Men först, innan druvorna ska inmundigas, tycker jag det är rimligt att ta en titt i backspegeln. Min lillasyster sa en gång när hon inte var så gammal ”Man ska titta framåt och inte bakåt, för då trillar man”. Och det har hon visserligen helt rätt i. Men om man någon gång ska göra det tycker jag att det lämpar sig när vi vänder blad till ett nytt år. Det hinner rinna mycket vatten under broarna (när det inte är torka då) och alla händelser kan faktiskt lära oss något, stort som smått. För egen del reflekterar jag över hur min arbetssituation ändrade sig under året. Från ett ansträngande projekt, till en fantastiskt rolig tjänst och sedan till mina studier som var planerade sedan ett tag tillbaka.

Detta har gjort att jag gått från en väldigt hög stressnivå, till att äntligen efter många år få landa mer i nuet. Extra tydligt blev det när min sambo förklarade skillnaden på min energinivå mellan de olika perioderna för mig. Jag tänker såklart också på min sambo, att vi tillsammans har hunnit gå igenom så otroligt mycket under året men faktiskt inte haft ett enda riktigt bråk. Det gör mig stolt, lycklig och framför allt inser jag hur otroligt tålig hon är som står ut med mig.

Men jag tänker också på tacksamheten för att vi började det här äventyret som vi nu är i. Vi flyttade ner till Costa del Sol utan att någonsin ha satt en fot i de här delarna av Spanien tidigare. Jag har länge haft punkten ”Bo i Spanien” på min bucketlist och nu kan jag äntligen bocka av den. Ett äventyr som på många sätt är så rysligt enkelt, och ändå så svårt. Enkelt att faktiskt bara göra det, bara ta tag i saken och boka en lägenhet och en flygbiljett. Vi bokade våra första två månader på en lägenhet via AirBnB, så att vi kunde åka runt och se var vi ville bo.

Det slutade med att vi nu bor i grannlägenheten eftersom vi trivdes så bra i området och i huset. Sen är det verkligen inte en dans på rosor alla dagar. Ny kultur att anpassa sig till och vi känner oss ofta ensamma i mycket. Men när jag nu vid nyår ser tillbaka på det som har varit så har det varit så otroligt utvecklande. Och visst gör det väl ont när knoppar brister, som Boye skrev. Men den smärtan kanske också behövs för att man verkligen ska få blomma ut? Jag tror det och är så tacksam för allt den spanska kulturen lärt oss hittills. Det som är viktigt för mig är att våga och att fira, och det är perfekt för mig att öva på här! Ser fram emot alla firanden nästa år!

Sen lever vi ju på 2020-talet och det verkar som att det inte går att stänga ett år utan att också behöva reflektera över den avveckling vi skapar i världen. Vi borde vara smartare än krig och klimatkatastrofer. Det ska inte göra SÅ ont när knoppar brister. I det här fallet är det snarare vackra blommor som vissnar. Men, samtidigt ser jag så mycket värme och kärlek i världen. Motpolen som kämpar för att vågen ska slå över av kärlek istället för hat. Jag upplever, inte i alla fall men i många, att gemene man börjar bli bättre på att se och förstå varandra. Att stolpskotten som finns inte får riktigt lika mycket utrymme. Då väljer jag att ställa mig på den sidan där vi peppar varandra och i alla fall försöker bidra. Det finns en motpol, och den kan vi tillsammans stärka ännu mer. Oavsett vilken fråga det gäller.

Snälla, välj den goda sidan där vi tar hand om och respekterar varandra. Om inte för dig själv så för dina barn och barnbarn som sen ska få ta över allt det här. 2023 tycker jag att vi fokuserar på att solen går upp även efter en lång mörk natt.

Vissa påstår att ett nytt år innebär nya möjligheter, men jag tänker att det bara är en ny chans att göra någonting av dem. Jag kommer inte börja träna mer den första januari. Men jag ska fortsätta jobba stenhårt på att uppskatta det jag har och stötta andra som inte har det. Även om jag ska trycka i mig tolv vindruvor på lördag så ligger inte pressen på dem. Om jag ska få till tolv bra månader under nästkommande år behöver jag själv jobba för det. Vi kan inte alltid styra över vart livet tar oss, men vi har alltid ett val hur vi väljer att ta oss an det. Om nästa år blir fem plus så lovar jag att fortsättningsvis alltid äta vindruvor på tolvslaget. Lite vidskeplig kan man väl få vara ändå?