Politikerna binder ris åt egen rygg

MATS BJÖRKMAN Deltagandet i det spanska EU-valet 2004 uppgick till knappt 46 procent av väljarkåren. Det var den sämsta uppslutningen någonsin, men mycket ska till för att siffran ska bli bättre den här gången.

Spanjorerna går till val nu på söndag 7 juni. Debatten om allmänhetens bristande intresse för EU-politiken har varit stor, men de spanska makthavarna har inte gjort mycket för att öka intresset – tvärtom. Valkampanjen har handlat om allt utom just EU-frågor. Socialistpartiet PSOE har anklagat Partido Popular för korruption och Partido Popular har svarat med att kritisera regeringschefen José Luís Rodríguez Zapatero för att han använder militärflygplan för att ta sig till olika valmöten. Istället för att diskutera viktiga ståndpunkter i EU har de ledande rikspartierna munhuggits om teman som den ekonomiska krisen i Spanien och abortfrågor.

I många avseenden är den spanska demokratin fortfarande extremt omogen. Spanska politiker är kontrollfreaks och tar inte risken att konfronteras med väljarkåren utan ett väl förberett manus. Valkampanjerna består nästan uteslutande av massmöten, där publiken utgörs av enbart anhängare. Många kommer ditlockade med både bussresor och smörgåsar, för att stå och vifta med partiflaggor. Mötena läggs strategiskt under bästa sändningstid för att kandidaten ska komma med i direktsändning under drygt 30 sekunder på tv-nyheterna.

Jag har aldrig förstått poängen med att stå och skrika sig hes inför en folkskara som bevisligen redan bestämt sig för att rösta på partiet. Det är ju knappast obestämda väljare som går på dessa massmöten, där en fanatisk publik applåderar vad som än sägs.

Det finns förmodligen ingen officiell statistik för detta, men jag vågar påstå att inte mer än tio procent av anföringstiden ägnas åt att tala om det egna partiprogrammet och viktiga valfrågor. Resten ägnas åt att smutskasta motkandidaterna, oftast med ytterst osakliga argument.

Valdebatten handlar i slutänden sålunda inte om vilket parti man skall stötta, utan vilket man absolut inte bör lägga sin röst på. Ett praktexempel är socialistpartiets ungdomsförbund som producerat en video där de europeiska högeranhängarna målas upp som rasister, religiösa fanatiker och allmänt intoleranta.

Valdebatterna utgör inte någon större skillnad. Politikernas kontrollbehov har gjort att det varit ont om tv-debatter i Spanien. Inför EU-valet har det i alla fall hållits två stycken mellan huvudkandidaterna Juan Fernando López Aguilar (PSOE) och Jaime Mayor Oreja (PP). Allt är dock så förutsägbart och planerat in i minsta detalj att partiernas respektive analyser av debatterna skrivits i förväg. Inte oväntat förkunnar de att just deras kandidat vunnit debatten överlägset.

Politikernas försök att lägga vikt vid EU-politiken grusas dessutom av deras egna argument. Partido Popular räknar stenhårt med att få fler mandat än PSOE denna gång (PSOE fick senast 25 platser, mot PP:s 23) och menar att det kommer att vara ett tecken på spanjorernas missnöje med den nuvarande socialistregeringen. Om kopplingen mellan inrikespolitik och EU-politik är så tydlig kan man i så fall fråga sig varför man överhuvudtaget har särskilda EU-val. I så fall kan man ju lika väl fördela EU-mandaten i relation till partiernas representation i riksparlamentet.

Räkna alltså med lågt valdeltagande på söndag och skyll detta på kandidaterna - oavsett parti.

Mats Björkman Sydkusten