För 29 år sedan nådde den första flyktingbåten de kanariska öarna. Det första året anlände totalt tio personer. Bara i augusti i år nådde nästan 3.000 båtflyktingar, i närmare 200 båtar, de kanariska ständerna. Det var nästan tre gånger så många som samma månad förra året. Under ett enda dygn steg 634 personer iland. Av dem var 126 barn. Enligt tidningen El País har nästan 32.000 migranter stigit i land på öarna fram till början av november 2023. Ögruppen tar i dagsläget emot 70 procent av de flyktingar som anländer via havet till Spanien. Bara i oktober ankom närmare 15.000 flyktingar, vilket var lika många som under de föregående nio månaderna totalt.

Migranterna kommer som regel i pateras, en slags plattbottnad båt, eller cayucos, en typ av stockbåt. Människosmugglarna använder större gummibåtar av zodiactyp, för att få plats med fler personer. Alla når inte land. Salvamento Marítimo, den spanska sjöräddningen, plockar upp många kroppar ur havet, kvarlevor av människor som inte klarat resan över havet, skriver radiostationen Onda Cero.

De flesta flyktingbåtar brukar anlända till Gran Canarias stränder under det sista kvartalet på året, då väderförhållandena under denna period gör båtresan mindre riskabel. De flesta som stiger iland idag är subsaharianos, som syftar på att de har sitt ursprung i de afrikanska länder som ligger söder om Sahara.

Jose Antoni Rodríguez Verona är Röda Korsets regionchef för akutinsatser för immigranter och en av de första som möter båtflyktingar när de når de kanariska stränderna. 

– Ofta handlar det primärt om att berätta vart de har kommit och att söka efter någons familjemedlem som har ramlat av båten. De som är blöta får torra kläder och vi förklarar för dem vad som kommer att hända. Behovet av akut sjukvård inventeras och sedan görs identitetskontroll hos Policía Nacional, den spanska rikspolisen, innan migranterna transporteras till en förläggning på norra delen av ön där de får duscha, byta kläder och äta. 
När alla har tak över huvudet börjar arbetet med att identifiera språk och etablera advokatkontakter. Därefter vidtar en väntan på upp till sex månader innan de förflyttas till spanska fastlandet.

Sedan 1979 arbetar Spanska kommissionen för flyktinghjälp, CEAR, på Gran Canaria. Deras fokus ligger på att säkerställa att migranter behandlas enligt mänskliga rättigheter och får det skydd de behöver.

– Media har fokus på de flyktingar som kommer sjövägen, kanske på grund av den riskabla resa de gör, men majoriteten av de migranter som anländer till ön kommer med flyg från främst Colombia, Peru och Venezuela, berättar Miriam Suárez, som representerar CEAR på de kanariska öarna.

Enligt Suárez har alla flyktingar rätt till internationellt skydd. Det innebär bland annat att de inte kan bli tillbakaskickade under tiden som asylprocessen pågår, liksom att de har rätt till kostnadsfri advokat, tolk, sjukvård och utbildning. Som asylsökande har man även rätt att arbeta efter sex månader och om ekonomiska resurser saknas ska grundläggande behov tillgodoses.

Borgmästaren i Mogán, Onalia Bueno García, förklarar de problem Gran Canaria upplever på grund av flyktingströmmen. 

– Ett och ett halvt år innan krisen uppstod fanns det kännedom om att en liknande situation kunde uppstå, men myndigheterna vidtog inga åtgärder. Den politik som nu bedrivs i den här frågan är rena hyckleriet. När vi efterlyste en mando único, det vill säga en enhetlig sambandsledning, fick vi som svar av regeringschefen Pedro Sánchez att det är ett lokalt problem, säger Bueno García till Sydkusten.


Mando único syftar på en samordnad ledning av offentliga resurser på statlig, federal och lokal nivå, i syfte att förena insatser och ta fram strategier. Kommunen Mogán står fortfarande utan den hjälp de behöver i form av samordning vid hjälpinsatser.

Ett annat problem är att ta hand om alla underåriga som stiger i land på ön.
– Lagen är gjord för familjer, alltså för föräldrar som behöver hjälp att ta hand om sina barn, inte för minderåriga som kommer ensamma. Hälften av de som vid ankomst uppger att de är underåriga är egentligen vuxna men det tar upp till ett halvår att fastställa ungefärlig ålder förklarar Onalia Bueno García.

Åldern fastslås via medicinsk bedömning av individens händer. Eftersom processen tar så lång tid uppstår andra problem. Borgmästaren fortsätter:

– Det finns inte resurser att ta hand om de som betraktas som minderåriga tills den medicinska bedömningen är klar. Kostnaden för en ensamkommande minderårig är 3.000 euro per månad och många autonoma regioner vägrar att ta emot dem.

