I den bedrövelsen fick man dock nya erfarenheter från Frankrike och lärde sig att blanda rötter från amerikanska vinplantor och inympade europeiska sorter. Då fick man en mer vinlustålig ranka. Detta var alltså en tid till att nyplantera och försöka rädda det som gick och inte börja något nytt. Att det sedan skulle komma ett världskrig, en depression, en diktator och ytterligare ett världskrig gjorde inte saken bättre.

De traditionella bodegorna lät inte åren springa ifrån sig. Tvärtom, man hade systematiskt byggt upp namnet Rioja. Från ett av många vinområden till det bästa vinet från Spanien. Den första byggklossen i det var införandet av denominacíon de orgien, d.o., redan 1932. För att få ett vin klassat i d.o. satte man upp strikta regler. Allt från vilka druvor som fick användas och hur stor skörd man fick ta från varje buske, till hur länge ett vin måste lagras för att bli klassat som joven, crianza, reserva och gran reserva. Detta var en garanti för att vin från Rioja var av bästa kvalitet och definitivt mycket bättre än alla andra spanska viner.

När jag kom till Rioja första gången i mitten av 80-talet var det till detta Rioja jag kom. Alla stoltserade över att vara så traditionella och många var det också. Jag minns att jag frågade på en bodega varför man hade fyra stora, starka män för att flytta ett ekfat. Kunde man inte använda en man och en truck. Mannen jag frågade såg ut som om han hade sett djävulen själv. Så här har vi alltid gjort, sade han. Till slut blev jag inte ens förvånad när jag fick höra om en bodega som skrev in alla beställningar i en liggare för hand! Det behövdes nytt blod och det var till detta hus som de nya vinmakarna kom.

Nytändning
Det hade tagit i stort sett hundra år innan man startade nya bodegor i Rioja igen. Men när man gjorde det var det igen hejd på dem. Under slutet av 1900-talet öppnades det mer bodegor i Rioja än någonsin tidigare. De flesta var små men en hel del hade kapital bakom sig och entreprenöranda, som fick de traditionella bodegorna att sätta reservan i vrångstrupen. En salig blandning av glada amatörer, spanska finansmän från Madrid med brylkräm i håret och nyutbildade oenologer från universiteten i Bilbao, Bordeaux och Davies i Kalifornien. Välkommen att skåla in det nya milleniet och helst med nya, fräscha viner från Rioja.

Lycka på annat håll
Men för dessa nykomlingar var det inte så lätt. De strikta regler som d.o. satte för att få kalla sitt vin Rioja var en snara runt halsen. En del gav upp eller flyttade någon annanstans, som Álvaro Palacio. En ung duktig man från Rioja som slog pannan blodig mot alla förordningar. Till slut flydde han till det gamla bortglömda området Priorat i Katalonien. Startade sin egen bodega där och var bara efter ett par år Spaniens ledande vinmakare med kvalitetsviner som vann priser över hela världen.

Samtidigt dök ett nytt område upp på kartan, Ribera del Duero, med Tinto Pesquera i spetsen. Det fanns också en gemensam nämnare för dessa viner: unga fylliga, fruktiga viner med massor av klös i! Det var bara att dessa viner inte stämde med Rioja och deras klassificering av crianza och reserva. För att gå runt sitt eget system infördes en ny generell och okvalificerad Rioja-stämpel. Nu kunde man göra högklassiga viner utan att man måste vänta tio eller tjugo år att sälja.

Smaksensation
Mitt första möte med en av de nya vinerna från Rioja var en San Vicente, någon gång i mitten på 90-talet. Jag hade blivit introducerad till den av Víctor på hans restaurang i Guadalmina. Vi var några glada kamrater som åt lunch där. Den första klunken fick mig att nästan kippa efter andan. Så fet, frodig och fruktig! Den koncentrationen av smaker var något helt nytt för en Rioja. Mina spanska vänner talade om ”vino de alta expresión”. Man hade lyckats att få ut all smak ur druvan och koncentrera den. För mig var det lyckan!

Nu är det långt ifrån alla nya bodegor som gör vin i den moderna stilen. Snarare tvärtom. Men av dem som gör så tycker jag att du ska titta på de här bodegorna: Allende, Roda, Sierra Cantabria, Izadi och Luis Caña. Dessa bodegor gör några av Riojas finaste moderna viner. Det är kanske inte de allra enklaste viner som de gör men för 25 euro och uppåt så kan du smaka på stjärnor.

Vilken är då bäst, en traditionell Rioja eller en modern? För mig blir det båda två. Jag älskar en riktigt god Gran Reserva med sin nästan tegelbruna färg och sin mjuka vaniljdoft. Samtidigt så slår hjärtat en frivolt när jag får i mig dofterna från en av de bästa moderna. Dofter som går längre och längre ner i kupan, komplex och förunderligt. Varför välja mellan två helt olika viner? Var glad att båda finns!