I år valde jag att semestra med fru och dotter på den portugisiska västkusten, närmare bestämt i Nazaré. Kustorten är känd för sina höga vågor om hösten som lockar surfare från hela världen, men på sommaren är havet mestadels lugnt och framför allt klimatet mycket behagligt. De tio dagar som vi vistades vid Atlantkusten låg termometern stadigt mellan 19 och 23 grader – en dröm!

Vi njöt av de fantastiska och nästan öde stränderna, och en mängd utflykter så långt som till Oporto i norr och Lissabon i söder, platser där jag tidigare guidat men inte hade besökt på mer än 30 år. Men det är inte vistelsen i Portugal som är föremål för denna blogg, utan vad som hände på vägen hem.

Resan från Marbella till Nazaré i bil tar drygt åtta timmar, utan att räkna med nödvändiga pauser på vägen. För att göra det trivsamt valde jag att boka övernattning halvvägs, i Mérida på vägen dit och i Lepe på vägen tillbaks. Lepe ligger i Huelvaprovinsen, nära den portugisiska gränsen och trots att det är en ganska oansenlig ort är den känd i hela Spanien. Det är nämligen invånare från Lepe som hålls som särskilt enfaldiga i vitsar, precis som man i Sverige skämtar om hur dumma norrmän är (och tvärtom).

Jag hade aldrig varit i Lepe tidigare, så det föreföll som en passande plats halvvägs mellan Nazaré och Marbella att övernatta på. Dessutom ligger det nära El Rompido och med Annika Elwings fantastiska artikel om stränderna där i färskt minne var jag mycket sugen på att själv utforska dessa kustpärlor.

Annika hade vänligheten att även rekommendera oss en restaurang på den portugisiska sidan om Guadiana-floden, dit många spanska familjer åker för att äta fisk och skaldjur. Efter en läcker lunch där såg vi fram mot den korta resan vidare till pensionatet som jag bokat på nätet, för en siesta och sedermera strandbesök.

Redan under vår färd söderut på förmiddagen hade vi dock börjat ana att besöket i Lepe kanske inte skulle bli fullt så idylliskt som vi tänkt oss. Den första värmeböljan hade nämligen slagit till och temperaturen steg från 20 grader på morgonen i Nazaret till 39 grader när vi korsade den portugisisk-spanska gränsen.

Lepe är inte Andalusiens vackraste samhälle och det gör sig ännu sämre vid 16-tiden på eftermiddagen, när termometern är uppe och nosar på 40 grader i skuggan. Vi fann det inte särskilt lockande pensionatet på en bakgata och en unken stank slog emot oss när vi blev insläppta i den kala receptionen, efter att ha ringt på en porttelefon. Vårt trebäddsrum var kvavt och luktade inte mycket bättre. Vi lyckades få igång den gamla luftkonditioneringsapparaten och konstaterade att det enda fönstret i rummet vette mot en korridor, så det fick sålunda hållas stängt med persiennen neddragen.

Efter en kort vila i draget av luftkonditioneringen bestämde vi oss för att köra den korta sträckan ner till kustsamhället Islantilla, som tillhör Lepe kommun. När vi kom ner till den stekheta bilen i solen mötte vi tre marockanskor, troligen säsongsarbetare inom jordbruket, som undrade om de kunde få lifta med oss till stranden. Jag förklarade att vi endast hade två lediga platser i bilen och först såg det ut som om de tre tänkte klämma sig in jämte min dotter i baksätet. De ångrade sig dock till slut och stannade kvar alla tre i Lepe.

Nere vid kusten var det inte mycket svalare. Vi åt en glass på en uteservering på strandpromenaden, men det var så varmt att det bar emot att ta på sig badkläder och gå ner på stranden. Dessutom började jag få nackspärr efter draget från luftkonditioneringen. Däremot fick vi syn på marockanskorna på väg till strandbrynet. De hade uppenbarligen funnit en alternativ transport.

Ett kort rådslag ledde till att vi beslöt att åka hem till Marbella. Vi checkade ut från pensionatet efter att bara ha vistats där några timmar och receptionisten verkade faktiskt inte det minsta förvånad. Via Sevilla, Jerez och Los Barrios styrde vi hemåt och i brist på öppna vägrestauranger inhandlades några torftiga tilltugg på en bensinstation, som fick utgöra middag.

Det var nära midnatt när vi slutligen kom hem. Men vid det laget visade biltermometern behagliga 24 grader. Borta bra men hemma bäst, särskilt som borta i det här fallet bestod av Lepe, som inte var någon större vits att besöka.

P.S. Nackspärren blev ett kännbart minne från Lepe, då den bestod i mer än två veckor efteråt.