta maträtter – så den är ett bra val till julbordet. Den friska smaken gifter sig även fint ihop med lätta skaldjursrätter och charkbrickan. En flaska cava räcker gott och väl till ett glas var för sex personer. Blir det något över kan flaskan sparas i kylen. Med en champagneförslutare håller innehållet sig fräscht i upp till fyra dygn.

Enligt rekommendationerna ska alkoholhalten för en cava ligga på 10,8 – 12,8 procent. Nuförtiden finns det dessutom ett allt större utbud av alkoholfria mousserande varianter att välja bland. Till exempel har varumärket Freixenet både en flaska med vitt mousserande vin och en med rosé som är helt utan alkohol.

Skål och god jul och gott nytt år önskar vi från Sydkusten!
            [ingress] => Till jul och nyår flödar cavan i Spanien – drycken som är landets svar på champagne.
–Det finns något smått hypnotiserande med bubblor. Det är både lyxigt och roligt, säger Maria Casanovas Giró, som driver bodegan Bohigas.
            [headline] => Skåla in det nya året med cava
            [page] => 0
            [modified] => 20240514105923
            [created] => 20231119111659
            [publishStart] => 20231204065600
            [publishStop] => 20240517121659
            [fullArticle] => Skåla in det nya året med cava Till jul och nyår flödar cavan i Spanien – drycken som är landets svar på champagne.
–Det finns något smått hypnotiserande med bubblor. Det är både lyxigt och roligt, säger Maria Casanovas Giró, som driver bodegan Bohigas. Cava har sedan länge varit en av Spaniens exportsuccéer. Förra året såldes hela 249 miljoner flaskor av det mousserande vinet. Namnet kommer från de underjordiska källare där vinet förvaras, som brukade kallas just “cavas”.

Cavan började framställas i Spanien i slutet av 1800-talet. Det var en man vid namn Josep Raventós Fatjó som begav sig till Frankrike för att studera tillverkningsmetoden för champagne, för att få reda på hur bubblorna i vinet kom till. Han återvände till sin hemstad i Katalonien och 1872 tillverkade han vad som anses vara det första exemplaret av en flaska cava. Femton år senare drabbades ett vinområde i närheten, det så kallade Pénedésdistriktet, av omfattande förstörelse på grund av skadedjur. Några av vinproducenterna började då experimentera med gröna druvor och i och med detta fick cavan ett uppsving. År 1911 konsumerade spanjorerna mer inhemskt producerad mousserande dryck än importerad.

Katalonien är än idag den största producenten av cava – hela 90 procent av tillverkningen sker i just Penedésområdet, som ligger strax söder om Barcelona. Därutöver framställs drycken i liten skala i bland annat regionerna Rioja, Navarra, Baskien och Valencia.

Drycken kvalitets- och ursprungsskyddas genom märkningen Denominación de Origen, D.O. Det betyder att det finns ett flertal kriterier för att ett mousserande vin ska få kallas cava, till exempel rörande druvornas ursprung. Det är inte vilka druvor som helst som får användas. De nio tillåtna sorterna är macabeo, xarel-lo, parellada, chardonnay, subirat parent, garnacha tinta, trepat, pinot noir och monastrell. De fyra sistnämnda är blåa druvor som kan användas för att göra rosé-cava. Chardonnay och pinot noir har sitt ursprung i Frankrike, men har på senare tid blivit allt vanligare i cavaproduktionen.

Processen för att framställa drycken innefattar två jäsningsprocesser. I den första omgången omvandlas druvorna till vin. Därpå följer en andra jäsning på flaska. Cava har samma framställningsprocess som champagne. Den brukar kallas för “den traditionella metoden” och innebär att vinet ska jäsa i samma flaska som det sedan säljs i (vilket kan jämföras med italiensk prosecco som istället lagras på ståltankar och därför ofta är billigare).

Cavan ska lagras på jästfällning i minst nio månader. Är lagringstiden över 15 månader får flaskan etiketten “Reserva”. Det finns dessutom kategorin “Gran Reserva”, vilket är flaskor som lagrats i över 30 månader. Lagringstiden påverkar dryckens komplexitet – kortare tid ger generellt en ungdomlig, fruktig smak, medan en längre jäsning ger mer nyanserade smakupplevelser. Eftersom vinet legat på jästfällning har cava, precis som champagne, ofta brödiga toner, till skillnad från proseccon som brukar gå mer åt det fruktiga hållet.

Maria Casanovas Giró är direktör för vingården Bohigas, som ligger i kommunen Òdena i Katalonien. Det är en familjedriven vingård som har gått i arv i generationer. Gården har funnits i över 800 år.
–Det var min farfars bror som började producera cava här i början av 1900-talet, berättar hon.
Med undantag av ett stopp under det spanska inbördeskriget har familjen sedan dess förfinat framställningen av drycken. I nuläget producerar bodegan omkring 500.000 flaskor cava om året.

Bohigas anordnar också en rad spännande aktiviteter på sin vingård. Här kan besökare få möjligheten att göra sin egen cava eller prova olika cavasorter ihop med ett urval vällagrade ostar. Fenomenet med vinturism, eller “enoturismo” som det heter på spanska, har blivit alltmer populärt i Spanien. Det ger besökarna en chans att både smaka på vinerna, samt få en inblick i hur tillverkningen går till.
–Vi försöker anpassa eventen efter kundernas önskemål, säger Maria.

Vad är hemligheten bakom att tillverka en bra cava?
–Knepet är egentligen bara att låta naturen göra sitt. Vi har ett fantastiskt mikroklimat här som är perfekt för att odla druvor. Hemligheten, utöver druvornas kvalitet, är att ha rätt temperatur och låta drycken jäsa långsamt, helst 20-24 månader. Då bildas små, fina bubblor.

Cava är traditionellt torr, men finns även i söta varianter. Den delas in i sju olika kategorier, baserat på sockerhalten. Den torraste är Brut Nature, som ska ha max tre gram socker per liter, därpå följer Extra Brut, Brut, Extra Seco, Seco, Semiseco och slutligen Dulce, som med sina 50 gram socker per liter är den sötaste varianten. 

Varför tror du att cava har blivit så populärt?
–Det känns festligt med kolsyra. Vi förknippar det med högtider. Till skillnad från champagne svider cava dessutom inte så mycket i plånboken. Det är inte en lyxartikel på samma sätt, utan tillgänglig för de flesta.

Att skåla med mousserande viner är sedan länge populärt. Den bubbliga drycken symboliserar exklusivitet och rikedom. I Spanien är cava ett populärt inslag under jul- och nyårsfirandet. Vilken sort rekommenderar då Maria Casanovas Giró till högtiderna?
–Ska cava drickas till en måltid skulle jag föreslå någon av de torraste varianterna, som Brut Nature eller Extra Brut. Är det däremot bara för att skåla så kan det vara gott med ett lite sötare alternativ. Till efterrätter passar det inte med en för torr variant, utan välj minst en Brut. 

Den bubbliga drycken passar generellt bra till salta, feta maträtter – så den är ett bra val till julbordet. Den friska smaken gifter sig även fint ihop med lätta skaldjursrätter och charkbrickan. En flaska cava räcker gott och väl till ett glas var för sex personer. Blir det något över kan flaskan sparas i kylen. Med en champagneförslutare håller innehållet sig fräscht i upp till fyra dygn.

Enligt rekommendationerna ska alkoholhalten för en cava ligga på 10,8 – 12,8 procent. Nuförtiden finns det dessutom ett allt större utbud av alkoholfria mousserande varianter att välja bland. Till exempel har varumärket Freixenet både en flaska med vitt mousserande vin och en med rosé som är helt utan alkohol.

Skål och god jul och gott nytt år önskar vi från Sydkusten! Cava dricks inte minst vid festliga tillfällen i Spanien. Den bör serveras väl kyld och i höga glas, för att bevara aromen och bubblorna. Det finns en mängd varianter, från extremt torr till söt. Bodegan Bohigas ligger i Katalonien, där nästan all cava produceras. Hela 90 procent av produktionen är förlagt till området Penedés. Cava har fått sitt namn av de vinkällare där drycken lagras. Produktionen startade under andra halvan av 1800-talet och enligt Maria Casanovas handlar det om att låta naturen göra sitt. Den cava som produceras av Bohigas är till största delen gjord på druvan Xarel-lo, som är en av totalt nio druvsorter som är tillåtna av ursprungsbeteckningen.  
            [puff] => 
            [member] => p
            [commercialArticle] => n
            [includeInRss] => 1
            [intressenter] => 
            [deletionHash] => 
        )

    [5] => Array
        (
            [id] => 39759
            [sectionId] => 59
            [priority] => 9
            [publish] => y
            [body] => Bodega Malvajio är lite anonym och svår att hitta, men om man tar sikte på flyttfirman Brittania, i Las Lagunas de Mijas, så finns Malvajio runt hörnet i samma byggnad. Man förstår varför dom själva kallar sina viner ”Vino de Garaje”.

Antonio Mérida har drivit Bodega Malvajio sedan 2011. Antonio är en mycket kunnig och hängiven vinmakare som jag nu fått nöjet att stifta närmare bekantskap med. Från början höll de till på ett annat ställe i Mijas, men när verksamheten behövde utvidgas flyttade de till nuvarande större lokal. Namnet på bodegan reagerade jag för initialt, men Antonio menar att det kom till som ett skämt vid uppstarten. I Mijas benämner man nämligen en person som bringar otur för andra som en ”Malvajio”.

Tomas Fryklöf är en vinprofil från Västerås som, på samma sätt som jag själv, sedan länge tillbringar stora delar av året på Solkusten. Tomas stötte på Antonio för sju år sedan och fattade direkt tycke för vinerna. Han började delta i verksamheten och importera bodegans viner till Sverige. Sedan några år tillbaka är nu Tomas också delägare i bodegan.

Odlingen av druvor började i mycket liten skala i Osunillas, strax utanför Mijas. Här odlar de fortfarande lite cabernet sauvignon och syrah. Dock är ju markpriserna på Costa del Sol höga så bodegan har satsat på mer odlingsmark uppe vid Mollina, utanför Antequera. Här har de nu tio hektar odling av druvorna cabernet sauvignon, merlot, syrah, chardonnay, pedro ximenez, colombard och moscatel. Produktionen börjar närma sig trettiotusen flaskor per år, vilket är imponerande. 

Vinproduktionen är ekologisk, men de har av kostnadsskäl valt att inte certifiera sig. Svavel är en godkänd tillsats även vid ekologisk produktion, men även här är de ytterst restriktiva och tillsätter undantagsvis bara några få milligram. Det ekologiska tänkandet syns redan i vingården, där höns och getter spatserar runt. De är också sparsamma med att filtrera vinerna. Kraftigare filtrering för att klarna ett vin gör ju också att en del av doft och smak försvinner. Enda nackdelen med ett ofiltrerat vin är att det ibland bildas sediment i flaskan. Om man vill få bort eventuellt ”grums” kan man ju annars alltid dekantera vinet eller låta bli att hälla upp de sista dropparna i flaskan. 

Vid mitt besök fick jag även prova vin direkt ur tankar och ekfat från kommande årgång. Redan här kändes det att vinerna var goda och kommer att bli mycket bra. Flera är dessutom mycket lagringsbara. Antonio hade själv nyligen provat en flaska från 2011 av deras toppvin Canibal Tinto, gjort på syrah och cabernet sauvignon. Han menade att det precis hade uppnått perfekt mognad. 

Bodegan producerar ett förvånansvärt brett sortiment av viner, alltifrån en trevlig rosé till komplexa ekfatslagrade chardonnayer och syrah/cabernet-cuveér. Ett nytt kommande inslag är ett mousserande vin gjort på metoden ”ancestral/pet-nat”, det vill säga jäst bara en gång. Jag fick prova en icke helt färdigjäst ”prototyp” av detta vin. Riktigt trevligt, även om det fortfarande var lite sött eftersom jäsningen ej var riktigt färdig.

Till min stora glädje visar det sig att Antonio delar min fascination av sherry-viner. Vingården i Mollina ligger ju inte långt ifrån Montilla-Morilles, där de också gör sherry-liknande viner. Här dock med druvan pedro ximenez, inte på palomino som i Jerez. Antonio visade mig på ett gammalt ekfat i ett hörn av bodegan där han gör sin egen ”sherry”, men här baserad på druvan moscatel. Det är normalt inte så lätt att få till ett fungerande jästflortäcke i faten utanför Jerez, men Antonio bevisar att det faktiskt fungerar även i Mijas. Detta är inget vin som planeras att säljas, utan görs enbart för eget bruk. Jag får dock ett smakprov, trots att vinet bara lagrats halva tiden av de åtta år som Antonio har som mål. Det kommer nog att bli riktigt bra, även om karaktären skiljer sig en del från en palomino-sherry från Jerez.

Bodegan säljer mest vin till restauranger, men man håller på att bygga ut med flera distributörer. Roali i Mijas samt Quintero i Estepona är några sådana. Själv har jag tidigare köpt Malvajios viner från Golf y Vinos, som bara ligger ett par kvarter från bodegan. Man kan självklart även göra ett besök hos Malvajio och köpa direkt på plats. Då får man ju även träffa den karismatiske Antonio.

I Sverige kan man köpa vinerna via privatimport (Smaksinnet.se) och ibland även via beställningssortimentet.

Några tips på viner från Bodega Malvajio:

Vino de Parcela Canibal Tinto 2019
Canibal är bodegans toppvin som fått tillbringa 28 månader på nya franska ekfat, därefter 20 månader på flaska. Druvorna syrah och cabernet sauvignon kommer från den ursprungliga lilla vingården i Mijas. Handplockade druvor som sedan får spontan-jäsa helt ekologiskt. Enbart 700 flaskor tillverkas per år. Fantastiskt elegant och komplext vin där man i doft och smak kan känna mörka bär, timjan, läder, kryddighet och en mycket lång eftersmak med mjuka tanniner.

Kostar 38 euro. Passa på och köp om du får tag på detta exklusiva vin.

Flor de Malvajio 2022
Detta är ett något enklare vin, men som ändå fått tillbringa sju månader på 225-liters nya ekfat och därefter sex månader på flaska innan de säljs. Vinet är gjort på druvorna syrah och merlot från vingården i Mollina. 

Vinet är jäst naturligt och mycket varsamt filtrerat. Ett trevligt och lättdrucket vin med mycket frukt av mörka bär, lite timjan och en medellång mjuk eftersmak. Ett prisvärt vin som passar till alltifrån pasta till olika kötträtter.

Kostar cirka elva euro.

Malapipa Vino de Garaje 2022
Detta är bodegans lite enklare vita vin. Deras mer exklusiva chardonnay lagras sex månader på ekfat, men detta vin buteljeras direkt från stålfaten. Druvorna som används är moscatel, colombard och pedro ximenez. Druvorna kommer från vinfältet i Mollina.

Det här är ett torrt friskt vitt vin som producerats med en ekologisk naturlig jäsning. Vi känner i doft och smak lite citrus, gröna äpplen och mineralitet. Ett vin som passar till mat från havet.

Kostar cirka tolv euro.
            [ingress] => Att det produceras bra viner i Mijas är något som inte många känner till. Viner från Bodega Malvajio har jag dock tipsat om tidigare. En visit till bodegan har därför funnits på min agenda sedan en tid tillbaka. När jag dessutom nyligen fick veta att en vin-bekant från Västerås är delägare i bodegan så blev jag bara tvungen att göra ett studiebesök. 
            [headline] => Spansk-svensk bodega i Mijas
            [page] => 0
            [modified] => 20240514105928
            [created] => 20231105190559
            [publishStart] => 20231204064700
            [publishStop] => 20240503200559
            [fullArticle] => Spansk-svensk bodega i Mijas Att det produceras bra viner i Mijas är något som inte många känner till. Viner från Bodega Malvajio har jag dock tipsat om tidigare. En visit till bodegan har därför funnits på min agenda sedan en tid tillbaka. När jag dessutom nyligen fick veta att en vin-bekant från Västerås är delägare i bodegan så blev jag bara tvungen att göra ett studiebesök.  Bodega Malvajio är lite anonym och svår att hitta, men om man tar sikte på flyttfirman Brittania, i Las Lagunas de Mijas, så finns Malvajio runt hörnet i samma byggnad. Man förstår varför dom själva kallar sina viner ”Vino de Garaje”.

Antonio Mérida har drivit Bodega Malvajio sedan 2011. Antonio är en mycket kunnig och hängiven vinmakare som jag nu fått nöjet att stifta närmare bekantskap med. Från början höll de till på ett annat ställe i Mijas, men när verksamheten behövde utvidgas flyttade de till nuvarande större lokal. Namnet på bodegan reagerade jag för initialt, men Antonio menar att det kom till som ett skämt vid uppstarten. I Mijas benämner man nämligen en person som bringar otur för andra som en ”Malvajio”.

Tomas Fryklöf är en vinprofil från Västerås som, på samma sätt som jag själv, sedan länge tillbringar stora delar av året på Solkusten. Tomas stötte på Antonio för sju år sedan och fattade direkt tycke för vinerna. Han började delta i verksamheten och importera bodegans viner till Sverige. Sedan några år tillbaka är nu Tomas också delägare i bodegan.

Odlingen av druvor började i mycket liten skala i Osunillas, strax utanför Mijas. Här odlar de fortfarande lite cabernet sauvignon och syrah. Dock är ju markpriserna på Costa del Sol höga så bodegan har satsat på mer odlingsmark uppe vid Mollina, utanför Antequera. Här har de nu tio hektar odling av druvorna cabernet sauvignon, merlot, syrah, chardonnay, pedro ximenez, colombard och moscatel. Produktionen börjar närma sig trettiotusen flaskor per år, vilket är imponerande. 

Vinproduktionen är ekologisk, men de har av kostnadsskäl valt att inte certifiera sig. Svavel är en godkänd tillsats även vid ekologisk produktion, men även här är de ytterst restriktiva och tillsätter undantagsvis bara några få milligram. Det ekologiska tänkandet syns redan i vingården, där höns och getter spatserar runt. De är också sparsamma med att filtrera vinerna. Kraftigare filtrering för att klarna ett vin gör ju också att en del av doft och smak försvinner. Enda nackdelen med ett ofiltrerat vin är att det ibland bildas sediment i flaskan. Om man vill få bort eventuellt ”grums” kan man ju annars alltid dekantera vinet eller låta bli att hälla upp de sista dropparna i flaskan. 

Vid mitt besök fick jag även prova vin direkt ur tankar och ekfat från kommande årgång. Redan här kändes det att vinerna var goda och kommer att bli mycket bra. Flera är dessutom mycket lagringsbara. Antonio hade själv nyligen provat en flaska från 2011 av deras toppvin Canibal Tinto, gjort på syrah och cabernet sauvignon. Han menade att det precis hade uppnått perfekt mognad. 

Bodegan producerar ett förvånansvärt brett sortiment av viner, alltifrån en trevlig rosé till komplexa ekfatslagrade chardonnayer och syrah/cabernet-cuveér. Ett nytt kommande inslag är ett mousserande vin gjort på metoden ”ancestral/pet-nat”, det vill säga jäst bara en gång. Jag fick prova en icke helt färdigjäst ”prototyp” av detta vin. Riktigt trevligt, även om det fortfarande var lite sött eftersom jäsningen ej var riktigt färdig.

