Me Too och Se Acabó är olika rörelser, men de är oupplösligt förknippade genom den kollektiva frustrationen hos kvinnor som utsätts för våld, ojämlikhet och straffrihet. Även om den spanska parollen myntats först denna sensommar så har Se Acabó funnits i varje inlägg, varje demonstration och varje offentligt eller privat delat meddelande från miljontals kvinnor i Spanien sedan 2017. Det var fotbollsspelaren Alexia Putellas som använde uttrycket när hon på X/Twitter uttryckte sitt stöd för kollegan Jennifer Hermoso, efter att den nu avstängde ordföranden i fotbollsförbundet Luis Rubiales kysst henne utan hennes samtycke och senare låtit förstå att hon var införstådd med sin chefs närmande. Det skriver Isabel Valdés och Ana Torres Menárguez i en artikel i El País.

Se Acabó har blivit en viral rörelse, inte bara som en reaktion på en specifik händelse, utan som en återspegling av kollektiva erfarenheter. Me Too fokuserade främst på allvarliga fall av våld och övergrepp, medan Se Acabó belyser de små, ofta osynliga, vardagliga handlingar som upprätthåller könsdominans. Det säger Berta Barbet, doktor i statsvetenskap.

Där Me Too bröt tystnaden kring sexuellt våld, tar Se Acabó steget vidare genom att belysa handlingar som går utöver det. Enligt Nuria Romo, professor i socialantropologi, har detta skapat en ökad medvetenhet i samhället om hur kvinnor känner och upplever vardagssexism. Medan Me Too-rörelsen avslöjade, syftar Se Acabó till att omvandla. Denna förändring är särskilt relevant inom sportvärlden, där kvinnor har marginaliserats och dominerats av tränare och fotbollsförbundets ledare i 30 år. Denna upplevelse delas av många kvinnor och män, vilket har lett till både reflektion och uppvaknande om maktmissbruk och ojämlikhet i samhället.

Men rörelsen har inte enbart lett till introspektion. Den har även startat en större samhällsdiskussion om könsdiskriminering i arbetsplatser och andra offentliga sammanhang. Cristina Fallarás, en journalist som 2018 startade hashtaggen #cuéntalo, (berätta om det) har också tagit upp ämnet och belyst fall där kvinnor varit utsatta för maktmissbruk och trakasserier.

Situationen är dock inte helt problemfri. Barbet varnar för att denna nya våg av offentliga anklagelser riskerar att förvandlas till ett "könskrig" på sociala medier, och understryker vikten av att fokusera på att ändra systemet snarare än att "begrava karriärer". Hon menar att det är viktigt att fokusera på de underliggande strukturerna som möjliggör sådana beteenden, snarare än att peka ut enskilda individer.

Sociologiprofessorn Rosa Cobo menar att rörelsen växer på en "mycket bördig" grund och att det nu handlar om att förändra djupt rotade attityder och beteenden. Denna uppfattning delas av Patricia Gabaldón, direktör för ekonomiprogrammet på IE University, som framhäver att värderingar nu äntligen börjar förändras.

Rent juridiskt finns det också nyanser att beakta, enligt María Acale, professor i straffrätt. Hon understryker att det nya rättsliga landskapet inkluderar brott som rör "moralisk integritet", vilket är en del av en större samhällsförändring.

Trots framgångar har rörelsen också stött på kritik. Clara Vall, en straffrättsadvokat och kriminolog, förklarar det med att det fortfarande finns en "extremt reaktionär" befolkningsgrupp som förnekar övergreppen. För den spanska kvinnorörelsen utgör däremot #SeAcabó ett kollektivt tryck för förändring, samtidigt som det väcker frågor om mål och metoder i kampen mot könsbaserat våld.

Läs originalartikeln:
https://elpais.com