Till min stora glädje visar det sig att Antonio delar min fascination av sherry-viner. Vingården i Mollina ligger ju inte långt ifrån Montilla-Morilles, där de också gör sherry-liknande viner. Här dock med druvan pedro ximenez, inte på palomino som i Jerez. Antonio visade mig på ett gammalt ekfat i ett hörn av bodegan där han gör sin egen ”sherry”, men här baserad på druvan moscatel. Det är normalt inte så lätt att få till ett fungerande jästflortäcke i faten utanför Jerez, men Antonio bevisar att det faktiskt fungerar även i Mijas. Detta är inget vin som planeras att säljas, utan görs enbart för eget bruk. Jag får dock ett smakprov, trots att vinet bara lagrats halva tiden av de åtta år som Antonio har som mål. Det kommer nog att bli riktigt bra, även om karaktären skiljer sig en del från en palomino-sherry från Jerez.

Bodegan säljer mest vin till restauranger, men man håller på att bygga ut med flera distributörer. Roali i Mijas samt Quintero i Estepona är några sådana. Själv har jag tidigare köpt Malvajios viner från Golf y Vinos, som bara ligger ett par kvarter från bodegan. Man kan självklart även göra ett besök hos Malvajio och köpa direkt på plats. Då får man ju även träffa den karismatiske Antonio.

I Sverige kan man köpa vinerna via privatimport (Smaksinnet.se) och ibland även via beställningssortimentet.

Några tips på viner från Bodega Malvajio:

Vino de Parcela Canibal Tinto 2019
Canibal är bodegans toppvin som fått tillbringa 28 månader på nya franska ekfat, därefter 20 månader på flaska. Druvorna syrah och cabernet sauvignon kommer från den ursprungliga lilla vingården i Mijas. Handplockade druvor som sedan får spontan-jäsa helt ekologiskt. Enbart 700 flaskor tillverkas per år. Fantastiskt elegant och komplext vin där man i doft och smak kan känna mörka bär, timjan, läder, kryddighet och en mycket lång eftersmak med mjuka tanniner.

Kostar 38 euro. Passa på och köp om du får tag på detta exklusiva vin.

Flor de Malvajio 2022
Detta är ett något enklare vin, men som ändå fått tillbringa sju månader på 225-liters nya ekfat och därefter sex månader på flaska innan de säljs. Vinet är gjort på druvorna syrah och merlot från vingården i Mollina. 

Vinet är jäst naturligt och mycket varsamt filtrerat. Ett trevligt och lättdrucket vin med mycket frukt av mörka bär, lite timjan och en medellång mjuk eftersmak. Ett prisvärt vin som passar till alltifrån pasta till olika kötträtter.

Kostar cirka elva euro.

Malapipa Vino de Garaje 2022
Detta är bodegans lite enklare vita vin. Deras mer exklusiva chardonnay lagras sex månader på ekfat, men detta vin buteljeras direkt från stålfaten. Druvorna som används är moscatel, colombard och pedro ximenez. Druvorna kommer från vinfältet i Mollina.

Det här är ett torrt friskt vitt vin som producerats med en ekologisk naturlig jäsning. Vi känner i doft och smak lite citrus, gröna äpplen och mineralitet. Ett vin som passar till mat från havet.

Kostar cirka tolv euro. Bodega Malvajio producerar ett förvånansvärt brett sortiment av viner, alltifrån en trevlig rosé till komplexa ekfatslagrade chardonnayer och syrah/cabernet-cuveér. Foto: Björn Andersson Antonio Mérida är en mycket kunnig och hängiven vinmakare som har drivit Bodega Malvajio sedan 2011. Foto: Björn Andersson Bodegans ekologiska tänkande syns redan i vingården, där höns och getter spatserar runt. Foto: Björn Andersson 
            [puff] => 
            [member] => p
            [commercialArticle] => n
            [includeInRss] => 1
            [intressenter] => 
            [deletionHash] => 
        )

    [6] => Array
        (
            [id] => 37652
            [sectionId] => 59
            [priority] => 9
            [publish] => y
            [body] => Bröderna Miguel och Jaime startade vinodling i Villafranca del Penedès redan 1870. Bodegan ligger fortfarande kvar på samma plats. Inriktningen var redan från början export av vin så koncernen har spridit sig till många andra regioner och länder, bland annat Priorat, Chile och USA. Torres är faktiskt de enda i branschen som har eget importbolag i Sverige, Miguel Torres Sweden AB. Tillsammans med dom har jag arrangerat flera vinprovningar inom Munskänkarna.

Med inriktningen export blev det naturligt för Torres att bli en av pionjärerna i Spanien med att använda ”franska” druvor. Flera av dessa viner gjorda på druvorna cabernet sauvignon respektive chardonnay har uppnått kultstatus. Mas La Plana och Milmanda är de mest kända. Av Mas La Plana 2007 har jag en låda som jag tar en flaska ifrån då och då och avnjuter vid högtidliga tillfällen. Vinet är mycket lagringsbart och är efter sexton år fortfarande spänstigt och smakrikt. 

På åttiotalet började Torres experimentera med äldre lokala druvor som querol och garró. I en cuvée tillsammans med monastrell, cariñena och garnacha skapades vinet Grans Muralles. Druvstockarna växer i en granitfylld jord, vilket skapar ett mycket komplext och elegant vin som kostar cirka 150 euro.

Genom mitt engagemang centralt inom Munskänkarna kom det sig att jag kom i kontakt med Marimar Torres. När hennes storebror Miguel utsågs till att sköta koncernen efter faderns död revolterade hon genom att flytta till Kalifornien. Där studerade hon oenologi vid Davis University. 

Efter en kort karriär som export-direktör inom Torres-koncernen skaffade hon både make och vingård i Sonoma. Marimar menar själv att det amerikanska äktenskapet var från början ett misslyckande så efter ett tag blev det skilsmässa. Vingården i Russian River Valley blev däremot en desto större framgång. Den döptes till Don Miguel efter hennes far. 

I det stundtals kyliga klimatet odlas chardonnay och pinot noir. Odlingen görs mer i europeisk än amerikansk stil, för att få mer karaktär på vinerna. Bland annat så planteras vinstockarna tätare, vilket gör att rötterna söker sig längre ner i marken. Själva vingården är byggd helt i katalansk stil och möblemanget är hämtat från Spanien. Efter några år startade hon en vinodling till, men nu i Freestone Valley. Den döptes till Doña Margarita, efter hennes mor, och här odlas enbart pinot noir.

Marimar frågade mig om jag kunde hjälpa till med att ordna en vinprovning i Sverige om hon kom dit på besök. Självklart fick hon ett positivt svar från mig och jag började planeringen tillsammans med Torres Sweden dåvarande VD Joan-Ramon Casals. Eftersom jag var medlem i den mycket aktiva Västerås-sektionen inom Munskänkarna så ville jag helst arrangera provningen där. Jag och Joan-Ramon övertygade Marimar att ”Västerås inte låg så långt från Arlanda”, dit hon skulle anlända. 

När det väl blev dags för det stora arrangemanget så tog jag och Joan-Ramon bilen till Arlanda för upphämtning. Marimar kom inte ensam utan hade med sig sin dotter Cristina, som då studerade mode i Paris. Under dotterns skollov hade de båda bevistat den årliga släktträffen i Sitges, där familjen Torres har sitt sommarresidens.

Provningen i Västerås blev väldigt lyckad och samlade 148 deltagare. Vi fick prova sex viner gjorda på chardonnay och pinot noir. Störst intryck fick jag av Marimar Estate Cristina Pinot Noir Barrel Select. Här kombinerades elegansen som man kan hitta i bourgogneviner med kalifornisk spänstighet. En av de bästa pinot noir-viner som jag druckit. Vinet har som ni förstår fått sitt namn efter Marimars dotter. Till maten efter provningen serverades ett sjunde vin som också var mycket gott, La Masía Pinot Noir. 

Marimar insisterade på att deltagarna kostnadsfritt skulle bli bjudna på detta fyrahundrakronors-vin. Generöst och mycket uppskattat av deltagarna. Detta ledde dock till en del problem för Joan-Ramon och mig, som ju levde i ”krångelsverige”. Alkohollagarna tillåter ju inte att man kan skänka bort sådana mängder vin, men vi lyckades till slut hitta en lösning på detta. Det får dock förbli en hemlighet hur vi bar oss åt.

Någon månad efter den lyckade Västerås-provningen blev jag uppringd av Joan-Ramon. Koncernchefen Miguel hade hört talas om lillasyster Marimars stora provning i Sverige och nu ville han komma förbi och göra ett liknande event. Eftersom jag då vistades nere i Marbella kunde jag inte själv vara delaktig, men jag engagerade Munskänkarnas Stockholmsordförande samt dåvarande riksordförande Ylva. 

Provningen i Stockholm blev mycket lyckad även den, dock med något färre deltagare. Tidningen Dagens Industri uppmärksammade händelsen med en helsida i sin lördagsbilaga. När tidningen skulle fotografera den kortväxte Miguel tillsammans med den högresta norrländskan Ylva så blev det dock lite rabalder. Miguel hade bestämda åsikter om hur bilden skulle arrangeras. Men fotografen lyckades lösa problemet på ett elegant sätt genom lite kamera-trolleri.

Vid något tillfälle nämnde jag för Marimar att jag hade ett eget recept på glögg baserat på Torres-drycker. Jag och min familj har ju tillbringat många jular och vintrar i Spanien och vill njuta av denna svenska tradition även här. Marimar visste inte vad glögg var men hävdade att hon under vintrarna i USA ibland drack uppvärmt vin, lite som ”glühwein”. Vad jag vet så kan inte glögg köpas i Spanien så jag har gjort min egen. Ett lättillgängligt och prisvärt rödvin som jag använt är Torres Sangre de Toro. För att spetsa vinet har jag blandat i rejält med Torres tioåriga brandy, även det mycket gott och prisvärt. Resultatet blir en god om än något alkoholstark glögg. 

Marimar tyckte det hela lät spännande och bad om receptet för att få avnjuta glögg framför sin brasa under kyliga kvällar på vingården i Kalifornien. Hon har också lovat att bjuda på paella när jag kommer till Kalifornien.

Några dryckestips:

Björns Torres-glögg
• Blanda lika delar av följande kryddor till en sats på en halv deciliter: Russin, ingefära, kanel, pomeransskal, kardemumma, nejlika.
• Blanda en halv flaska Torres Sangre de Toro med en halv flaska Torres 10 Imperial Brandy.
• Lägg i kryddorna, skaka och låt stå över natten. Kryddorna silas bort efteråt. Blanda i socker efter behag innan du värmer glöggen.
Sangre de Toro kostar cirka sju euro (i Sverige 99 kronor) och brandyn kostar cirka femton euro (239 kronor i Sverige).

Marimar Estate La Masía Pinot Noir
Årgång 2019 har en rätt kraftig smak för att vara gjord på pinot noir. Man kan i doft och smak hitta toner av mogna jordgubbar, kanel och choklad. Eftersmaken är lång och kryddig. 
Vinet kan bland annat köpas i den svenska butiken SPISA för 35 euro. I Sverige kostar det 429 kronor.

Mas la Plana
Mas la Plana är gjord på cabernet sauvignon vid Torres bodega i Penedès. Mycket fruktig doft och mustig smak. Man hittar toner av svarta vinbär, choklad, kaffe, läder, vanilj och rostade ekfat. Eftersmaken är mycket lång och komplex.
Priset varierar mycket beroende på årgång. 2018 kostar cirka 60 euro.

            [ingress] => Familjen Torres har sedan starten 1870 varit en dominerande aktör inom den spanska vinbranschen. Själv har jag under åren haft en hel del kontakter med Torres, mest med Marimar som är lillasyster till koncernchefen Miguel.
            [headline] => Torres – anrik spansk vinätt
            [page] => 0
            [modified] => 20230604091011
            [created] => 20230515115234
            [publishStart] => 20230605064600
            [publishStop] => 20231111105259
            [fullArticle] => Torres – anrik spansk vinätt Familjen Torres har sedan starten 1870 varit en dominerande aktör inom den spanska vinbranschen. Själv har jag under åren haft en hel del kontakter med Torres, mest med Marimar som är lillasyster till koncernchefen Miguel. Bröderna Miguel och Jaime startade vinodling i Villafranca del Penedès redan 1870. Bodegan ligger fortfarande kvar på samma plats. Inriktningen var redan från början export av vin så koncernen har spridit sig till många andra regioner och länder, bland annat Priorat, Chile och USA. Torres är faktiskt de enda i branschen som har eget importbolag i Sverige, Miguel Torres Sweden AB. Tillsammans med dom har jag arrangerat flera vinprovningar inom Munskänkarna.

Med inriktningen export blev det naturligt för Torres att bli en av pionjärerna i Spanien med att använda ”franska” druvor. Flera av dessa viner gjorda på druvorna cabernet sauvignon respektive chardonnay har uppnått kultstatus. Mas La Plana och Milmanda är de mest kända. Av Mas La Plana 2007 har jag en låda som jag tar en flaska ifrån då och då och avnjuter vid högtidliga tillfällen. Vinet är mycket lagringsbart och är efter sexton år fortfarande spänstigt och smakrikt. 

På åttiotalet började Torres experimentera med äldre lokala druvor som querol och garró. I en cuvée tillsammans med monastrell, cariñena och garnacha skapades vinet Grans Muralles. Druvstockarna växer i en granitfylld jord, vilket skapar ett mycket komplext och elegant vin som kostar cirka 150 euro.

Genom mitt engagemang centralt inom Munskänkarna kom det sig att jag kom i kontakt med Marimar Torres. När hennes storebror Miguel utsågs till att sköta koncernen efter faderns död revolterade hon genom att flytta till Kalifornien. Där studerade hon oenologi vid Davis University. 

Efter en kort karriär som export-direktör inom Torres-koncernen skaffade hon både make och vingård i Sonoma. Marimar menar själv att det amerikanska äktenskapet var från början ett misslyckande så efter ett tag blev det skilsmässa. Vingården i Russian River Valley blev däremot en desto större framgång. Den döptes till Don Miguel efter hennes far. 

I det stundtals kyliga klimatet odlas chardonnay och pinot noir. Odlingen görs mer i europeisk än amerikansk stil, för att få mer karaktär på vinerna. Bland annat så planteras vinstockarna tätare, vilket gör att rötterna söker sig längre ner i marken. Själva vingården är byggd helt i katalansk stil och möblemanget är hämtat från Spanien. Efter några år startade hon en vinodling till, men nu i Freestone Valley. Den döptes till Doña Margarita, efter hennes mor, och här odlas enbart pinot noir.

Marimar frågade mig om jag kunde hjälpa till med att ordna en vinprovning i Sverige om hon kom dit på besök. Självklart fick hon ett positivt svar från mig och jag började planeringen tillsammans med Torres Sweden dåvarande VD Joan-Ramon Casals. Eftersom jag var medlem i den mycket aktiva Västerås-sektionen inom Munskänkarna så ville jag helst arrangera provningen där. Jag och Joan-Ramon övertygade Marimar att ”Västerås inte låg så långt från Arlanda”, dit hon skulle anlända. 

När det väl blev dags för det stora arrangemanget så tog jag och Joan-Ramon bilen till Arlanda för upphämtning. Marimar kom inte ensam utan hade med sig sin dotter Cristina, som då studerade mode i Paris. Under dotterns skollov hade de båda bevistat den årliga släktträffen i Sitges, där familjen Torres har sitt sommarresidens.

Provningen i Västerås blev väldigt lyckad och samlade 148 deltagare. Vi fick prova sex viner gjorda på chardonnay och pinot noir. Störst intryck fick jag av Marimar Estate Cristina Pinot Noir Barrel Select. Här kombinerades elegansen som man kan hitta i bourgogneviner med kalifornisk spänstighet. En av de bästa pinot noir-viner som jag druckit. Vinet har som ni förstår fått sitt namn efter Marimars dotter. Till maten efter provningen serverades ett sjunde vin som också var mycket gott, La Masía Pinot Noir. 

Marimar insisterade på att deltagarna kostnadsfritt skulle bli bjudna på detta fyrahundrakronors-vin. Generöst och mycket uppskattat av deltagarna. Detta ledde dock till en del problem för Joan-Ramon och mig, som ju levde i ”krångelsverige”. Alkohollagarna tillåter ju inte att man kan skänka bort sådana mängder vin, men vi lyckades till slut hitta en lösning på detta. Det får dock förbli en hemlighet hur vi bar oss åt.

Någon månad efter den lyckade Västerås-provningen blev jag uppringd av Joan-Ramon. Koncernchefen Miguel hade hört talas om lillasyster Marimars stora provning i Sverige och nu ville han komma förbi och göra ett liknande event. Eftersom jag då vistades nere i Marbella kunde jag inte själv vara delaktig, men jag engagerade Munskänkarnas Stockholmsordförande samt dåvarande riksordförande Ylva. 

Provningen i Stockholm blev mycket lyckad även den, dock med något färre deltagare. Tidningen Dagens Industri uppmärksammade händelsen med en helsida i sin lördagsbilaga. När tidningen skulle fotografera den kortväxte Miguel tillsammans med den högresta norrländskan Ylva så blev det dock lite rabalder. Miguel hade bestämda åsikter om hur bilden skulle arrangeras. Men fotografen lyckades lösa problemet på ett elegant sätt genom lite kamera-trolleri.

Vid något tillfälle nämnde jag för Marimar att jag hade ett eget recept på glögg baserat på Torres-drycker. Jag och min familj har ju tillbringat många jular och vintrar i Spanien och vill njuta av denna svenska tradition även här. Marimar visste inte vad glögg var men hävdade att hon under vintrarna i USA ibland drack uppvärmt vin, lite som ”glühwein”. Vad jag vet så kan inte glögg köpas i Spanien så jag har gjort min egen. Ett lättillgängligt och prisvärt rödvin som jag använt är Torres Sangre de Toro. För att spetsa vinet har jag blandat i rejält med Torres tioåriga brandy, även det mycket gott och prisvärt. Resultatet blir en god om än något alkoholstark glögg. 

Marimar tyckte det hela lät spännande och bad om receptet för att få avnjuta glögg framför sin brasa under kyliga kvällar på vingården i Kalifornien. Hon har också lovat att bjuda på paella när jag kommer till Kalifornien.

Några dryckestips:

Björns Torres-glögg
• Blanda lika delar av följande kryddor till en sats på en halv deciliter: Russin, ingefära, kanel, pomeransskal, kardemumma, nejlika.
• Blanda en halv flaska Torres Sangre de Toro med en halv flaska Torres 10 Imperial Brandy.
• Lägg i kryddorna, skaka och låt stå över natten. Kryddorna silas bort efteråt. Blanda i socker efter behag innan du värmer glöggen.
Sangre de Toro kostar cirka sju euro (i Sverige 99 kronor) och brandyn kostar cirka femton euro (239 kronor i Sverige).

Marimar Estate La Masía Pinot Noir
Årgång 2019 har en rätt kraftig smak för att vara gjord på pinot noir. Man kan i doft och smak hitta toner av mogna jordgubbar, kanel och choklad. Eftersmaken är lång och kryddig. 
Vinet kan bland annat köpas i den svenska butiken SPISA för 35 euro. I Sverige kostar det 429 kronor.

Mas la Plana
Mas la Plana är gjord på cabernet sauvignon vid Torres bodega i Penedès. Mycket fruktig doft och mustig smak. Man hittar toner av svarta vinbär, choklad, kaffe, läder, vanilj och rostade ekfat. Eftersmaken är mycket lång och komplex.
Priset varierar mycket beroende på årgång. 2018 kostar cirka 60 euro.
 Familjen Torres har sedan starten 1870 varit en dominerande aktör inom den spanska vinbranschen.  Björn Andersson har hjälpt Torres att arrangera flera provsmakningar i Sverige. Foto: Privat 
            [puff] => 
            [member] => p
            [commercialArticle] => n
            [includeInRss] => 1
            [intressenter] => 
            [deletionHash] => 
        )

    [7] => Array
        (
            [id] => 37080
            [sectionId] => 59
            [priority] => 9
            [publish] => y
            [body] => Tidningen La Revue du Vin de France började för snart 15 år sedan att anordna internationella tävlingar i vinprovning. Först i form av europamästerskap, men som senare utökades till världsmästerskap. Tävlingen går ut på att olika nationers fyrmannalag provar tolv okända viner och försöker pricka in ursprungsland, huvuddruva, vinregion, producent och årgång. Således en mycket svår tävling. Jag var under sex års tid ansvarig för att utse och ansvara för det svenska vinprovningslandslaget.

Träna vinprovning gör man genom att på ett strukturerat sätt prova en massa olika viner. Självklart behöver man spotta ut vinerna man provar, på samma sätt som vinjournalister och andra i branschen gör. Annars blir det både jobbigt och hälsofarligt. En av mina uppgifter som coach för vinprovningslandslaget var att leda dessa träningar. Ett fyrmannalag ska kunna samarbeta och på begränsad tid, cirka tio minuter, kunna identifiera varje vin, vilket är en annan utmaning som jag fick arbeta med.

Inledningsvis lät La Revue du Vin de France tävlingarna cirkulera runt bland de deltagande länderna. Efter några år kom turen till Spanien, där tävlingen genomfördes i den charmiga byn Torroja del Priorat. 

Tio fyramannalag tävlade, vilket var nytt deltagarrekord. Tolv viner från hela världen provades, sex röda och sex vita. Vinnare blev lag ”Québec” bestående av ett gäng vinkunniga kanadensare. De lyckades pricka in sju av de tolv vinerna. De var också det enda laget som fick alla rätt på det italienska garganega-vinet. De angav till och med rätt producent och årgång! Otroligt skickligt och kanske lite tursamt. 

Sveriges lag hamnade i mitten av resultatlistan. Laget prickade in tre av de vita och två av de röda vinerna. Sverige kom före både Belgien och Spanien, som under föregående år blivit etta respektive tvåa. Spanien var så klart storfavoriter på hemmaplan, men infriade inte förväntningarna. De hade till och med den berömda portugisen Dirk Nieeport som lagledare (han har vingårdar även i Spanien). 

Sveriges lag bestod av de svenska munskänksmästarna Liselott Andersson och Tommy Björklund från Luleå samt Torgny Almgren och Ulf Palmnäs från Trollhättan. De flesta deltagare från de andra länderna jobbade på något sätt inom vinnäringen, medan Sveriges lag bestod av strikta amatörer med andra yrken till vardags. 

En besvikelse för det svenska laget var att helt missa ett vitt vin från Priorat. Jag hade tidigare noterat att det förekommit att ett lokalt vin funnits med bland tävlingsvinerna. Kvällen innan tävlingen gick vi ut och åt på en lokal restaurang och drack vin till maten. Kyparen rekommenderade ett vitt vin, L’Infernal Riu Blanc från den lokala bodegan Trio Infernal i Torroja. Tyvärr valde vi i stället att prova två röda lokala viner eftersom vi beställt kötträtter. Det visade sig sen att just detta vita vin var med i tävlingen. Det var gjort på druvorna grenache blanco och macabeo och hade en väldigt speciell smak. Om vi hade beställt in och druckit det vinet så är jag säker på att laget prickat det och fått åtskilliga extra poäng för en skaplig medaljchans. Marginalerna är små i denna typ av tävlingar och ibland behövs även lite tur för att nå ända fram.

Under tävlingen i Priorat frågade tävlingsledaren Philippe de Cantenac mig om vi inte kunde hålla nästa tävling i Sverige. Jag brukar sällan tveka så jag svarade direkt ja. Under nästföljande år blev jag således medansvarig till att arrangera EM i vinprovning, som då förlades till Malmö. Den arrangerande tidningen är ju fransk, med många fransktalande läsare ute i världen, så till Malmö kom lag från bland annat både USA, Kanada och Kina. Tävlingen blev mycket lyckad och nykomlingarna Danmark blev överraskande vinnare. Det svenska laget hamnade tyvärr en bit ner i fältet. 

Stärkt av det lyckade tävlingsarrangemanget bestämde Philippe sig för att utöka tävlingen till ett fullskaligt världsmästerskap. Det förlades till Château Larrivet-Haut-Brion i Bordeaux. Det svenska laget kom där femma, men blev faktiskt ett par år senare världsmästare. En otrolig prestation av det lilla vinlandet Sverige.

Viner från Priorat som rekommenderas:

L’Infernal Riu Blanc 2021
Detta vin från Bodegas Trio Infernal var det som vinlandslaget inte lyckades identifiera under tävlingen. Mycket gott och speciellt, med en kryddig och aromatisk stil. Vinet är gjort på grenache blanco och macabeo av tre franska vinmakare i byn Torroja. Lagrat 14 månader på franska ekfat. Kostar lite drygt tjugo euro.

Font de la Figuera 2019
Clos Figueras drivs av den gemytlige engelsmannen Christopher Cannan i grannbyn Gratallops. Bodegan bör man besöka när man är i Priorat. Detta vin har fått flera priser och är mycket gott, men ändå till ett för Prioratviner rimligt pris. Gjort på grenache, carigñena, cabernet sauvignon och syrah och lagrat tolv månader på franska ekfat. I detta fylliga vin får man mörka bär, lite vanilj, eleganta tanniner, balanserad syra och en lång eftersmak. Kostar cirka 28 euro.

Dolç de L’Obac
När jag är i Priorat besöker jag alltid Carles Pastrana på Clos de L’Obac för att prova hans spännande viner. Dolç de L'Obac är ett lite ovanligt sött rött vin som tillkom av en slump när ett av vinfälten blivit drabbat av frost innan skörden. I stället för att slänga de frysta och skrumpna druvorna provade Carles att göra ett sött vin som blev mycket lyckat. Det görs inte varje år, men hittar du en flaska så köp den. Fantastiskt gott med massor av mörka bär, sötma, elegant syra och lång eftersmak. Vinet är gjort på grenache uppblandat med lite cabernet sauvignon och syrah. Kostar cirka 80-90 euro för en halvlitersflaska.
            [ingress] => Under min tid inom Munskänkarnas centralstyrelse var jag även ansvarig för tävlingsverksamheten i föreningen. För visst kan man tävla i vinprovning. Det går dock inte ut på att vare sig dricka så snabbt eller så mycket som möjligt. Här gäller det i stället att kunna identifiera vilka viner som provas.
            [headline] => Vinprovningstävling i Priorat
            [page] => 0
            [modified] => 20240514105934
            [created] => 20230209092840
            [publishStart] => 20230306064700
            [publishStop] => 20230808102859
            [fullArticle] => Vinprovningstävling i Priorat Under min tid inom Munskänkarnas centralstyrelse var jag även ansvarig för tävlingsverksamheten i föreningen. För visst kan man tävla i vinprovning. Det går dock inte ut på att vare sig dricka så snabbt eller så mycket som möjligt. Här gäller det i stället att kunna identifiera vilka viner som provas. Tidningen La Revue du Vin de France började för snart 15 år sedan att anordna internationella tävlingar i vinprovning. Först i form av europamästerskap, men som senare utökades till världsmästerskap. Tävlingen går ut på att olika nationers fyrmannalag provar tolv okända viner och försöker pricka in ursprungsland, huvuddruva, vinregion, producent och årgång. Således en mycket svår tävling. Jag var under sex års tid ansvarig för att utse och ansvara för det svenska vinprovningslandslaget.

Träna vinprovning gör man genom att på ett strukturerat sätt prova en massa olika viner. Självklart behöver man spotta ut vinerna man provar, på samma sätt som vinjournalister och andra i branschen gör. Annars blir det både jobbigt och hälsofarligt. En av mina uppgifter som coach för vinprovningslandslaget var att leda dessa träningar. Ett fyrmannalag ska kunna samarbeta och på begränsad tid, cirka tio minuter, kunna identifiera varje vin, vilket är en annan utmaning som jag fick arbeta med.

Inledningsvis lät La Revue du Vin de France tävlingarna cirkulera runt bland de deltagande länderna. Efter några år kom turen till Spanien, där tävlingen genomfördes i den charmiga byn Torroja del Priorat. 

Tio fyramannalag tävlade, vilket var nytt deltagarrekord. Tolv viner från hela världen provades, sex röda och sex vita. Vinnare blev lag ”Québec” bestående av ett gäng vinkunniga kanadensare. De lyckades pricka in sju av de tolv vinerna. De var också det enda laget som fick alla rätt på det italienska garganega-vinet. De angav till och med rätt producent och årgång! Otroligt skickligt och kanske lite tursamt. 

Sveriges lag hamnade i mitten av resultatlistan. Laget prickade in tre av de vita och två av de röda vinerna. Sverige kom före både Belgien och Spanien, som under föregående år blivit etta respektive tvåa. Spanien var så klart storfavoriter på hemmaplan, men infriade inte förväntningarna. De hade till och med den berömda portugisen Dirk Nieeport som lagledare (han har vingårdar även i Spanien). 

Sveriges lag bestod av de svenska munskänksmästarna Liselott Andersson och Tommy Björklund från Luleå samt Torgny Almgren och Ulf Palmnäs från Trollhättan. De flesta deltagare från de andra länderna jobbade på något sätt inom vinnäringen, medan Sveriges lag bestod av strikta amatörer med andra yrken till vardags. 

En besvikelse för det svenska laget var att helt missa ett vitt vin från Priorat. Jag hade tidigare noterat att det förekommit att ett lokalt vin funnits med bland tävlingsvinerna. Kvällen innan tävlingen gick vi ut och åt på en lokal restaurang och drack vin till maten. Kyparen rekommenderade ett vitt vin, L’Infernal Riu Blanc från den lokala bodegan Trio Infernal i Torroja. Tyvärr valde vi i stället att prova två röda lokala viner eftersom vi beställt kötträtter. Det visade sig sen att just detta vita vin var med i tävlingen. Det var gjort på druvorna grenache blanco och macabeo och hade en väldigt speciell smak. Om vi hade beställt in och druckit det vinet så är jag säker på att laget prickat det och fått åtskilliga extra poäng för en skaplig medaljchans. Marginalerna är små i denna typ av tävlingar och ibland behövs även lite tur för att nå ända fram.

Under tävlingen i Priorat frågade tävlingsledaren Philippe de Cantenac mig om vi inte kunde hålla nästa tävling i Sverige. Jag brukar sällan tveka så jag svarade direkt ja. Under nästföljande år blev jag således medansvarig till att arrangera EM i vinprovning, som då förlades till Malmö. Den arrangerande tidningen är ju fransk, med många fransktalande läsare ute i världen, så till Malmö kom lag från bland annat både USA, Kanada och Kina. Tävlingen blev mycket lyckad och nykomlingarna Danmark blev överraskande vinnare. Det svenska laget hamnade tyvärr en bit ner i fältet. 

Stärkt av det lyckade tävlingsarrangemanget bestämde Philippe sig för att utöka tävlingen till ett fullskaligt världsmästerskap. Det förlades till Château Larrivet-Haut-Brion i Bordeaux. Det svenska laget kom där femma, men blev faktiskt ett par år senare världsmästare. En otrolig prestation av det lilla vinlandet Sverige.

Viner från Priorat som rekommenderas:

L’Infernal Riu Blanc 2021
Detta vin från Bodegas Trio Infernal var det som vinlandslaget inte lyckades identifiera under tävlingen. Mycket gott och speciellt, med en kryddig och aromatisk stil. Vinet är gjort på grenache blanco och macabeo av tre franska vinmakare i byn Torroja. Lagrat 14 månader på franska ekfat. Kostar lite drygt tjugo euro.

Font de la Figuera 2019
Clos Figueras drivs av den gemytlige engelsmannen Christopher Cannan i grannbyn Gratallops. Bodegan bör man besöka när man är i Priorat. Detta vin har fått flera priser och är mycket gott, men ändå till ett för Prioratviner rimligt pris. Gjort på grenache, carigñena, cabernet sauvignon och syrah och lagrat tolv månader på franska ekfat. I detta fylliga vin får man mörka bär, lite vanilj, eleganta tanniner, balanserad syra och en lång eftersmak. Kostar cirka 28 euro.

Dolç de L’Obac
När jag är i Priorat besöker jag alltid Carles Pastrana på Clos de L’Obac för att prova hans spännande viner. Dolç de L'Obac är ett lite ovanligt sött rött vin som tillkom av en slump när ett av vinfälten blivit drabbat av frost innan skörden. I stället för att slänga de frysta och skrumpna druvorna provade Carles att göra ett sött vin som blev mycket lyckat. Det görs inte varje år, men hittar du en flaska så köp den. Fantastiskt gott med massor av mörka bär, sötma, elegant syra och lång eftersmak. Vinet är gjort på grenache uppblandat med lite cabernet sauvignon och syrah. Kostar cirka 80-90 euro för en halvlitersflaska. Spaniens lag med Dirk Nieeport (tvåa från vänster) lyckades inte så bra som väntat på hemmaplan. Foto: Björn Andersson Sveriges vinsprovningslag, bestående av Ulf Palmnäs, Torgny Almgren, Liselott Andersson och Tommy Björklund, i Gratallops (Tarragona). Foto: Björn Andersson En av bodegorna i området Priorat är Clos de L’Obac, som ligger i samhället Gratallops. Foto: Björn Andersson 
            [puff] => 
            [member] => p
            [commercialArticle] => n
            [includeInRss] => 1
            [intressenter] => 
            [deletionHash] => 
        )

    [8] => Array
        (
            [id] => 36516
            [sectionId] => 59
            [priority] => 9
            [publish] => y
            [body] => Det var 25 deltagande vinproffs från 17 länder som under tre dagar i Jerez-området övade teori och praktik i ämnet sherrytillverkning. Jag representerade Sydkusten och var den ende från Sverige. De övriga var sommelierer, Masters of Wines, Wine Teachers, vinjournalister med mera. Det var ett internationellt gäng som rest dit från New York, Paris, Tokyo och andra platser. Samlade kring det gemensamma sherry-intresset tillbringade vi många trevliga timmar tillsammans under de här dagarna.

Kursen innehöll förutom en mängd lektioner även besök på flera bodegor med dithörande sherryprovningar. Lustau, Barbadillo, González Byass och Caballero var några av dessa. Sist på agendan var ett examensprov bestående av ett fyrtiotal teorifrågor och en praktisk del där sju olika sherryviner skulle identifieras. 
Consejo Regulador är sherrybranschens officiella myndighet som ska kontrollera produktion och kvalitet samt även upprätthålla skyddet av varumärket sherry. De anordnade en mycket proffsig kurs som leddes av César Saldaña, Presidente del Consejo Regulado. César var själv huvudlärare men vi fick även träffa många andra mycket kompetenta experter.

Ett trevligt inslag bestod i besök på González Byass vingårdar under ledning av Manuel Delgado, deras vingårdschef. Här fick vi bland annat lära oss hur man gör ”aserpias”. För att inte de sällsynta och dyrbara regndropparna ska rinna bort så gör man fåror på tvären i den kalkrika albariza-jorden. Manuel visade också hur man beskär vinrankorna enligt metoden ”vara y pulgar”. Det betyder ”pinne och tumme”. Rankorna beskärs årsvis omväxlande och skördas från den längre grenen ”vara”, medan det sparas en kortare gren ”pulgar” inför nästa års skörd. Det är en besvärlig beskärningsmetod som tar lång tid att behärska, men det ger bättre skördar både vad gäller kvalitet och volym. Vi fick också ta del av hur man arbetar organiskt och använder feromon-fällor (doftampuller) för att lura bort skadeinsekter från plantorna. 

Vinfälten med palominodruvorna till deras storsäljare Tío Pepe är enorma och ligger uppe på Pago de Carrascal. Alldeles bredvid ligger också deras odling av druvan pedro ximénez, PX. González Byass är en av få producenter som har egen odling av denna druva. Annars är det vanligt att man köper PX-must från Montilla-Moriles där klimatet är gynnsammare.

Vi fick självklart också lära oss om de olika stegen i produktionen. Här kompletterades César som lärare även av Sylvia Flores, vice produktionschef på González Byass. En mycket trevlig dam som i praktiken tagit över efter sin far Antonio. Antonio verkar enligt Sylvia vara ovillig att pensionera sig trots att han har åldern inne. Men med ett så trevligt arbete kan man ju förstå honom. Produktionen är indelad i två huvudmoment: vinifiering och crianza. I det första momentet framställs vinmusten, i det andra lagras vinet. Sherry är ju ett av få viner i världen där själva lagringen av vinet har så stor betydelse.

En annan höjdpunkt under kursen var en lektion med tillhörande provning av gamla sherryviner. Om en sherrys ålder blir godkänd av Consejo Regulador kan man få sätta VOS eller VORS på flaskorna, om de bedöms vara 20 respektive 30 år gamla. VOS står för Vinum Optimum Signatum eller Very Old Sherry som man även kallar det. VORS står för Vinum Optimum Rare Signatum. Åldern beräknas matematiskt utifrån hur "soleran" hanteras och det görs även smaktest av en jury. 

En som är med och bedömer är den berömde Beltrán Domecq y Williams. Beltrán var också vår lärare denna förmiddag. Det var hans farfar som var med och grundade Bodegas Williams & Humbert. Han har arbetat på flera av de berömda bodegorna och även varit ansvarig för några av de viner vi fick prova. Bland annat fick vi provsmaka en 20-årig Pedro Ximénez Don Guido från just Williams & Humbert. En mycket speciell och komplex sherry som inte upplevs lika extremt söt som de yngre varianterna. En annan favorit var Álvaro Domecq Palo Cortado 1730 VORS som var mycket elegant och fylligt krämig.

Den sista lektionen innan slutexamen var en Master Class i hur sherry passar ihop med mat. Gastronomiexperten José Ferrer hade här preparerat olika smaker i gel-emulsioner som vi sedan fick prova med olika typer av sherry. Tanken med att använda gel var att man inte skulle störas av synintrycken utan bara uppleva smak och doft i de olika matproverna. Att sherry passar otroligt bra ihop med olika maträtter var ingen nyhet men här fick vi sambanden analyserade på ett mycket vetenskapligt sätt. Musslor och ansjovis passade till exempel ihop med alla sherrytyper, till och med en söt PX. Curry och andra kryddor passade ihop med lite mer smakrik sherry som oloroso och cream. Sist fick vi prova wasabi som behövde mer smak och sötma i sherryn för att kunna matchas. Wasabin var mycket stark och mina smaklökar blev här lite avdomnade, vilket skulle ställa till besvär inför det stundande examensprovet.

På eftermiddagen tredje dagen var det dags för examensprov. Vi fick först en dryg halvtimme på oss att besvara ett fyrtiotal teorifrågor kring det vi hade lärt oss. En del var faktiskt lite knepiga. Under det praktiska provet fick vi blint prova sju olika sherry. Det är faktiskt inte så lätt att skilja på en kraftig amontillado, en oloroso och en halvtorr mediumsherry. Färgen är nästan identisk och att vi strax innan ätit wasabi underlättade som sagt inte det hela. I vild panik stoppade jag i mig massor av de picos, ”sherry-skorpor” som alltid finns tillhanda vid sherryprovningar och sköljde sedan munnen rikligt med vatten. Efter en stund kom mina smaklökar i gång igen och jag kunde notera vad jag trodde att de sju glasen innehöll.

Så samlades vi i Consejo Reguladors stora samlingssal för utdelning av examensdiplom. Alla verkade ha klarat provet men döm om min förvåning när mitt namn ropades upp. Jag var den ende som haft alla rätt på provet och utnämndes till årets ”Top Student”. César Saldaña förärade mig en venencia (”sherry-provtagningcylinder på stång”) som pris för min bragd. De andra kursdeltagarna var mycket imponerade och César, som kände till min bakgrund, menade att han inte var förvånad då jag ju var ”halvandalusier”. En mycket hedrande komplimang.

Några av vinerna som provades under kursen:

Palo Cortado Leonor 12 Years, González Byass 
En palo cortado som lagrats drygt tolv år. Den får egentligen bara ha en restsockerhalt på maximalt fyra gram per liter. Leonor har sex gram. Drycker äldre än tolv år är däremot undantagna från denna regel, fick vi lära oss av Sylvia Flores. Efter doft av blommor och läder får man en smak av nötter och choklad samt en lång mjuk och lite kryddig eftersmak. En helflaska Leonor kostar cirka 28 euro.

Amontillado Antique, Fernando de Castilla
Fernando de Castilla ägs sedan drygt tjugo år av den trevliga norrmannen Jan Pettersen, som jag haft nöjet att nyligen träffa. Beltrán Domecq Williams använde under kursen detta vin som ett exempel på en äldre sherry som inte fått godkänt att kallas VOS (Very Old Sherry), det vill säga att den lagrats 20 år, trots att den faktiskt gjort det. Amontilladon är mycket god och man får här toner av nötter, torkad frukt och lite bittermandel. Medellång eftersmak med en frisk syra. En halvlitersflaska kostar mellan 35 och 40 euro.

Oloroso Tradición VORS 30 Years
Sista kursdagen besöktes Bodegas Tradición. Vill man uppleva de kanske allra bästa sherryvinerna som måste denna bodega uppsökas. Till lunchen, som bland annat bestod av långkokt ibérico-gris, fick vi oss serverade deras trettioåriga oloroso. Det är nog den bästa i sitt slag som jag druckit. En stor doft av torkad frukt, russin, nötter och choklad. En eldig, mycket lång och komplex eftersmak avslutar upplevelsen av denna fantastiska sherry. En helflaska Oloroso Tradición kostar cirka 70 euro. Den går även att beställa i Sverige på Systembolaget.
            [ingress] => Efter flera års väntan, på grund av pandemin och andra hinder, blev jag till slut antagen till Consejo Reguladors Sherry Academy. Mina kunskaper i ämnet sherry är sedan tidigare rätt goda. Jag har hållit i många sherryprovningar och även skrivit en hel del artiklar i ämnet. Men denna utbildning gav mig en möjlighet till ytterligare fördjupning i ämnet samt en möjlighet att bli ”certifierad sherryexpert”, eller ”Formador Homologado en Vinos de Jerez” som det officiellt heter.
            [headline] => Hedrande för en halvandalusier
            [page] => 0
            [modified] => 20221204101059
            [created] => 20221113113726
            [publishStart] => 20221205064600
            [publishStop] => 20230512123759
            [fullArticle] => Hedrande för en halvandalusier Efter flera års väntan, på grund av pandemin och andra hinder, blev jag till slut antagen till Consejo Reguladors Sherry Academy. Mina kunskaper i ämnet sherry är sedan tidigare rätt goda. Jag har hållit i många sherryprovningar och även skrivit en hel del artiklar i ämnet. Men denna utbildning gav mig en möjlighet till ytterligare fördjupning i ämnet samt en möjlighet att bli ”certifierad sherryexpert”, eller ”Formador Homologado en Vinos de Jerez” som det officiellt heter. Det var 25 deltagande vinproffs från 17 länder som under tre dagar i Jerez-området övade teori och praktik i ämnet sherrytillverkning. Jag representerade Sydkusten och var den ende från Sverige. De övriga var sommelierer, Masters of Wines, Wine Teachers, vinjournalister med mera. Det var ett internationellt gäng som rest dit från New York, Paris, Tokyo och andra platser. Samlade kring det gemensamma sherry-intresset tillbringade vi många trevliga timmar tillsammans under de här dagarna.

Kursen innehöll förutom en mängd lektioner även besök på flera bodegor med dithörande sherryprovningar. Lustau, Barbadillo, González Byass och Caballero var några av dessa. Sist på agendan var ett examensprov bestående av ett fyrtiotal teorifrågor och en praktisk del där sju olika sherryviner skulle identifieras. 
Consejo Regulador är sherrybranschens officiella myndighet som ska kontrollera produktion och kvalitet samt även upprätthålla skyddet av varumärket sherry. De anordnade en mycket proffsig kurs som leddes av César Saldaña, Presidente del Consejo Regulado. César var själv huvudlärare men vi fick även träffa många andra mycket kompetenta experter.

Ett trevligt inslag bestod i besök på González Byass vingårdar under ledning av Manuel Delgado, deras vingårdschef. Här fick vi bland annat lära oss hur man gör ”aserpias”. För att inte de sällsynta och dyrbara regndropparna ska rinna bort så gör man fåror på tvären i den kalkrika albariza-jorden. Manuel visade också hur man beskär vinrankorna enligt metoden ”vara y pulgar”. Det betyder ”pinne och tumme”. Rankorna beskärs årsvis omväxlande och skördas från den längre grenen ”vara”, medan det sparas en kortare gren ”pulgar” inför nästa års skörd. Det är en besvärlig beskärningsmetod som tar lång tid att behärska, men det ger bättre skördar både vad gäller kvalitet och volym. Vi fick också ta del av hur man arbetar organiskt och använder feromon-fällor (doftampuller) för att lura bort skadeinsekter från plantorna. 

Vinfälten med palominodruvorna till deras storsäljare Tío Pepe är enorma och ligger uppe på Pago de Carrascal. Alldeles bredvid ligger också deras odling av druvan pedro ximénez, PX. González Byass är en av få producenter som har egen odling av denna druva. Annars är det vanligt att man köper PX-must från Montilla-Moriles där klimatet är gynnsammare.

Vi fick självklart också lära oss om de olika stegen i produktionen. Här kompletterades César som lärare även av Sylvia Flores, vice produktionschef på González Byass. En mycket trevlig dam som i praktiken tagit över efter sin far Antonio. Antonio verkar enligt Sylvia vara ovillig att pensionera sig trots att han har åldern inne. Men med ett så trevligt arbete kan man ju förstå honom. Produktionen är indelad i två huvudmoment: vinifiering och crianza. I det första momentet framställs vinmusten, i det andra lagras vinet. Sherry är ju ett av få viner i världen där själva lagringen av vinet har så stor betydelse.

En annan höjdpunkt under kursen var en lektion med tillhörande provning av gamla sherryviner. Om en sherrys ålder blir godkänd av Consejo Regulador kan man få sätta VOS eller VORS på flaskorna, om de bedöms vara 20 respektive 30 år gamla. VOS står för Vinum Optimum Signatum eller Very Old Sherry som man även kallar det. VORS står för Vinum Optimum Rare Signatum. Åldern beräknas matematiskt utifrån hur "soleran" hanteras och det görs även smaktest av en jury. 

En som är med och bedömer är den berömde Beltrán Domecq y Williams. Beltrán var också vår lärare denna förmiddag. Det var hans farfar som var med och grundade Bodegas Williams & Humbert. Han har arbetat på flera av de berömda bodegorna och även varit ansvarig för några av de viner vi fick prova. Bland annat fick vi provsmaka en 20-årig Pedro Ximénez Don Guido från just Williams & Humbert. En mycket speciell och komplex sherry som inte upplevs lika extremt söt som de yngre varianterna. En annan favorit var Álvaro Domecq Palo Cortado 1730 VORS som var mycket elegant och fylligt krämig.

Den sista lektionen innan slutexamen var en Master Class i hur sherry passar ihop med mat. Gastronomiexperten José Ferrer hade här preparerat olika smaker i gel-emulsioner som vi sedan fick prova med olika typer av sherry. Tanken med att använda gel var att man inte skulle störas av synintrycken utan bara uppleva smak och doft i de olika matproverna. Att sherry passar otroligt bra ihop med olika maträtter var ingen nyhet men här fick vi sambanden analyserade på ett mycket vetenskapligt sätt. Musslor och ansjovis passade till exempel ihop med alla sherrytyper, till och med en söt PX. Curry och andra kryddor passade ihop med lite mer smakrik sherry som oloroso och cream. Sist fick vi prova wasabi som behövde mer smak och sötma i sherryn för att kunna matchas. Wasabin var mycket stark och mina smaklökar blev här lite avdomnade, vilket skulle ställa till besvär inför det stundande examensprovet.

På eftermiddagen tredje dagen var det dags för examensprov. Vi fick först en dryg halvtimme på oss att besvara ett fyrtiotal teorifrågor kring det vi hade lärt oss. En del var faktiskt lite knepiga. Under det praktiska provet fick vi blint prova sju olika sherry. Det är faktiskt inte så lätt att skilja på en kraftig amontillado, en oloroso och en halvtorr mediumsherry. Färgen är nästan identisk och att vi strax innan ätit wasabi underlättade som sagt inte det hela. I vild panik stoppade jag i mig massor av de picos, ”sherry-skorpor” som alltid finns tillhanda vid sherryprovningar och sköljde sedan munnen rikligt med vatten. Efter en stund kom mina smaklökar i gång igen och jag kunde notera vad jag trodde att de sju glasen innehöll.

Så samlades vi i Consejo Reguladors stora samlingssal för utdelning av examensdiplom. Alla verkade ha klarat provet men döm om min förvåning när mitt namn ropades upp. Jag var den ende som haft alla rätt på provet och utnämndes till årets ”Top Student”. César Saldaña förärade mig en venencia (”sherry-provtagningcylinder på stång”) som pris för min bragd. De andra kursdeltagarna var mycket imponerade och César, som kände till min bakgrund, menade att han inte var förvånad då jag ju var ”halvandalusier”. En mycket hedrande komplimang.

Några av vinerna som provades under kursen:

Palo Cortado Leonor 12 Years, González Byass 
En palo cortado som lagrats drygt tolv år. Den får egentligen bara ha en restsockerhalt på maximalt fyra gram per liter. Leonor har sex gram. Drycker äldre än tolv år är däremot undantagna från denna regel, fick vi lära oss av Sylvia Flores. Efter doft av blommor och läder får man en smak av nötter och choklad samt en lång mjuk och lite kryddig eftersmak. En helflaska Leonor kostar cirka 28 euro.

Amontillado Antique, Fernando de Castilla
Fernando de Castilla ägs sedan drygt tjugo år av den trevliga norrmannen Jan Pettersen, som jag haft nöjet att nyligen träffa. Beltrán Domecq Williams använde under kursen detta vin som ett exempel på en äldre sherry som inte fått godkänt att kallas VOS (Very Old Sherry), det vill säga att den lagrats 20 år, trots att den faktiskt gjort det. Amontilladon är mycket god och man får här toner av nötter, torkad frukt och lite bittermandel. Medellång eftersmak med en frisk syra. En halvlitersflaska kostar mellan 35 och 40 euro.

Oloroso Tradición VORS 30 Years
Sista kursdagen besöktes Bodegas Tradición. Vill man uppleva de kanske allra bästa sherryvinerna som måste denna bodega uppsökas. Till lunchen, som bland annat bestod av långkokt ibérico-gris, fick vi oss serverade deras trettioåriga oloroso. Det är nog den bästa i sitt slag som jag druckit. En stor doft av torkad frukt, russin, nötter och choklad. En eldig, mycket lång och komplex eftersmak avslutar upplevelsen av denna fantastiska sherry. En helflaska Oloroso Tradición kostar cirka 70 euro. Den går även att beställa i Sverige på Systembolaget. Sydkustens egen vinskribent Björn Andersson kan nu titulera sig ”Formador Homologado en Vinos de Jerez” och han var dessutom den ende som fick alla rätt på examen i sherrykursen. Artikelförfattaren hedrades med titeln ”Top Student” bland en rad vinexperter. Manuel Delgado, vingårdschef på González Byass, visar odlingar av pedro ximénez. 
            [puff] => 
            [member] => p
            [commercialArticle] => n
            [includeInRss] => 1
            [intressenter] => 
            [deletionHash] => 
        )

    [9] => Array
        (
            [id] => 35970
            [sectionId] => 59
            [priority] => 9
            [publish] => y
            [body] => Consejo Regulador sätter stort värde vid att Jerez blivit utnämnd till årets vinort i Sverige. De menar att de behöver all uppmärksamhet som går att uppbringa, även om sherryintresset faktiskt börjat stiga i graderna en del under senare år. Sherry är en komplicerad produkt att producera och det är svårt att ta ett rättvist pris för dessa fantastiska viner. Engelsmännen är förstås de som köper mest, men Sverige ses också som en viktig marknad.

Consejo Regulador kungjorde några nyheter som kommer att införas framöver. Nuvarande regel att man bara får göra fino i Jerez, men både fino och manzanilla i Sanlúcar, kommer att ändras. Det nya förslaget är nu att fino görs enbart i Jerez och manzanilla enbart i Sanlúcar, oavsett luftfuktighet och tjocklek på jästfloret i ekfaten. 

Vidare kommer det att vara möjligt att använda benämningen ”sherry” även i de omkringliggande produktionsområdena runt Jerez-triangeln. Hittills har man ju enbart fått etikettera ett vin som sherry i de tre huvudorterna. Det kommer även vara tillåtet att använda vissa andra äldre druvsorter än palomino, pedro ximenez och moscatel i produktionen. Förslaget är klart från Consejos sida, men det måste antas i högre instanser som Junta de Andalucia, nationella myndigheter i Madrid samt i Bryssel. Så det kan ta ett tag innan det är helt färdigt.

I samband med invigningen fick vi på munskänkarna tillfälle till en rad besök hos producenter i området. Dessvärre rådde en kraftig och varm Levante-vind, som ställer till det för producenterna. När jag besökte några vinfält var temperaturen uppemot fyrtio grader. Den svalare havsvinden Poniente, som främjar en bra tillväxt av flor i ekfaten, uppskattas mer av såväl sherry-producenterna som mig själv. Som tur är arrangerades det samtidigt en manzanilla-feria i Sanlúcar de Barrameda, där man kunde få lite svalka vid havet.

BESÖKSTIPS

Som en liten guide för den som vill besöka området kommer här några tips på bodegor att besöka.

Gonzalez-Byass har ju bland annat världsberömda Fino Tío Pepe i sitt sortiment. Besöker man de pampiga lokalerna i närheten av Alcazár de Jerez får man en djupare inblick i deras breda och spännande sortiment. Bland annat har de Amontillado Del Duque VORS, som lagrats i 30 år. Mycket komplex och trevlig. Speciella är också deras sherryviner i serien ”Palmas”, som lagrats extra länge. Tio Pepe Cuatro Palmas är lagrad i hela 54 år och har en otrolig komplexitet.

Grupo Estévez har under åren köpt på sig flera olika sherrybodegor, så här får besökaren en bra och bred bild över olika sherryfabrikat. De ligger i västra utkanten av Jerez och inom samma yta hittar man Valdespino, La Guita, Tio Mateo och Real Tesoro.

Valdespino är en anrik bodega med många trevliga produkter, alltifrån den tioåriga Fino Inocente till den supersöta El Candado PX. Speciellt ska man försöka få prova deras Don Gonzalo Oloroso VOS, som lagrats i 25 år. Det är en upplevelse.

Real Tesoro har en rad trevliga viner. Här ska nämnas Amontillado del Príncipe som lagrats i 15 år.

La Guita är ju en klassisk manzanilla, men försök att även prova deras En Rama. Den ofiltrerade versionen har en lite mer intressant och komplex smak.

Lustau har på senare år blivit en högt ansedd bodega som har många produkter som även kan köpas i Sverige. Bodegan ligger centralt i Jerez, efter flytten till Harveys gamla lokaler 1998 och är lätt att nå till fots från centrum. De är kanske mest kända för sina Almacenista-sherry. De kommer från små lagringsproducenter och administreras samt buteljeras av Lustau. Emilio Lustau började för övrigt själv som almacenista en gång i tiden. Utöver dessa specialviner finns det många andra trevliga sherry att prova och här kan bland annat nämnas deras Oloroso Emperatriz Eugenia, som lagrats i 15 år. Mycket fyllig och spännande.

Barbadillo är den största producenten i Sanlúcar de Barrameda och bör besökas. Bodegan ligger på höjden i utkanten av staden. Deras manzanilla Solear anses som enkel, men den är faktiskt lagrad i en solera med hela tolv criaderas. Vill man ha en ännu större smakupplevelse rekommenderas varianten som heter Pastora Pasada En Rama. Den är ofiltrerad och lagrad i ytterligare två år för att ge en djupare ton i smakbilden. En av deras allra bästa sherry är Amontillado Principe VORS, som är lagrad i 30 år. Det är kanske den mest ultimata amontillado som man kan få tag på. 

Själv tycker jag att Williams & Hubert är speciellt intressanta. De har kanske fått ett oförtjänt dåligt rykte med produkter som den halvsöta Dry Sack och sina brandys. Dry Sack Medium är egentligen en ganska komplex sherry där amontillado, oloroso och pedro ximenez lagras länge i separata soleras innan de blandas till den slutliga produkten. 

Williams & Hubert har i sin gigantiska nybyggda bodega sydväst om staden en hel del annat spännande att erbjuda. Utöver sherryfat signerade av alla de fyra Beatlarna och en del andra kändisar har de även lite ovanliga årgångssherry, ”Añada”. Här får sherryn ligga orörd i samma sigill-plomberade ekfat under hela lagringstiden. Jag fick bland annat tillfälle att prova en amontillado från 2001 som hade en komplex, kryddig och fantastiskt lång eftersmak.

Utöver dessa kända bodegor finns det mer än 50 bodegor till, varav en del är riktigt små och har många unika sherryviner som man kan få uppleva. Vamos!

Några av Williams & Humberts viner:

Don Zoilo Amontillado 15 Años
Denna sherry har lagrats i femton år och är tappad En Rama, alltså ofiltrerad. Ett torrt vin med gyllengul färg och fantastisk smak av nötter, choklad och en härlig syra. Kostar strax under tio euro.

Dos Cortados Solera Especial 20 Años
En palo cortado lagrad i tjugo år med beteckningen VOS (Very Old Sherry eller Vinum Optimum Signatum). En relativt torr gyllene sherry med en mycket fyllig och komplex smak. En femtio centiliters flaska kostar cirka 30 euro.

Jalifa Amontillado Solera Especial 30 Años
Detta är en VORS (Very Old Rare Sherry) lagrad i trettio år. En bärnstensfärgad mycket god amontillado med en mjuk elegant syra och komplex lång eftersmak. En femtio centiliters flaska kostar cirka 35 euro.
            [ingress] => Munskänkarna korade tidigare Jerez till att bli Årets Vinort. På grund av pandemin blev invigningen dock uppskjuten och höll så när på att spolieras av Covid även denna gång. Både Munskänkarnas riksordförande och ordföranden för spanska Consejo Regulador insjuknade ett par dagar innan i en lindrigare form av covid. Som tur var kunde Munskänkarnas vice ordförande Nina Berggård och vice ordföranden i Consejo Regulador Ricardo Rebuelta rycka in. Den svenska delegationen blev dessutom mottagen av den sympatiske och mycket kände tidigare ordföranden Beltrán Domecq.
            [headline] => Årets Vinort slutligen invigd
            [page] => 0
            [modified] => 20220904082052
            [created] => 20220805155148
            [publishStart] => 20220905064800
            [publishStop] => 20230201145159
            [fullArticle] => Årets Vinort slutligen invigd Munskänkarna korade tidigare Jerez till att bli Årets Vinort. På grund av pandemin blev invigningen dock uppskjuten och höll så när på att spolieras av Covid även denna gång. Både Munskänkarnas riksordförande och ordföranden för spanska Consejo Regulador insjuknade ett par dagar innan i en lindrigare form av covid. Som tur var kunde Munskänkarnas vice ordförande Nina Berggård och vice ordföranden i Consejo Regulador Ricardo Rebuelta rycka in. Den svenska delegationen blev dessutom mottagen av den sympatiske och mycket kände tidigare ordföranden Beltrán Domecq. Consejo Regulador sätter stort värde vid att Jerez blivit utnämnd till årets vinort i Sverige. De menar att de behöver all uppmärksamhet som går att uppbringa, även om sherryintresset faktiskt börjat stiga i graderna en del under senare år. Sherry är en komplicerad produkt att producera och det är svårt att ta ett rättvist pris för dessa fantastiska viner. Engelsmännen är förstås de som köper mest, men Sverige ses också som en viktig marknad.

Consejo Regulador kungjorde några nyheter som kommer att införas framöver. Nuvarande regel att man bara får göra fino i Jerez, men både fino och manzanilla i Sanlúcar, kommer att ändras. Det nya förslaget är nu att fino görs enbart i Jerez och manzanilla enbart i Sanlúcar, oavsett luftfuktighet och tjocklek på jästfloret i ekfaten. 

Vidare kommer det att vara möjligt att använda benämningen ”sherry” även i de omkringliggande produktionsområdena runt Jerez-triangeln. Hittills har man ju enbart fått etikettera ett vin som sherry i de tre huvudorterna. Det kommer även vara tillåtet att använda vissa andra äldre druvsorter än palomino, pedro ximenez och moscatel i produktionen. Förslaget är klart från Consejos sida, men det måste antas i högre instanser som Junta de Andalucia, nationella myndigheter i Madrid samt i Bryssel. Så det kan ta ett tag innan det är helt färdigt.

I samband med invigningen fick vi på munskänkarna tillfälle till en rad besök hos producenter i området. Dessvärre rådde en kraftig och varm Levante-vind, som ställer till det för producenterna. När jag besökte några vinfält var temperaturen uppemot fyrtio grader. Den svalare havsvinden Poniente, som främjar en bra tillväxt av flor i ekfaten, uppskattas mer av såväl sherry-producenterna som mig själv. Som tur är arrangerades det samtidigt en manzanilla-feria i Sanlúcar de Barrameda, där man kunde få lite svalka vid havet.

BESÖKSTIPS

Som en liten guide för den som vill besöka området kommer här några tips på bodegor att besöka.

Gonzalez-Byass har ju bland annat världsberömda Fino Tío Pepe i sitt sortiment. Besöker man de pampiga lokalerna i närheten av Alcazár de Jerez får man en djupare inblick i deras breda och spännande sortiment. Bland annat har de Amontillado Del Duque VORS, som lagrats i 30 år. Mycket komplex och trevlig. Speciella är också deras sherryviner i serien ”Palmas”, som lagrats extra länge. Tio Pepe Cuatro Palmas är lagrad i hela 54 år och har en otrolig komplexitet.

Grupo Estévez har under åren köpt på sig flera olika sherrybodegor, så här får besökaren en bra och bred bild över olika sherryfabrikat. De ligger i västra utkanten av Jerez och inom samma yta hittar man Valdespino, La Guita, Tio Mateo och Real Tesoro.

Valdespino är en anrik bodega med många trevliga produkter, alltifrån den tioåriga Fino Inocente till den supersöta El Candado PX. Speciellt ska man försöka få prova deras Don Gonzalo Oloroso VOS, som lagrats i 25 år. Det är en upplevelse.

Real Tesoro har en rad trevliga viner. Här ska nämnas Amontillado del Príncipe som lagrats i 15 år.

La Guita är ju en klassisk manzanilla, men försök att även prova deras En Rama. Den ofiltrerade versionen har en lite mer intressant och komplex smak.

Lustau har på senare år blivit en högt ansedd bodega som har många produkter som även kan köpas i Sverige. Bodegan ligger centralt i Jerez, efter flytten till Harveys gamla lokaler 1998 och är lätt att nå till fots från centrum. De är kanske mest kända för sina Almacenista-sherry. De kommer från små lagringsproducenter och administreras samt buteljeras av Lustau. Emilio Lustau började för övrigt själv som almacenista en gång i tiden. Utöver dessa specialviner finns det många andra trevliga sherry att prova och här kan bland annat nämnas deras Oloroso Emperatriz Eugenia, som lagrats i 15 år. Mycket fyllig och spännande.

Barbadillo är den största producenten i Sanlúcar de Barrameda och bör besökas. Bodegan ligger på höjden i utkanten av staden. Deras manzanilla Solear anses som enkel, men den är faktiskt lagrad i en solera med hela tolv criaderas. Vill man ha en ännu större smakupplevelse rekommenderas varianten som heter Pastora Pasada En Rama. Den är ofiltrerad och lagrad i ytterligare två år för att ge en djupare ton i smakbilden. En av deras allra bästa sherry är Amontillado Principe VORS, som är lagrad i 30 år. Det är kanske den mest ultimata amontillado som man kan få tag på. 

Själv tycker jag att Williams & Hubert är speciellt intressanta. De har kanske fått ett oförtjänt dåligt rykte med produkter som den halvsöta Dry Sack och sina brandys. Dry Sack Medium är egentligen en ganska komplex sherry där amontillado, oloroso och pedro ximenez lagras länge i separata soleras innan de blandas till den slutliga produkten. 

Williams & Hubert har i sin gigantiska nybyggda bodega sydväst om staden en hel del annat spännande att erbjuda. Utöver sherryfat signerade av alla de fyra Beatlarna och en del andra kändisar har de även lite ovanliga årgångssherry, ”Añada”. Här får sherryn ligga orörd i samma sigill-plomberade ekfat under hela lagringstiden. Jag fick bland annat tillfälle att prova en amontillado från 2001 som hade en komplex, kryddig och fantastiskt lång eftersmak.

Utöver dessa kända bodegor finns det mer än 50 bodegor till, varav en del är riktigt små och har många unika sherryviner som man kan få uppleva. Vamos!

Några av Williams & Humberts viner:

Don Zoilo Amontillado 15 Años
Denna sherry har lagrats i femton år och är tappad En Rama, alltså ofiltrerad. Ett torrt vin med gyllengul färg och fantastisk smak av nötter, choklad och en härlig syra. Kostar strax under tio euro.

Dos Cortados Solera Especial 20 Años
En palo cortado lagrad i tjugo år med beteckningen VOS (Very Old Sherry eller Vinum Optimum Signatum). En relativt torr gyllene sherry med en mycket fyllig och komplex smak. En femtio centiliters flaska kostar cirka 30 euro.

Jalifa Amontillado Solera Especial 30 Años
Detta är en VORS (Very Old Rare Sherry) lagrad i trettio år. En bärnstensfärgad mycket god amontillado med en mjuk elegant syra och komplex lång eftersmak. En femtio centiliters flaska kostar cirka 35 euro. William & Humberts bodega i Jerez de la Frontera inhyser några av de mest intressanta sherryvinerna, enligt Björn Anderssons uppfattning. Foto: Björn Andersson På grund av Covid fick de respektive vice ordförandena Nina Berggård och Ricardo Rebuelta rycka in. Foto: Björn Andersson Munskänkarna har fått prova en rad sherryviner, under sitt besök. Foto: Björn Andersson Hos Williams & Humbert finns sherryfat signerade av alla de fyra Beatlarna. Foto: Björn Andersson 
            [puff] => 
            [member] => p
            [commercialArticle] => n
            [includeInRss] => 1
            [intressenter] => 
            [deletionHash] => 
        )

    [10] => Array
        (
            [id] => 35541
            [sectionId] => 59
            [priority] => 9
            [publish] => y
            [body] => Utanför Antequera, några mil norr om Málaga, ligger byn Mollina där vingården Cortijo la Fuente ligger. På en slättplatå 480 meter över havet, nedanför bergsmassivet Sierras de Málaga, odlas på 15 hektar druvorna Pedro Ximénez, moscatel, cabernet sauvignon och syrah. Här görs både viner med sherrykaraktär och vanliga vita och röda viner.

På vägen från Málaga till vingården passerar man det berömda berget Peña de los Enamorados eller ”Indianen” som det också kallas, beroende på att det liknar ett liggande indianhuvud. Här lär det en gång i tiden ha utspelat sig en ”Romeo och Julia”-liknande händelse. Den kristne fången Tello och den moriske härförarens dotter Tagzona blir förälskade och när deras kärlek inte kan förverkligas kastar sig båda utför bergets stup. En tragisk händelse, men ett vackert och spännande utflyktsmål.

Området kring Torcal de Antequera och Cortijo la Fuente har en jordmån som domineras av kalksten. Det är idealiskt om man strävar efter att göra viner med hög kvalitet och fräsch syra.

Den nuvarande vinmakaren heter Antonio Navarro Ruiz och är utbildad oenolog. Farfar startade vintillverkningen, men det var fadern som var den som planterade vinrankor i större skala och kommersialiserade produktionen. På vingården är också Antonios syster Montserrat Navarro och svåger José Antonio Palomo Báez engagerade. 

Produktionen är delvis organisk. Det är för dyrt och riskfyllt att gå fullt ut och certifiera sig för organisk odling. Ibland behövs det tas till extra åtgärder för att rädda ett katastrof-år. Ett av hoten på vingården är faktiskt harar som äter av plantorna. Dessa får inte skjutas förrän i oktober och då är det för sent. I stället penslas vinstockarna med chilipeppar. En mycket miljövänlig men arbetskrävande lösning. 

Skörden görs helt manuellt av familjen, med lite hjälp utifrån. Moscatel och syrah mognar tidigast, redan i slutet av augusti, medan Pedro Ximénez mognar under oktober. Vinstockarna är planterade drygt en meter mellan varandra och hålls låga, bland annat för att underlätta den manuella skörden.

Pedro Ximénez-druvorna soltorkas efter skörd på marken under tio dagar, så att de därigenom ger en högre sötma och har kraftigare smak.

Efter skörden tas druvorna in i vingården för pressning. De skalrester som blir över efter pressningen av druvorna används som foder åt gårdens getter. De måste dock torkas först, så att inte getterna ska bli berusade. Jäsningen av vinerna görs sedan på sedvanligt vis i stora 10.000-liters ståltankar.

De röda vinerna lagras sedan på 225-liters amerikanska ekfat i vinkällaren. Crianzan får stå minst tolv månader och Roble minst sju månader. De röda vinerna och det vita moscatel-vinet betecknas DO Sierras de Málaga och de vita alkoholstarkare ”sherry-vinerna” betecknas som DO Málaga, beroende på vinlagarnas utformning.

Pedro Ximénez-rankorna är 40 år gamla och producerar druvor av hög kvalitet. Av dessa görs både ett torrt och ett sött vin. De lagras med solerametoden i tre criaderas. Det innebär att på bodegan brukas tre årgångslager av vinet, och tappas årligen över 30 procent mellan varje ekfatslager, där de äldre fylls på från de yngre. Precis som i Jerez, fast där används mest palomino-druvan. En inofficiell hemlighet i branschen är att det faktiskt inte odlas så mycket Pedro Ximénez i själva Jerez, på grund av värmen, utan druvorna hämtas mestadels från dessa trakter och främst från Montilla-Moriles, i Córdobaprovinsen. 

Ekfaten i soleran har en volym på 600 liter. Vid tillverkningen av det torra vinet på Pedro Ximeénez utvecklas ett jästflor i faten som håller oxidationen borta och karaktären blir mycket lik en fino sherry. 

Moscateldruvorna som odlas är av två olika sorter, moscatel de mlejandría, som härstammar från Nordafrika och moscatel de grano menudo, som härstammar från Grekland och har lite annan karaktär och mindre sötma.

Cortijo la Fuente är en trevlig liten vingård med bra viner, som också prisats med medaljer på flera utställningar i Málaga. Vid ett besök kan man till vinerna som provas också få sig serverad tapas i form av hemlagad tortilla och chorizo.

Här några av vinerna som produceras på vingården:

Afrutado Seco, 2019
Ett torrt vitt vin gjort på moscatel de grano menudo och Pedro Ximénez med 12 procent alkoholstyrka. Ljusgul färg. Friskt och fruktigt vin, med en doft av citrus och exotiska frukter. Torrt, trevligt och lättdrucket. Kan ofta köpas på Lidl runt trakten av Málaga. Kostar cirka sex euro.

Tinto Crianza, 2018
Ett rött vin gjort på syrah och cabernet sauvignon, med 13 procent alkoholstyrka. Lagrad på amerikanska ekfat av blandad ålder i tolv månader. Mörkröd färg med doft av ceder, vanilj, svarta vinbär och björnbär. Ett fruktigt vin med mjuka tanniner och medellång eftersmak. Kostar cirka åtta euro.

Don Pepe, Solera
Gjord på Pedro Ximénez under jästflor. Drygt 15 procent alkoholstyrka. Gyllengul färg med komplex doft och smak av nötter, olivolja och mineraler. Påminner mycket om en fino sherry, men kanske med en något mer nötig ton. Kostar drygt fem euro.
            [ingress] => Svaret på rubrikfrågan är att visst görs det vin med sherrykaraktär på andra platser än Jerez, men man får då inte kalla det för sherry. Kontrollorganet Consejo Regulador har sedan drygt hundra år varumärkesskyddat denna beteckning till att användas enbart inom Jerez-området.
            [headline] => Kan man göra sherry utanför Jerez?
            [page] => 0
            [modified] => 20240514105938
            [created] => 20220517124727
            [publishStart] => 20220530064500
            [publishStop] => 20221113114759
            [fullArticle] => Kan man göra sherry utanför Jerez? Svaret på rubrikfrågan är att visst görs det vin med sherrykaraktär på andra platser än Jerez, men man får då inte kalla det för sherry. Kontrollorganet Consejo Regulador har sedan drygt hundra år varumärkesskyddat denna beteckning till att användas enbart inom Jerez-området. Utanför Antequera, några mil norr om Málaga, ligger byn Mollina där vingården Cortijo la Fuente ligger. På en slättplatå 480 meter över havet, nedanför bergsmassivet Sierras de Málaga, odlas på 15 hektar druvorna Pedro Ximénez, moscatel, cabernet sauvignon och syrah. Här görs både viner med sherrykaraktär och vanliga vita och röda viner.

På vägen från Málaga till vingården passerar man det berömda berget Peña de los Enamorados eller ”Indianen” som det också kallas, beroende på att det liknar ett liggande indianhuvud. Här lär det en gång i tiden ha utspelat sig en ”Romeo och Julia”-liknande händelse. Den kristne fången Tello och den moriske härförarens dotter Tagzona blir förälskade och när deras kärlek inte kan förverkligas kastar sig båda utför bergets stup. En tragisk händelse, men ett vackert och spännande utflyktsmål.

Området kring Torcal de Antequera och Cortijo la Fuente har en jordmån som domineras av kalksten. Det är idealiskt om man strävar efter att göra viner med hög kvalitet och fräsch syra.

Den nuvarande vinmakaren heter Antonio Navarro Ruiz och är utbildad oenolog. Farfar startade vintillverkningen, men det var fadern som var den som planterade vinrankor i större skala och kommersialiserade produktionen. På vingården är också Antonios syster Montserrat Navarro och svåger José Antonio Palomo Báez engagerade. 

Produktionen är delvis organisk. Det är för dyrt och riskfyllt att gå fullt ut och certifiera sig för organisk odling. Ibland behövs det tas till extra åtgärder för att rädda ett katastrof-år. Ett av hoten på vingården är faktiskt harar som äter av plantorna. Dessa får inte skjutas förrän i oktober och då är det för sent. I stället penslas vinstockarna med chilipeppar. En mycket miljövänlig men arbetskrävande lösning. 

Skörden görs helt manuellt av familjen, med lite hjälp utifrån. Moscatel och syrah mognar tidigast, redan i slutet av augusti, medan Pedro Ximénez mognar under oktober. Vinstockarna är planterade drygt en meter mellan varandra och hålls låga, bland annat för att underlätta den manuella skörden.

Pedro Ximénez-druvorna soltorkas efter skörd på marken under tio dagar, så att de därigenom ger en högre sötma och har kraftigare smak.

Efter skörden tas druvorna in i vingården för pressning. De skalrester som blir över efter pressningen av druvorna används som foder åt gårdens getter. De måste dock torkas först, så att inte getterna ska bli berusade. Jäsningen av vinerna görs sedan på sedvanligt vis i stora 10.000-liters ståltankar.

De röda vinerna lagras sedan på 225-liters amerikanska ekfat i vinkällaren. Crianzan får stå minst tolv månader och Roble minst sju månader. De röda vinerna och det vita moscatel-vinet betecknas DO Sierras de Málaga och de vita alkoholstarkare ”sherry-vinerna” betecknas som DO Málaga, beroende på vinlagarnas utformning.

Pedro Ximénez-rankorna är 40 år gamla och producerar druvor av hög kvalitet. Av dessa görs både ett torrt och ett sött vin. De lagras med solerametoden i tre criaderas. Det innebär att på bodegan brukas tre årgångslager av vinet, och tappas årligen över 30 procent mellan varje ekfatslager, där de äldre fylls på från de yngre. Precis som i Jerez, fast där används mest palomino-druvan. En inofficiell hemlighet i branschen är att det faktiskt inte odlas så mycket Pedro Ximénez i själva Jerez, på grund av värmen, utan druvorna hämtas mestadels från dessa trakter och främst från Montilla-Moriles, i Córdobaprovinsen. 

Ekfaten i soleran har en volym på 600 liter. Vid tillverkningen av det torra vinet på Pedro Ximeénez utvecklas ett jästflor i faten som håller oxidationen borta och karaktären blir mycket lik en fino sherry. 

Moscateldruvorna som odlas är av två olika sorter, moscatel de mlejandría, som härstammar från Nordafrika och moscatel de grano menudo, som härstammar från Grekland och har lite annan karaktär och mindre sötma.

Cortijo la Fuente är en trevlig liten vingård med bra viner, som också prisats med medaljer på flera utställningar i Málaga. Vid ett besök kan man till vinerna som provas också få sig serverad tapas i form av hemlagad tortilla och chorizo.

Här några av vinerna som produceras på vingården:

Afrutado Seco, 2019
Ett torrt vitt vin gjort på moscatel de grano menudo och Pedro Ximénez med 12 procent alkoholstyrka. Ljusgul färg. Friskt och fruktigt vin, med en doft av citrus och exotiska frukter. Torrt, trevligt och lättdrucket. Kan ofta köpas på Lidl runt trakten av Málaga. Kostar cirka sex euro.

Tinto Crianza, 2018
Ett rött vin gjort på syrah och cabernet sauvignon, med 13 procent alkoholstyrka. Lagrad på amerikanska ekfat av blandad ålder i tolv månader. Mörkröd färg med doft av ceder, vanilj, svarta vinbär och björnbär. Ett fruktigt vin med mjuka tanniner och medellång eftersmak. Kostar cirka åtta euro.

Don Pepe, Solera
Gjord på Pedro Ximénez under jästflor. Drygt 15 procent alkoholstyrka. Gyllengul färg med komplex doft och smak av nötter, olivolja och mineraler. Påminner mycket om en fino sherry, men kanske med en något mer nötig ton. Kostar drygt fem euro. På en slättplatå 480 meter över havet, nedanför bergsmassivet Sierras de Málaga, odlas på 15 hektar druvorna Pedro Ximenez, moscatel, cabernet sauvignon och syrah. På Finca La Fuente görs både viner med sherrykaraktär och vanliga vita och röda viner. Foto: Björn Andersson Antonio Navarro Ruiz driver Finca La Fuente. Hans farfar startade produktionen och pappan gjorde den kommersiell. Foto: Björn Andersson Trots att de kommer från samma gård har vinerna olika ursprungsbeteckning. Foto: Björn Andersson 
            [puff] => 
            [member] => p
            [commercialArticle] => n
            [includeInRss] => 1
            [intressenter] => 
            [deletionHash] => 
        )

    [11] => Array
        (
            [id] => 33243
            [sectionId] => 59
            [priority] => 9
            [publish] => y
            [body] => Spaniens nordöstligaste vindistrikt är Empordà, även kallat Ampurdán eller Empordà-Costa Brava. Det ligger nära gränsen mot Frankrike, vilket har influerat vinproduktionen här vad gäller druvor och produktionsmetoder. Det sägs att här planterades de första vinrankorna på den iberiska halvön. Vinområdet är relativt litet och totalt finns runt 22 bodegor med en total odlingsareal på cirka 2.500 hektar, så det produceras inte så mycket vin här. 

Många av bodegorna ligger på en höjd av 200 meter över havet. Kvaliteten på vinerna är dock generellt hög. Kombinationen av medelhavsklimat och mycket kalksten i jorden ger goda förutsättningar för vinodling. Utöver traditionella viner görs här även ”vin doux naturel” på samma sätt som vid den franska grannen Banyuls. Det görs genom att druvorna soltorkas innan jäsningen. Denna avbryts sedan genom tillsats av vinsprit, vilket ger både mycket sötma och hög alkoholhalt.

Efter att ha lyssnat runt lite om vem som gör de ”bästa” och mest intressanta vinerna i Empordà föll valet av vingårdsbesök på Celler Can Sais. Vingården ligger vackert vid bergskanten, precis ovanför byn Vall-Llobrega. Gården drivs av Marta Arenas, som bor där med sin familj. Produktionen är enbart 2.000 buteljer per år, så övriga familjen får livnära sig på andra sysslor. Marta är en mycket livlig och entusiastisk kvinna som arbetar hårt i vingården. Av förståeliga själ är resurserna små så det mesta görs manuellt, men hon bemödar sig om att verkligen göra allt grundligt. Till och med en liten halvautomatisk buteljeringsmaskin har införskaffats för att själv kunna producera färdiga flaskor. 

Produktionen är ekologisk och inga bekämpningsmedel används. Inte ens svavel tillsätts i toppvinerna. Hon håller noga reda på stjärnornas läge för att avgöra när och vad som ska göras i vingården. Så visst finns det en dragning åt det biodynamiska hållet vad gäller produktionen. Biodynamisk vinodling bygger ju på principen att hela vingården är en levande organism och att man ser den som ett självförsörjande kretslopp. 

En del i detta bygger också på astrologi. Som en extra udd erbjuds besökare vidare vinterapi på gården. Man blir insmord med olika vinprodukter och får terapibehandlingar av en sjukgymnast. Detta fick dock anstå den här gången, nu var det full koncentration på vinerna. 

Det är mest de traditionella katalanska druvorna som odlas. Garnatxa, Cariñena, Ull de Llebre (Tempranillo), Malvasia, Xarel-lo och även lite Merlot, Cabernet Franc och Syrah växer på de små lotterna, som ligger vackert vid bergets kant i fint söderläge. Jordmånen är skiffer och lera. Närheten till havet en knapp mil bort skapar ett bra mikroklimat med lagom nederbörd, värme och svala nätter. Svala nätter är ju en helt avgörande faktor för att få fräscha viner med en fin syra. 

För att bara vara en liten vingård görs en mängd olika vintyper: vitt, rosé, röda, söta och även mousserande, på en garnatxa-klon som lokalt kallas Lledoner. En slags katalansk variant av ”blanc de noir” således. Topprodukterna får dock anses vara rödvinerna. Selecció som är elegant och komplext, samt Expressió som är en riktig smakbomb med lång eftersmak. Av det senare vinet fick vi testa årgång 2011 från en testflaska utan etikett. Gott redan nu, men med en ännu större lagringspotential. Efteråt fick vi även prova en 2008 som styrkte detta antagande. 

Med den valda framställningsmetoden får man anse det nästan som ett naturvin. Detta understryks till och med av etiketten som är gjord av naturkork! Mycket elegant och miljövänligt. Vinerna kan vara svåra att få tag på, men vill man krydda sin resa med ett välsmakande och intressant vingårdsbesök så ligger Celler Can Sais bara drygt femton minuters bilfärd från Girona! 

Mina favoriter från Celler Can Sais:

2018 CanSais Mestral
Ett ljusgult, fruktigt vin med lite mineral och sälta och där smaken avslutas med en torr syra. Gjort på Malvasia, Xarel-lo och Garnatxa Blanca. Kostar cirka tio euro.

2012 CanSais Selecció
Doftar källare, läder och multna löv. Har en kraftig kryddig smak med långa mjuka tanniner. Håller 15 procent alkohol och är lagrat ett år på gamla franska ekfat. Druvor: Merlot, Garnatxa Negra och Ull de Llebre. Kostar cirka 13 euro.

2018 CanSais Migjorn
Stor doft av mörka bär. God smak med balanserad syra, frukt och mjuka tanniner. Gjord på en cuvée av Garnatxa Negra, Merlot och Ull de Llebre. Ett lite lättare vin än ovanstående och kostar cirka tio euro. 
            [ingress] => Jag har lite svårt att överhuvudtaget resa någonstans utan att göra ett lokalt vingårdsbesök. Så också denna gång då jag med några vänner skulle tillbringa några dagar för golfspel på PGA Catalunya, nordost om Barcelona.
            [headline] => Ekologisk familjeodling i Empordà
            [page] => 0
            [modified] => 20210904095930
            [created] => 20210704111035
            [publishStart] => 20210906064400
            [publishStop] => 20211231101059
            [fullArticle] => Ekologisk familjeodling i Empordà Jag har lite svårt att överhuvudtaget resa någonstans utan att göra ett lokalt vingårdsbesök. Så också denna gång då jag med några vänner skulle tillbringa några dagar för golfspel på PGA Catalunya, nordost om Barcelona. Spaniens nordöstligaste vindistrikt är Empordà, även kallat Ampurdán eller Empordà-Costa Brava. Det ligger nära gränsen mot Frankrike, vilket har influerat vinproduktionen här vad gäller druvor och produktionsmetoder. Det sägs att här planterades de första vinrankorna på den iberiska halvön. Vinområdet är relativt litet och totalt finns runt 22 bodegor med en total odlingsareal på cirka 2.500 hektar, så det produceras inte så mycket vin här. 

Många av bodegorna ligger på en höjd av 200 meter över havet. Kvaliteten på vinerna är dock generellt hög. Kombinationen av medelhavsklimat och mycket kalksten i jorden ger goda förutsättningar för vinodling. Utöver traditionella viner görs här även ”vin doux naturel” på samma sätt som vid den franska grannen Banyuls. Det görs genom att druvorna soltorkas innan jäsningen. Denna avbryts sedan genom tillsats av vinsprit, vilket ger både mycket sötma och hög alkoholhalt.

Efter att ha lyssnat runt lite om vem som gör de ”bästa” och mest intressanta vinerna i Empordà föll valet av vingårdsbesök på Celler Can Sais. Vingården ligger vackert vid bergskanten, precis ovanför byn Vall-Llobrega. Gården drivs av Marta Arenas, som bor där med sin familj. Produktionen är enbart 2.000 buteljer per år, så övriga familjen får livnära sig på andra sysslor. Marta är en mycket livlig och entusiastisk kvinna som arbetar hårt i vingården. Av förståeliga själ är resurserna små så det mesta görs manuellt, men hon bemödar sig om att verkligen göra allt grundligt. Till och med en liten halvautomatisk buteljeringsmaskin har införskaffats för att själv kunna producera färdiga flaskor. 

Produktionen är ekologisk och inga bekämpningsmedel används. Inte ens svavel tillsätts i toppvinerna. Hon håller noga reda på stjärnornas läge för att avgöra när och vad som ska göras i vingården. Så visst finns det en dragning åt det biodynamiska hållet vad gäller produktionen. Biodynamisk vinodling bygger ju på principen att hela vingården är en levande organism och att man ser den som ett självförsörjande kretslopp. 

En del i detta bygger också på astrologi. Som en extra udd erbjuds besökare vidare vinterapi på gården. Man blir insmord med olika vinprodukter och får terapibehandlingar av en sjukgymnast. Detta fick dock anstå den här gången, nu var det full koncentration på vinerna. 

Det är mest de traditionella katalanska druvorna som odlas. Garnatxa, Cariñena, Ull de Llebre (Tempranillo), Malvasia, Xarel-lo och även lite Merlot, Cabernet Franc och Syrah växer på de små lotterna, som ligger vackert vid bergets kant i fint söderläge. Jordmånen är skiffer och lera. Närheten till havet en knapp mil bort skapar ett bra mikroklimat med lagom nederbörd, värme och svala nätter. Svala nätter är ju en helt avgörande faktor för att få fräscha viner med en fin syra. 

För att bara vara en liten vingård görs en mängd olika vintyper: vitt, rosé, röda, söta och även mousserande, på en garnatxa-klon som lokalt kallas Lledoner. En slags katalansk variant av ”blanc de noir” således. Topprodukterna får dock anses vara rödvinerna. Selecció som är elegant och komplext, samt Expressió som är en riktig smakbomb med lång eftersmak. Av det senare vinet fick vi testa årgång 2011 från en testflaska utan etikett. Gott redan nu, men med en ännu större lagringspotential. Efteråt fick vi även prova en 2008 som styrkte detta antagande. 

Med den valda framställningsmetoden får man anse det nästan som ett naturvin. Detta understryks till och med av etiketten som är gjord av naturkork! Mycket elegant och miljövänligt. Vinerna kan vara svåra att få tag på, men vill man krydda sin resa med ett välsmakande och intressant vingårdsbesök så ligger Celler Can Sais bara drygt femton minuters bilfärd från Girona! 

Mina favoriter från Celler Can Sais:

2018 CanSais Mestral
Ett ljusgult, fruktigt vin med lite mineral och sälta och där smaken avslutas med en torr syra. Gjort på Malvasia, Xarel-lo och Garnatxa Blanca. Kostar cirka tio euro.

2012 CanSais Selecció
Doftar källare, läder och multna löv. Har en kraftig kryddig smak med långa mjuka tanniner. Håller 15 procent alkohol och är lagrat ett år på gamla franska ekfat. Druvor: Merlot, Garnatxa Negra och Ull de Llebre. Kostar cirka 13 euro.

2018 CanSais Migjorn
Stor doft av mörka bär. God smak med balanserad syra, frukt och mjuka tanniner. Gjord på en cuvée av Garnatxa Negra, Merlot och Ull de Llebre. Ett lite lättare vin än ovanstående och kostar cirka tio euro.  Marta Arenas sköter allt i gården Celler Can Sais själv, från vinodling till guidning. Foto: Björn Andersson 
            [puff] => 
            [member] => p
            [commercialArticle] => n
            [includeInRss] => 1
            [intressenter] => 
            [deletionHash] => 
        )

    [12] => Array
        (
            [id] => 32383
            [sectionId] => 59
            [priority] => 9
            [publish] => y
            [body] => Släkten Schatz har sin bakgrund i vintillverkningen i Trentino i Sydtyrolen, men har bott i södra Tyskland på senare tid. Sonen Friedrich har ända sedan ungdomsåren haft en vision om att hitta ett bättre vinodlingsklimat någon annanstans. I Finca Sanguijuela, på 700 meter över havet vid bergsluttningen med samma namn utanför Ronda, hittade han det perfekta klimatet. Det var inte heller fel att initialerna på gården råkade vara desamma som hans egna, vilka nu bildar varumärket FS. Vingården sluttar mot söder och omges av berg på alla håll. 

Det branta Sierra de las Nieves passerar man på cirka 1200 meters höjd på vägen från Marbella. Det isolerar från Medelhavets värme och gör att Atlantklimatet blir det dominerande. På vintern kan temperaturen gå ner till minus tio grader, medan somrarna varierar mellan behagliga 13 på nätterna och 30 grader celcius på dagarna. Några mil västerut ligger Grazalema, som är Spanien mest nederbördsrika område. De 500-600 liter regn per kvadratmeter som spiller över därifrån gör att konstbevattning inte kommer ifråga. 

Jordmånen är en blandning av lera, sand och kalksten. Detta gynnsamma klimat, som bland annat möjliggör odling av chardonnay och merlot parallellt har gjort att fler odlare slutit upp och det finns nu drygt 20 bodegor som tillhör Serranía de Ronda, som blivit ett delområde inom DO Sierras de Malaga. Friedrich egendom på tre hektar har 15.000 plantor utplacerade i ett mönster på 1x2 meter, som ger maximalt med sol och en produktion på 10.000 liter vin. 

Det fanns redan lite druvplantor när Friedrich flyttade, dit men det mesta har han planterat själv så de har nu en medelålder på 30 år. Sina släktrötter har han tagit med sig genom att odla Lemberger och Muskat-Trollinger. Lemberger ger ett elegant och lite mjukare vin som han är ensam om i Spanien. För det riktigt seriösa rosévin som tillverkas använder han Muskat-Trollinger. Övriga druvor som odlas är pinot noir, merlot, syrah, tempranillo, cabernet sauvignon, petit verdot och chardonnay. 

Friedrich visade också upp en mindre experimentodling bakom huset, med några rader ovanligare äldre spanska druvor såsom rome, tintilla de rota, melonera och blasco. Han har börjat prova på att göra vin på dessa sorter som annars vanligtvis används som kryddning eller till sötare viner. 

Skörden görs vanligen mellan mitten av augusti och mitten av september. Chardonnay först och petit verdot sist. Blomningen har på senare tid varit ovanligt tidig och druvorna mognar enligt Friedrich i princip alltid 100 dagar efter blomning. De olika druvornas varierade mognadstid är till stor hjälp för Friedrich, som i stort sett plockar allt manuellt själv. Han rensar och sorterar direkt under plockningen, så någon efterkontroll behövs inte. Hans filosofi är att ”alla år är bra år”. Resultatet beror mest på vinodlarens omvårdnad, menar han. 

Jäsningen startar helt naturligt med druvornas egen jäst. Det vita och rosévinet får jäsa i fyra veckor direkt i ekfat, för att sedan mogna vidare i sex månader. De röda fermenteras under ”pigeage”, det vill säga omrörning och nedtryckning av skalen i musten. Det görs i ståltankar under en vecka, för att sedan lagra på ekfat under ett år. Ekfaten köps från fem områden i Frankrike, men även amerikanska och slovenska fat används. Med hänsyn till både miljö och ekonomi används lite grövre stavar i faten än normalt, så Friedrich kan efter tre år sända tillbaka dem för renovering och sedan bruka dem i ytterligare tre år. 

Vingården ligger praktiskt nog bland vackra korkekskullar varifrån man kan köpa vinkorkar, så även den delen är närodlad. Friedrich´s miljötänk har också lett till att hela vintillverkningen görs ekologiskt-biodynamiskt. Runt om odlas kryddväxter som rosmarin, citronmeliss, santolina och myrtus communis, för att skrämma bort skadeinsekter. Mellan plantraderna odlas klöver och där går också gårdens höns och pickar och luckrar upp jorden. 

På ett annat ställe på vingården hade några vildsvin bökat i jorden. Samma problem här som i Sverige uppenbarligen. Men Friedrich hade skjutit dem och menade att de smakade förträffligt, ihop med hans Petit Verdot. 

Den biodynamiska delen hanteras genom att i jord och kompost använda ämnen som kamomill och brännässlor och även det inom biodynamiken ”traditionella” hornet från en ko som kalvat sex gånger. Olika arbetsmoment inom gården styrs av horoskopet, där det finns blomdagar, rotdagar, lövdagar, fruktdagar och så vidare. 
Friedrich producerar sex olika viner. Alla har fått en enskild bokstav som namn, så att om flaskorna ställs i rätt ordning bildar de namnet SCHATZ. Vinerna håller hög och jämn kvalitet, med en lite egen stil i smak och doft. Detta troligen beroende på både odlingsområdet och den ekologisk-biodynamiska processen. 

Vinerna finns att tillgå på Solkusten både på restauranger och i vissa affärer. Friedrich föredrar själv lite mer mogna viner, men de är svåra att sälja till den spanska publiken. Han har sitt eget referenslager, där han funnit att de vita vinerna är bäst runt tio år och de röda mellan 15 och 25 år.

Schatz tar gärna emot besökare för en rundvandring och provsmakning, mot en smärre avgift. Bokning och guidning för att hitta dit får man hjälp med via hemsidan: http://www.f-schatz.com

Mina egna tre favoriter av Schatz viner är:

Petit Verdot ”T” 2008
14% alkohol, lagrad 15 månader på fransk ek. Lite mörkare blåröd färg. Doft av jordgubbar, ekfat, läder och en gnutta eukalyptus. Fyllig smak med choklad, tobak och lite blåbär och medellång tanninrik eftersmak. Ett kraftigt vin som kanske är gårdens bästa. Pris cirka 25 euro.

Rosada ”Z” 2013
14% alkohol, Muskat-Trollinger lagrad fem månader på fransk ek. Ljusare blålila färg. Doft av vinbärsgelé och jordgubbar. Smak med frisk syra och avslutning med mjuka tanniner och lite julkryddor. Spännande knastertorr rosé. Pris cirka 17 euro.

Acinipo ”H” 2005
13% alkohol, 100% lemberger lagrad tolv månader på slovensk och fransk ek. Ljusröd färg. Doft av hallon, körsbär, vildblommor och rosmarin. Smak med hög frisk syra och elegant medellång eftersmak med mjuka tanniner. Ett lite lättare vin med egen spännande karaktär. Pris cirka 15 euro.
            [ingress] => I Andalusien i södra Spanien har man gjort viner sedan mycket länge. Det startade redan med feniciernas ankomst omkring 2.000 före Kristus och fortsatte att utvecklas med romarna som regerade från det andra århundradet före Kristus. I trakten kring Ronda, som ju ligger en bit inåt landet från Costa del Sol, har det inte gjorts så mycket vin sedan dess. Inte förrän familjen Schatz flyttade dit 1982.
            [headline] => Italienska pionjären i Ronda
            [page] => 0
            [modified] => 20210530092456
            [created] => 20210501133219
            [publishStart] => 20210531064700
            [publishStop] => 20211028133259
            [fullArticle] => Italienska pionjären i Ronda I Andalusien i södra Spanien har man gjort viner sedan mycket länge. Det startade redan med feniciernas ankomst omkring 2.000 före Kristus och fortsatte att utvecklas med romarna som regerade från det andra århundradet före Kristus. I trakten kring Ronda, som ju ligger en bit inåt landet från Costa del Sol, har det inte gjorts så mycket vin sedan dess. Inte förrän familjen Schatz flyttade dit 1982. Släkten Schatz har sin bakgrund i vintillverkningen i Trentino i Sydtyrolen, men har bott i södra Tyskland på senare tid. Sonen Friedrich har ända sedan ungdomsåren haft en vision om att hitta ett bättre vinodlingsklimat någon annanstans. I Finca Sanguijuela, på 700 meter över havet vid bergsluttningen med samma namn utanför Ronda, hittade han det perfekta klimatet. Det var inte heller fel att initialerna på gården råkade vara desamma som hans egna, vilka nu bildar varumärket FS. Vingården sluttar mot söder och omges av berg på alla håll. 

Det branta Sierra de las Nieves passerar man på cirka 1200 meters höjd på vägen från Marbella. Det isolerar från Medelhavets värme och gör att Atlantklimatet blir det dominerande. På vintern kan temperaturen gå ner till minus tio grader, medan somrarna varierar mellan behagliga 13 på nätterna och 30 grader celcius på dagarna. Några mil västerut ligger Grazalema, som är Spanien mest nederbördsrika område. De 500-600 liter regn per kvadratmeter som spiller över därifrån gör att konstbevattning inte kommer ifråga. 

Jordmånen är en blandning av lera, sand och kalksten. Detta gynnsamma klimat, som bland annat möjliggör odling av chardonnay och merlot parallellt har gjort att fler odlare slutit upp och det finns nu drygt 20 bodegor som tillhör Serranía de Ronda, som blivit ett delområde inom DO Sierras de Malaga. Friedrich egendom på tre hektar har 15.000 plantor utplacerade i ett mönster på 1x2 meter, som ger maximalt med sol och en produktion på 10.000 liter vin. 

Det fanns redan lite druvplantor när Friedrich flyttade, dit men det mesta har han planterat själv så de har nu en medelålder på 30 år. Sina släktrötter har han tagit med sig genom att odla Lemberger och Muskat-Trollinger. Lemberger ger ett elegant och lite mjukare vin som han är ensam om i Spanien. För det riktigt seriösa rosévin som tillverkas använder han Muskat-Trollinger. Övriga druvor som odlas är pinot noir, merlot, syrah, tempranillo, cabernet sauvignon, petit verdot och chardonnay. 

Friedrich visade också upp en mindre experimentodling bakom huset, med några rader ovanligare äldre spanska druvor såsom rome, tintilla de rota, melonera och blasco. Han har börjat prova på att göra vin på dessa sorter som annars vanligtvis används som kryddning eller till sötare viner. 

Skörden görs vanligen mellan mitten av augusti och mitten av september. Chardonnay först och petit verdot sist. Blomningen har på senare tid varit ovanligt tidig och druvorna mognar enligt Friedrich i princip alltid 100 dagar efter blomning. De olika druvornas varierade mognadstid är till stor hjälp för Friedrich, som i stort sett plockar allt manuellt själv. Han rensar och sorterar direkt under plockningen, så någon efterkontroll behövs inte. Hans filosofi är att ”alla år är bra år”. Resultatet beror mest på vinodlarens omvårdnad, menar han. 

Jäsningen startar helt naturligt med druvornas egen jäst. Det vita och rosévinet får jäsa i fyra veckor direkt i ekfat, för att sedan mogna vidare i sex månader. De röda fermenteras under ”pigeage”, det vill säga omrörning och nedtryckning av skalen i musten. Det görs i ståltankar under en vecka, för att sedan lagra på ekfat under ett år. Ekfaten köps från fem områden i Frankrike, men även amerikanska och slovenska fat används. Med hänsyn till både miljö och ekonomi används lite grövre stavar i faten än normalt, så Friedrich kan efter tre år sända tillbaka dem för renovering och sedan bruka dem i ytterligare tre år. 

Vingården ligger praktiskt nog bland vackra korkekskullar varifrån man kan köpa vinkorkar, så även den delen är närodlad. Friedrich´s miljötänk har också lett till att hela vintillverkningen görs ekologiskt-biodynamiskt. Runt om odlas kryddväxter som rosmarin, citronmeliss, santolina och myrtus communis, för att skrämma bort skadeinsekter. Mellan plantraderna odlas klöver och där går också gårdens höns och pickar och luckrar upp jorden. 

På ett annat ställe på vingården hade några vildsvin bökat i jorden. Samma problem här som i Sverige uppenbarligen. Men Friedrich hade skjutit dem och menade att de smakade förträffligt, ihop med hans Petit Verdot. 

Den biodynamiska delen hanteras genom att i jord och kompost använda ämnen som kamomill och brännässlor och även det inom biodynamiken ”traditionella” hornet från en ko som kalvat sex gånger. Olika arbetsmoment inom gården styrs av horoskopet, där det finns blomdagar, rotdagar, lövdagar, fruktdagar och så vidare. 
Friedrich producerar sex olika viner. Alla har fått en enskild bokstav som namn, så att om flaskorna ställs i rätt ordning bildar de namnet SCHATZ. Vinerna håller hög och jämn kvalitet, med en lite egen stil i smak och doft. Detta troligen beroende på både odlingsområdet och den ekologisk-biodynamiska processen. 

Vinerna finns att tillgå på Solkusten både på restauranger och i vissa affärer. Friedrich föredrar själv lite mer mogna viner, men de är svåra att sälja till den spanska publiken. Han har sitt eget referenslager, där han funnit att de vita vinerna är bäst runt tio år och de röda mellan 15 och 25 år.

Schatz tar gärna emot besökare för en rundvandring och provsmakning, mot en smärre avgift. Bokning och guidning för att hitta dit får man hjälp med via hemsidan: http://www.f-schatz.com

Mina egna tre favoriter av Schatz viner är:

Petit Verdot ”T” 2008
14% alkohol, lagrad 15 månader på fransk ek. Lite mörkare blåröd färg. Doft av jordgubbar, ekfat, läder och en gnutta eukalyptus. Fyllig smak med choklad, tobak och lite blåbär och medellång tanninrik eftersmak. Ett kraftigt vin som kanske är gårdens bästa. Pris cirka 25 euro.

Rosada ”Z” 2013
14% alkohol, Muskat-Trollinger lagrad fem månader på fransk ek. Ljusare blålila färg. Doft av vinbärsgelé och jordgubbar. Smak med frisk syra och avslutning med mjuka tanniner och lite julkryddor. Spännande knastertorr rosé. Pris cirka 17 euro.

Acinipo ”H” 2005
13% alkohol, 100% lemberger lagrad tolv månader på slovensk och fransk ek. Ljusröd färg. Doft av hallon, körsbär, vildblommor och rosmarin. Smak med hög frisk syra och elegant medellång eftersmak med mjuka tanniner. Ett lite lättare vin med egen spännande karaktär. Pris cirka 15 euro. Friedrich Schatz har hittat det idealiska vinodlingsklimatet 700 meter över havet, utanför Ronda. Foto: Björn Andersson 
            [puff] => 
            [member] => p
            [commercialArticle] => n
            [includeInRss] => 1
            [intressenter] => 
            [deletionHash] => 
        )

    [13] => Array
        (
            [id] => 31276
            [sectionId] => 59
            [priority] => 9
            [publish] => y
            [body] => Sherrydistriktet definieras i huvudsak av den geografiska triangeln mellan städerna Jerez de la Frontera, Puerto de Santa Maria och Sanlúcar de Barrameda. Sherryn uppkom ursprungligen under 1800-talet genom att producenterna började sprita upp vinerna till 15-20 procent, för att kunna klara transporten till andra länder såsom England, där vinet blivit populärt.

Sherry är nog den vintyp som kräver mest hantverksskicklighet av producenten. Solerasystemet som används för lagring av vinet är en arbetsam process, som kräver en hel del yrkesskicklighet. Druvor som används för sherrytillverkningen är Palomino, Pedro Ximenez (PX) och Moscatel. Den dominerande jordmånen är så kallad albariza, som är gulaktig och består av sand, lera och kalksten. En perfekt kombination som bibehåller både temperatur och fuktighet över tid. 

En annan faktor som är speciell är ju användningen av ett jästsvamplager (flor) som skyddar Palomino-vinet från kontakt med syre under delar av lagringsprocessen i tunnorna, för att skapa de olika typerna av sherry. Att hålla jästfloret vid liv under alla solera-tappningar kräver både skicklighet och bra klimatförhållanden i lagringslokalen. För att tömma och fylla på faten använder man sig av specialtillverkade rör. De får penetrera jästfloret och sticks ner i faten ungefär till mitten. De har hål runtom änden så att man försiktigt kan ”spreja” ut vinet i tunnan vid påfyllning. Allt för att inte förstöra jästfloret. 

Då klimatet i området varierar från 12-15 grader på vintern till uppåt 45 grader på sommaren, krävs att lagerlokalerna är både luftiga och har rätt luftfuktighet. Högt i tak, fönster för luftcirkulation och möjlighet att tillföra fukt är bra förutsättningar. Flera av producenterna låter golvet utgöras av sandjord, albero. Det är en variant av den vanliga jordmånen albariza. Bodega Lustau har till och med låtit installera automatbevattning i golvet på sina lager.

Tyvärr röner inte sherryvinerna den uppskattning som dom är värda. Allmänheten uppfattar dom ofta som söta viner som ”äldre engelska damer” dricker. Inte ens här i Spanien är sherry någon storsäljare. Sherry är dock till största delen ett torrt vin, som passar mycket bra till olika typer av mat.

Fino, som är den torraste varianten av sherry är den som är populärast, kanske främst genom González-Byass Tio Pepe. Själv föredrar jag dock Manzanilla, den variant som produceras i Sanlúcar de Barrameda. Den har ofta mer karaktär och en gnutta sälta från närheten till havet. Men det får vi återkomma till en annan gång.

Palo Cortado är också en favorit. Det är en halvtorr sherrytyp som ligger mitt emellan Amontillado och Oloroso. Hur den kommer till har varit lite dolt i mystik och man har sagt att den kommer fram via ”slumpfaktorer”. Hos Bodega Lustau fick jag dock reda på ”hemligheten”. De erkänner att man helt enkelt felbedömt vinmusten från början. Man har trott att man kunnat få ett bra jästflor men att det sen inte blir tillräckligt bra. Man spritar då upp vinet och låter det lagras utan flor så att det oxideras. Om man sen lagrar det under en längre tid kan man få ett fantastiskt vin med mer karaktär än en vanlig Amontillado. Detta leder också till att Palo Cortado oftast hamnar i en liten högre prisklass. Ett bra exempel på hur ett ”misstag” kan vändas till succé! 

Vad ska man äta till sherry då? Fino och Manzanilla passar perfekt som en aperitif. Själv tar jag ofta en Manzanilla som start på ett restaurangbesök. Men de funkar till det mesta i fisk och skaldjursväg och till tapas som jamón serrano, friterad bläckfisk, rökt lax eller ansjovis i vinäger. En Fino är dessutom det vin som enligt mig fungerar någorlunda ihop med sill.

Amontillado, Palo Cortado och torr Oloroso passar också till tapas och kallskuret. Gåslever är en annan spännande kombination. Själv tycker jag att de lite sötare varianterna är goda till vissa dessert-ostar eller om man till julen äter nötter. Många anser också att de fungerar bra till lite kryddigare asiatiska rätter.

Söt Oloroso, PX och Moscatel är bra till efterrätter och bakverk, gärna lite sötare sådana. Blåmögelost, gärna på pepparkaka, är också en bra kombination. Själv fick jag ett smaskigt tips från produktionschefen på Valdespino, så numera älskar jag att ringla lite av deras PX över vaniljglass. 

Jerez de la Frontera är den största av de tre städerna och här ligger också de flesta och mer kända bodegorna, bland andra Gonzalez-Byass med sin Tio Pepe. De kanske allra bästa vinerna i Jerez produceras av Bodega Emilio Lustau. Produktionen startade 1896 och numera håller dom hus rätt centralt i Jerez, drygt 500 meter från stortorget. Man kan här boka in sig för en guidad tur av den mycket trevliga och kunniga Carmen.

Lustau har speciellt gjort sig kända för sina Almacenista-viner. Almacenista betyder ”lagerhållare”. Det är rätt vanligt att köpa upp druvor från olika lokala odlare, som också gör egen sherry i mindre skala. Lustau har valt att lyfta fram sex stycken leverantörer genom att stötta, kvalitetskontrollera och marknadsföra dem under sitt eget varumärke. Mycket hög kvalitet på dessa viner, som görs i begränsad upplaga.

Jerez del la Frontera är en trevlig stad med många tapas-barer ”Tabanco”, där det ofta även är flamenco-uppträdanden och är väl värda ett besök. Jerez är tillsammans med Sevilla centralorter för just flamenco. Själv har spelat gitarr i över 50 år, men har insett att just flamenco blir jag nog aldrig bra på. Man måste nog ha det i blodet. Men allting blir bättre med lite sherry!

Mina favoriter från Lustau

Los Arcos
Denna Amontillado är lagrad fyra år som en Fino och därefter fyra år uppspritad. Har en alkoholhalt på 18,5% och restsocker 6 gr/l. Elegant med toner av hasselnöt och choklad. Kostar på Systembolaget i Sverige 265 kronor (10-25% lägre i Spanien).

Palo Cortado Península
Innehåller toner av fikon, russin, mörk choklad och valnötter och är relativt torrt för sin stil. Mindre än 3 gr/l restsocker. Kostar på Systembolaget i Sverige 259 kronor (10-25% lägre i Spanien). 

Emperatriz Eugenia
En Oloroso som lagrats i 15 år på amerikanska ekfat. Mycket smakrik och nötig, med plommon och mörk choklad i tonen. En alkoholhalt på 20% och 6 gr/l restsocker. Den tillhör således den mer torrare varianten av Oloroso. Kostar här drygt 25 euro och är svår att få tag på utanför Spanien.
            [ingress] => Efter att under drygt 20 år ha tillbringat en stor del av min tid på Solkusten så förundras jag fortfarande över allt som finns här. Om man som jag är intresserad av vin, sol/värme, golf och gitarrspel så finns det nog ingen bättre plats på jorden än just Andalusien. Visst finns det andra ställen i Spanien där man gör bättre viner, men sherryn härnerifrån är nog en av världens mest underskattade viner. Liksom min namne och företrädare i denna sektion Björn af Geijerstam, är jag mycket förtjust i denna dryck och jag har fördjupat mig lite i denna del av vinvärlden. Vi börjar här med sherryns ”huvudort”, Jerez de la Frontera.
            [headline] => Där misstag omvandlas till succé
            [page] => 0
            [modified] => 20210228112621
            [created] => 20210127105358
            [publishStart] => 20210301064200
            [publishStop] => 20210726115359
            [fullArticle] => Där misstag omvandlas till succé Efter att under drygt 20 år ha tillbringat en stor del av min tid på Solkusten så förundras jag fortfarande över allt som finns här. Om man som jag är intresserad av vin, sol/värme, golf och gitarrspel så finns det nog ingen bättre plats på jorden än just Andalusien. Visst finns det andra ställen i Spanien där man gör bättre viner, men sherryn härnerifrån är nog en av världens mest underskattade viner. Liksom min namne och företrädare i denna sektion Björn af Geijerstam, är jag mycket förtjust i denna dryck och jag har fördjupat mig lite i denna del av vinvärlden. Vi börjar här med sherryns ”huvudort”, Jerez de la Frontera. Sherrydistriktet definieras i huvudsak av den geografiska triangeln mellan städerna Jerez de la Frontera, Puerto de Santa Maria och Sanlúcar de Barrameda. Sherryn uppkom ursprungligen under 1800-talet genom att producenterna började sprita upp vinerna till 15-20 procent, för att kunna klara transporten till andra länder såsom England, där vinet blivit populärt.

Sherry är nog den vintyp som kräver mest hantverksskicklighet av producenten. Solerasystemet som används för lagring av vinet är en arbetsam process, som kräver en hel del yrkesskicklighet. Druvor som används för sherrytillverkningen är Palomino, Pedro Ximenez (PX) och Moscatel. Den dominerande jordmånen är så kallad albariza, som är gulaktig och består av sand, lera och kalksten. En perfekt kombination som bibehåller både temperatur och fuktighet över tid. 

En annan faktor som är speciell är ju användningen av ett jästsvamplager (flor) som skyddar Palomino-vinet från kontakt med syre under delar av lagringsprocessen i tunnorna, för att skapa de olika typerna av sherry. Att hålla jästfloret vid liv under alla solera-tappningar kräver både skicklighet och bra klimatförhållanden i lagringslokalen. För att tömma och fylla på faten använder man sig av specialtillverkade rör. De får penetrera jästfloret och sticks ner i faten ungefär till mitten. De har hål runtom änden så att man försiktigt kan ”spreja” ut vinet i tunnan vid påfyllning. Allt för att inte förstöra jästfloret. 

Då klimatet i området varierar från 12-15 grader på vintern till uppåt 45 grader på sommaren, krävs att lagerlokalerna är både luftiga och har rätt luftfuktighet. Högt i tak, fönster för luftcirkulation och möjlighet att tillföra fukt är bra förutsättningar. Flera av producenterna låter golvet utgöras av sandjord, albero. Det är en variant av den vanliga jordmånen albariza. Bodega Lustau har till och med låtit installera automatbevattning i golvet på sina lager.

Tyvärr röner inte sherryvinerna den uppskattning som dom är värda. Allmänheten uppfattar dom ofta som söta viner som ”äldre engelska damer” dricker. Inte ens här i Spanien är sherry någon storsäljare. Sherry är dock till största delen ett torrt vin, som passar mycket bra till olika typer av mat.

Fino, som är den torraste varianten av sherry är den som är populärast, kanske främst genom González-Byass Tio Pepe. Själv föredrar jag dock Manzanilla, den variant som produceras i Sanlúcar de Barrameda. Den har ofta mer karaktär och en gnutta sälta från närheten till havet. Men det får vi återkomma till en annan gång.

Palo Cortado är också en favorit. Det är en halvtorr sherrytyp som ligger mitt emellan Amontillado och Oloroso. Hur den kommer till har varit lite dolt i mystik och man har sagt att den kommer fram via ”slumpfaktorer”. Hos Bodega Lustau fick jag dock reda på ”hemligheten”. De erkänner att man helt enkelt felbedömt vinmusten från början. Man har trott att man kunnat få ett bra jästflor men att det sen inte blir tillräckligt bra. Man spritar då upp vinet och låter det lagras utan flor så att det oxideras. Om man sen lagrar det under en längre tid kan man få ett fantastiskt vin med mer karaktär än en vanlig Amontillado. Detta leder också till att Palo Cortado oftast hamnar i en liten högre prisklass. Ett bra exempel på hur ett ”misstag” kan vändas till succé! 

Vad ska man äta till sherry då? Fino och Manzanilla passar perfekt som en aperitif. Själv tar jag ofta en Manzanilla som start på ett restaurangbesök. Men de funkar till det mesta i fisk och skaldjursväg och till tapas som jamón serrano, friterad bläckfisk, rökt lax eller ansjovis i vinäger. En Fino är dessutom det vin som enligt mig fungerar någorlunda ihop med sill.

Amontillado, Palo Cortado och torr Oloroso passar också till tapas och kallskuret. Gåslever är en annan spännande kombination. Själv tycker jag att de lite sötare varianterna är goda till vissa dessert-ostar eller om man till julen äter nötter. Många anser också att de fungerar bra till lite kryddigare asiatiska rätter.

Söt Oloroso, PX och Moscatel är bra till efterrätter och bakverk, gärna lite sötare sådana. Blåmögelost, gärna på pepparkaka, är också en bra kombination. Själv fick jag ett smaskigt tips från produktionschefen på Valdespino, så numera älskar jag att ringla lite av deras PX över vaniljglass. 

Jerez de la Frontera är den största av de tre städerna och här ligger också de flesta och mer kända bodegorna, bland andra Gonzalez-Byass med sin Tio Pepe. De kanske allra bästa vinerna i Jerez produceras av Bodega Emilio Lustau. Produktionen startade 1896 och numera håller dom hus rätt centralt i Jerez, drygt 500 meter från stortorget. Man kan här boka in sig för en guidad tur av den mycket trevliga och kunniga Carmen.

Lustau har speciellt gjort sig kända för sina Almacenista-viner. Almacenista betyder ”lagerhållare”. Det är rätt vanligt att köpa upp druvor från olika lokala odlare, som också gör egen sherry i mindre skala. Lustau har valt att lyfta fram sex stycken leverantörer genom att stötta, kvalitetskontrollera och marknadsföra dem under sitt eget varumärke. Mycket hög kvalitet på dessa viner, som görs i begränsad upplaga.

Jerez del la Frontera är en trevlig stad med många tapas-barer ”Tabanco”, där det ofta även är flamenco-uppträdanden och är väl värda ett besök. Jerez är tillsammans med Sevilla centralorter för just flamenco. Själv har spelat gitarr i över 50 år, men har insett att just flamenco blir jag nog aldrig bra på. Man måste nog ha det i blodet. Men allting blir bättre med lite sherry!

Mina favoriter från Lustau

Los Arcos
Denna Amontillado är lagrad fyra år som en Fino och därefter fyra år uppspritad. Har en alkoholhalt på 18,5% och restsocker 6 gr/l. Elegant med toner av hasselnöt och choklad. Kostar på Systembolaget i Sverige 265 kronor (10-25% lägre i Spanien).

Palo Cortado Península
Innehåller toner av fikon, russin, mörk choklad och valnötter och är relativt torrt för sin stil. Mindre än 3 gr/l restsocker. Kostar på Systembolaget i Sverige 259 kronor (10-25% lägre i Spanien). 

Emperatriz Eugenia
En Oloroso som lagrats i 15 år på amerikanska ekfat. Mycket smakrik och nötig, med plommon och mörk choklad i tonen. En alkoholhalt på 20% och 6 gr/l restsocker. Den tillhör således den mer torrare varianten av Oloroso. Kostar här drygt 25 euro och är svår att få tag på utanför Spanien. Solerasystemet som används för lagring av sherry är en arbetsam process som kräver en hel del yrkesskicklighet. 
            [puff] => 
            [member] => p
            [commercialArticle] => n
            [includeInRss] => 1
            [intressenter] => 
            [deletionHash] => 
        )

    [14] => Array
        (
            [id] => 30463
            [sectionId] => 59
            [priority] => 9
            [publish] => y
            [body] => Den första utspelar sig i mitten av 80-talet och jag tror att det var min födelsedag. Min fru Janet och jag firade den på restaurangen i Marbella Club. Vad vi åt har jag helt glömt bort, men vad vi drack kommer jag ihåg desto bättre. Ett av mina favoritviner vid den tiden och fortfarande är Viña Ardanza, från bodegan La Rioja Alta. Jag beställde den av hovmästaren, som dock påpekade: ”Vi har just nu ett erbjudande på ett väldigt speciellt vin, Gran Reserva 904. Det är från samma bodega som Ardanza, men medan den bara är en Reserva så är 904 en Gran Reserva från 1970. Vi erbjuder flaskan för 1.000 pesetas och jag kan verkligen rekommendera den”. Tusen pesetas var hundra mer än en Ardanza, men jag är alltid glad i att prova något nytt så jag sa att det lät bra.

När flaskan kom in var den iklädd en ”maja”. ”Maja” är den dräkt i ståltråd som alla förstklassiga viner hade på den tiden. Det skulle vara en försäkring på att flaskan inte öppnats tidigare och heller inte att någon skum figur bytt ut innehållet. Med ståltråden borta var det dags att dra ur korken. Även den var speciell. Den extra långa korken var för att man skulle kunna spara vinet länge. Jag luktade på korken som luktade just kork, alltså ingen lukt av mögel eller våt hund. De är två kännetecken på att vinet skulle kunna vara skadat. Nu hällde han upp vinet i mitt glas för att sniffa och prova. Färgen var körsbärsröd och doften slog emot mig: bouquen var fylld av vanilj, mörk choklad, röda frukter och lite längre bort cederträ. Den första sippen värmde och visade ett mycket balanserat och fräscht vin, trots sina 16 år i flaskan.  När jag svalde stannade smaken kvar i munnen med toner av tobak, körsbärslikör och karamell. Och i mitt huvud kunde jag höra klockor och änglasång!

Min fru var lika långt borta och när vi vaknade till föll vi varandra i munnen. Det här var ingen vanlig Rioja. Det var en nästan religiös upplevelse och jag ville tala om det för världen. I det momentet kom Hans Liljedahl och hans fru Vera in i matsalen. Jag hade gjort många middagar i deras hem och vi hälsade på varandra. Hans och jag brukar ofta prata vin tillsamman och nu kom ett perfekt tillfälle. Jag bad hovmästaren att bjuda dem på en flaska 904 på min bekostnad. När de provade vinet så var det en repris på min och Janets reaktion. Efteråt signalerade Hans med två tummar upp. Senare när jag serverade middagar hos dem var det 904 som var i glasen.

Det var ungefär samtidigt som jag hade upptäckt Robert Parker och hans bok Parker's Wine Buyer's Guide. Jag tyckte hans uppfattning av spanska röda viner var väldigt nära min egen smak. I den bok som jag hade menade Parker däremot att Spaniens vita vin inte var något att skriva om. Kanske med ett undantag, en albariño Martin Codax från Galicien. Jag hade en kompis från Galicien, Placido Castro, som alla kallade Pacho och jag frågade honom om han kände till Martin Codax. Visst, sa han, den kommer från Cambados, som är min födelsestad. Han erbjöd sig att ta med mig och besöka Galicien, men han hade inte hade råd att köpa flygbiljett. Jag lovade att ta hand om biljetten och vi bestämde att åka över en långhelg i augusti.

Genom en representant hade jag lyckats få till ett möte för oss på bodegan Martin Codax och en privat rundvisning. Pacho hade också varit flitig och kontaktat sin skolkamrat Guillermo, som var stor på bodegan Granbazán.

På lördagen gick vi till Martin Codax och blev mötta av en ung dam som skulle visa oss runt. Hennes namn var också Castro och det visade sig att det var en inte allt för nära släkting till Pacho. Efter en tur runt på bodegan blev det en riktigt lång provsmakning. Alla viner hade en arom av aprikos och var ett breda, torra, lätta och utsökta viner. Jag var mäkta imponerad, medan Pacho var mer reserverad. Han tyckte att det är ju så här som en albariño skall smaka.

På söndagen träffade vi Guillermo och åkte med honom till Granbazán. Jo, mycket riktigt, Guillermo var något stort på bodegan, han var bossen själv. Han hade tagit söndagen till att visa oss runt i bodegan. Vinerna var utsökta och jag höll med Pacho att här var klassen minst ett snäpp bättre. Jag frågade Guillermo om alla albariño var lika bra. Kanske inte riktigt alla, men i toppen är det stenhårt mellan vinerna. Det var synd att ni inte var här förra söndagen. Då avgjordes årets albariño. Det är en tävling som bland annat Pachos far startade. Den går varje år och slutar på den första söndagen i augusti. Jag stirrade på Pacho som ryckte på axlarna och sa: Du frågade inte. Men jag kunde inte bli sur. Jag hade hittat mer än ett vin, jag hade hittat ett vindistrikt.

Det tredje vinet började med att en vinsäljare kom in på min shop/restaurang i San Pedro i mitten av 1988. Han frågade mig om jag kände till Parker. Jo, det gjorde jag. Hade jag sett att han hade gett högsta betyg för ett spanskt vin till Pesquera 1982 från Ribera del Duero, 97 poäng av 100 möjliga. Han höll upp en fotostatkopia av en flaska med en otroligt ful etikett. Det visste jag inte och nu hade säljaren fått mig intresserad. Han sa att Ribera är ett nytt område halvvägs mellan Madrid och Rioja och det bästa vinet var Pesquera. Jag frågade vad han skulle ha för en Pesquera -82 och han sa att den var slutsåld sedan länge. Jag kunde få köpa årgång 1984 av honom. Jag undrar hur många poäng den hade fått, men det visste han inte. Kom igen när du vet, sa jag och slutade samtalet.

Vid den tiden låg en supermercado i Benabola just vid underfarten till Puerto Banús. Någon dag efter besöket av vinsäljaren gick jag in i Benabola och där stod ett par mycket fula flaskor Pesquera. Det var två årgångar av den, 1981 och 82. Jag köpte en av varje för 320 respektive 350 pesetas, motsvarande lite drygt 2 euro styck. Jag tog hem dem och la i vinstället.

Någon dag därefter hade Janet och jag vår granne Jeanie Franklin över på middag. Vi satt på balkongen och det var en ljuvlig sommarnatt. Min fru gick och lade sig medan Jeanie och jag satt uppe och snackade. Vinet tog slut och jag hämtade en ny flaska, det var Pesquera 1982. Jag hällde upp vinet och kontrollerade färgen. Den var närmast svart, med en lätt violett ton. Doften var fylld av mängder av mörka frukter. Vi skålade och drack. Pang sa det för mig. Återigen stod klockorna stilla och munnen var fylld av ljuvliga smaker. Jeanie satte sig käpprätt upp i stolen och sa: What was that! Jag sa att jag inte visste mycket om vinet, men att en säljare hade varit inne och jag berättade historien. Nästa dag var jag inne hos Benabola och köpte allt de hade kvar.

Fotnot: Även om Björn af Geijerstam nu lägger vinkolumnen på hyllan kommer han fortsatt att bjuda på ett vintips varje vecka, till prenumeranter på SK Premium.

Tre viner för dessa dagar

Verdes Castros Godello 2019
DO Valdeorras
Druva: Godello
I livsmedelssektionen i El Corte Inglés hittade jag Verdes Castros Godello. Det är ett typiskt vin från DO Valdeorras, ett av de andra galiciska vinområdena.  Ungt, fräsch men ändå komplext. Passar att njuta av bara som det är eller att drickas till fisk och skaldjur. En grön Castro att minnas min kompis Pacho med. Mindre än sju euro.

Peique Ramon Valle 2018
DO Bierzo
Druva: Mencia
När Dekanter ger 97 poäng till ett vin från Bierzo och som är billigt så sticker mitt huvud upp. Nu tycker jag att efter att ha smakat att det är lite väl många poäng. Men trots det är vinet jättebra och druvorna kommer från stockar som är upp till 80 år gamla. De planterades av Ramon Valle, som är Jorge Piques morfar. Jag köpte Peique Ramon Valle från Vinissimus för runt åtta euro.

Laya 2019
DO Almansa
Druvor: Garnacha, Monastrell
Jag har köpt Laya i flera år nu och det är en av mina favoriter. Mycket framfusig frukt och med nyanserade toner från de franska ekfaten, där det har vilat i fyra månader. Det är otroligt vad de månaderna har gjort för vinet. Det känns som ett exklusivt vin. Jag har köpt Laya från Vinissimus och du skulle aldrig trott att det bara kostar runt fem euro!!!
            [ingress] => Detta är min sista vinspalt innan jag går i pension. Jag tänkte att den skall handla om tre vitt skilda viner, två röda och ett vitt, med var sin historia. Det är viner som har betytt mycket för mig och min kärlekshistoria till spanska viner.
            [headline] => Tre oförglömliga viner
            [page] => 0
            [modified] => 20201129153842
            [created] => 20201112183758
            [publishStart] => 20201130064500
            [publishStop] => 20210511193759
            [fullArticle] => Tre oförglömliga viner Detta är min sista vinspalt innan jag går i pension. Jag tänkte att den skall handla om tre vitt skilda viner, två röda och ett vitt, med var sin historia. Det är viner som har betytt mycket för mig och min kärlekshistoria till spanska viner. Den första utspelar sig i mitten av 80-talet och jag tror att det var min födelsedag. Min fru Janet och jag firade den på restaurangen i Marbella Club. Vad vi åt har jag helt glömt bort, men vad vi drack kommer jag ihåg desto bättre. Ett av mina favoritviner vid den tiden och fortfarande är Viña Ardanza, från bodegan La Rioja Alta. Jag beställde den av hovmästaren, som dock påpekade: ”Vi har just nu ett erbjudande på ett väldigt speciellt vin, Gran Reserva 904. Det är från samma bodega som Ardanza, men medan den bara är en Reserva så är 904 en Gran Reserva från 1970. Vi erbjuder flaskan för 1.000 pesetas och jag kan verkligen rekommendera den”. Tusen pesetas var hundra mer än en Ardanza, men jag är alltid glad i att prova något nytt så jag sa att det lät bra.

När flaskan kom in var den iklädd en ”maja”. ”Maja” är den dräkt i ståltråd som alla förstklassiga viner hade på den tiden. Det skulle vara en försäkring på att flaskan inte öppnats tidigare och heller inte att någon skum figur bytt ut innehållet. Med ståltråden borta var det dags att dra ur korken. Även den var speciell. Den extra långa korken var för att man skulle kunna spara vinet länge. Jag luktade på korken som luktade just kork, alltså ingen lukt av mögel eller våt hund. De är två kännetecken på att vinet skulle kunna vara skadat. Nu hällde han upp vinet i mitt glas för att sniffa och prova. Färgen var körsbärsröd och doften slog emot mig: bouquen var fylld av vanilj, mörk choklad, röda frukter och lite längre bort cederträ. Den första sippen värmde och visade ett mycket balanserat och fräscht vin, trots sina 16 år i flaskan.  När jag svalde stannade smaken kvar i munnen med toner av tobak, körsbärslikör och karamell. Och i mitt huvud kunde jag höra klockor och änglasång!

Min fru var lika långt borta och när vi vaknade till föll vi varandra i munnen. Det här var ingen vanlig Rioja. Det var en nästan religiös upplevelse och jag ville tala om det för världen. I det momentet kom Hans Liljedahl och hans fru Vera in i matsalen. Jag hade gjort många middagar i deras hem och vi hälsade på varandra. Hans och jag brukar ofta prata vin tillsamman och nu kom ett perfekt tillfälle. Jag bad hovmästaren att bjuda dem på en flaska 904 på min bekostnad. När de provade vinet så var det en repris på min och Janets reaktion. Efteråt signalerade Hans med två tummar upp. Senare när jag serverade middagar hos dem var det 904 som var i glasen.

Det var ungefär samtidigt som jag hade upptäckt Robert Parker och hans bok Parker's Wine Buyer's Guide. Jag tyckte hans uppfattning av spanska röda viner var väldigt nära min egen smak. I den bok som jag hade menade Parker däremot att Spaniens vita vin inte var något att skriva om. Kanske med ett undantag, en albariño Martin Codax från Galicien. Jag hade en kompis från Galicien, Placido Castro, som alla kallade Pacho och jag frågade honom om han kände till Martin Codax. Visst, sa han, den kommer från Cambados, som är min födelsestad. Han erbjöd sig att ta med mig och besöka Galicien, men han hade inte hade råd att köpa flygbiljett. Jag lovade att ta hand om biljetten och vi bestämde att åka över en långhelg i augusti.

Genom en representant hade jag lyckats få till ett möte för oss på bodegan Martin Codax och en privat rundvisning. Pacho hade också varit flitig och kontaktat sin skolkamrat Guillermo, som var stor på bodegan Granbazán.

På lördagen gick vi till Martin Codax och blev mötta av en ung dam som skulle visa oss runt. Hennes namn var också Castro och det visade sig att det var en inte allt för nära släkting till Pacho. Efter en tur runt på bodegan blev det en riktigt lång provsmakning. Alla viner hade en arom av aprikos och var ett breda, torra, lätta och utsökta viner. Jag var mäkta imponerad, medan Pacho var mer reserverad. Han tyckte att det är ju så här som en albariño skall smaka.

På söndagen träffade vi Guillermo och åkte med honom till Granbazán. Jo, mycket riktigt, Guillermo var något stort på bodegan, han var bossen själv. Han hade tagit söndagen till att visa oss runt i bodegan. Vinerna var utsökta och jag höll med Pacho att här var klassen minst ett snäpp bättre. Jag frågade Guillermo om alla albariño var lika bra. Kanske inte riktigt alla, men i toppen är det stenhårt mellan vinerna. Det var synd att ni inte var här förra söndagen. Då avgjordes årets albariño. Det är en tävling som bland annat Pachos far startade. Den går varje år och slutar på den första söndagen i augusti. Jag stirrade på Pacho som ryckte på axlarna och sa: Du frågade inte. Men jag kunde inte bli sur. Jag hade hittat mer än ett vin, jag hade hittat ett vindistrikt.

Det tredje vinet började med att en vinsäljare kom in på min shop/restaurang i San Pedro i mitten av 1988. Han frågade mig om jag kände till Parker. Jo, det gjorde jag. Hade jag sett att han hade gett högsta betyg för ett spanskt vin till Pesquera 1982 från Ribera del Duero, 97 poäng av 100 möjliga. Han höll upp en fotostatkopia av en flaska med en otroligt ful etikett. Det visste jag inte och nu hade säljaren fått mig intresserad. Han sa att Ribera är ett nytt område halvvägs mellan Madrid och Rioja och det bästa vinet var Pesquera. Jag frågade vad han skulle ha för en Pesquera -82 och han sa att den var slutsåld sedan länge. Jag kunde få köpa årgång 1984 av honom. Jag undrar hur många poäng den hade fått, men det visste han inte. Kom igen när du vet, sa jag och slutade samtalet.

Vid den tiden låg en supermercado i Benabola just vid underfarten till Puerto Banús. Någon dag efter besöket av vinsäljaren gick jag in i Benabola och där stod ett par mycket fula flaskor Pesquera. Det var två årgångar av den, 1981 och 82. Jag köpte en av varje för 320 respektive 350 pesetas, motsvarande lite drygt 2 euro styck. Jag tog hem dem och la i vinstället.

Någon dag därefter hade Janet och jag vår granne Jeanie Franklin över på middag. Vi satt på balkongen och det var en ljuvlig sommarnatt. Min fru gick och lade sig medan Jeanie och jag satt uppe och snackade. Vinet tog slut och jag hämtade en ny flaska, det var Pesquera 1982. Jag hällde upp vinet och kontrollerade färgen. Den var närmast svart, med en lätt violett ton. Doften var fylld av mängder av mörka frukter. Vi skålade och drack. Pang sa det för mig. Återigen stod klockorna stilla och munnen var fylld av ljuvliga smaker. Jeanie satte sig käpprätt upp i stolen och sa: What was that! Jag sa att jag inte visste mycket om vinet, men att en säljare hade varit inne och jag berättade historien. Nästa dag var jag inne hos Benabola och köpte allt de hade kvar.

Fotnot: Även om Björn af Geijerstam nu lägger vinkolumnen på hyllan kommer han fortsatt att bjuda på ett vintips varje vecka, till prenumeranter på SK Premium.

Tre viner för dessa dagar

Verdes Castros Godello 2019
DO Valdeorras
Druva: Godello
I livsmedelssektionen i El Corte Inglés hittade jag Verdes Castros Godello. Det är ett typiskt vin från DO Valdeorras, ett av de andra galiciska vinområdena.  Ungt, fräsch men ändå komplext. Passar att njuta av bara som det är eller att drickas till fisk och skaldjur. En grön Castro att minnas min kompis Pacho med. Mindre än sju euro.

Peique Ramon Valle 2018
DO Bierzo
Druva: Mencia
När Dekanter ger 97 poäng till ett vin från Bierzo och som är billigt så sticker mitt huvud upp. Nu tycker jag att efter att ha smakat att det är lite väl många poäng. Men trots det är vinet jättebra och druvorna kommer från stockar som är upp till 80 år gamla. De planterades av Ramon Valle, som är Jorge Piques morfar. Jag köpte Peique Ramon Valle från Vinissimus för runt åtta euro.

Laya 2019
DO Almansa
Druvor: Garnacha, Monastrell
Jag har köpt Laya i flera år nu och det är en av mina favoriter. Mycket framfusig frukt och med nyanserade toner från de franska ekfaten, där det har vilat i fyra månader. Det är otroligt vad de månaderna har gjort för vinet. Det känns som ett exklusivt vin. Jag har köpt Laya från Vinissimus och du skulle aldrig trott att det bara kostar runt fem euro!!! Efter nära 30 år som Sydkustens vinskribent går Björn af Geijerstam (mitten) nu i pension. På bilden med Rickard Enkvist och Manuel Cozar Cabañas, från Bodegas Cezar. 
            [puff] => 
            [member] => p
            [commercialArticle] => n
            [includeInRss] => 1
            [intressenter] => 
            [deletionHash] => 
        )

)