Till kommunen Mogán hör bland annat de kända turistorterna Puerto Rico och Arguineguín. Behovet av hjälp utifrån var redan för några år sedan akut, när en stor skara marockanska och subsahariska flyktingar nådde Arguineguíns strand. Resurser att ta hand om alla saknades, vilket resulterade i stort lidande. Gravida kvinnor och små barn tvingades under en hel vecka bo i tält på piren. Männen gick runt på gatorna, utan mat och pengar, och begärde att få åka till Las Palmas. Efter några dagar transporterades de till den kanariska huvudstaden i bussar och väl där krävde de att få fortsätta till spanska fastlandet och vidare upp i Europa.

Den lokala öbefolkningen uppges i media visa förståelse för och lojalitet med de människor som har slitit sina rötter för att via la Ruta Canaria de Migración, den kanariska migrationsvägen, söka drömmen om ett bättre liv. José Antoni Rodríguez Verona på Röda Korset vittnar för Sydkusten om lokalbefolkningens solidaritet.
– Det är många som erbjuder en hjälpande hand nere på stranden.

Borgmästaren Bueno García beskriver den kanariska befolkningen som gästvänlig och har själv inte sett uttryck för främlingsfientlighet eller rasism. Hon menar att flyktingströmmen faktiskt kan vändas till något positivt. 

– De subsaharianos som kommer är generellt respektfulla och vill jobba. Behovet av arbetskraft på de kanariska öarna ökar och vi bör ta vara på det yrkeskunnande som migranterna besitter. Gran Canaria lever av turism och majoriteten av hotellstäderskorna är latinamerikanskor, afrikanskor och muslimer. Det viktigaste är att man integreras i den spanska kulturen. Det som kan bli problematiskt är när migranterna kommer från en kultur där kvinnan har en annorlunda roll än de spanska kvinnorna.


Miriam Suárez på CEAR beskriver för Sydkusten att situationen är komplicerad och menar att det finns både empati och motstånd i frågan.

– Empatin kan relateras till att det kanariska folket själva har ett förflutet som migranter. Motståndet från en del kanariebor riktar sig främst mot båtflyktingar och är grundat i en rädsla för kriminalitet och ekonomiska problem. De som är mest utsatta för främlingsfientlighet är marockanska och afrikanska män. Det tar sig till exempel uttryck i rättfärdigande av de som inte överlever resan över havet, som skylls en högre makt. Fokus bör läggas på att interkulturalitet kan berika och att se ett värde i de som kommer för att förbättra sina familjers liv.

Enligt Röda Korsets José Antoni Rodríguez Verona tar sig rasism och främlingsfientlighet främst uttryck i sociala medier. På Gran Canaria finns runt tusen bofasta svenskar och flera tusen som lever här under vintermånaderna. Många av dessa är aktiva på exempelvis Facebook. På den anonyma frågan ”Har ni märkt av ökningen av migranter på ön?” varierar svaren från humoristiska kommentarer om att man har sett många svenskar till rena rasistiska påhopp om att ”de” går i grupp och att man inte kan vistas ute av rädsla för att bli attackerad.

För två år sedan gick Anita Svensson, 67, i pension och flyttade till Playa del Inglés. Hon lämnade ett mångkulturellt Malmö och menar att hon känner sig tryggare på Gran Canaria. I det område där hon bor finns många försäljare från andra länder men i övrigt märker hon inte så mycket av den ökade invandringen. 

– När jag promenerar mellan Playa del Inglés och San Agustín har jag sett polisbåtar som patrullerar och i Puerto Rico vakar poliser längst stranden.

Hon har hört talas om hotell som användes som flyktingboenden under pandemin och att det förekom bråk som kanske berodde på att de båtflyktingar som kommer till ön inte vill stanna där, utan fortsätta vidare upp i Europa. 
Samtidigt reflekterar Anita över de många svenskar som bor på ön under delar av året eller på heltid. 

– Man undrar ju vad spanjorerna tycker om oss. Vi är också invandrare på ön och det är inte alla svenskar som tar ansvar och följer regler om NIE-nummer och residencia (hemvist).

En grupp svenskar som jag träffar på ett kafé i San Agustin ger uttryck för den stora skillnaden mellan svenskar som kommer till ön och bidrar med sina pengar, till skillnad från immigranterna som de menar är en ekonomisk belastning.

De kanarier jag har pratat med uttrycker gärna sina åsikter om den ökade invandringen, men vill vara anonyma. Flera hävdar att man inte längre kan bo i exempelvis Vecindario som det är nu. Det är fullt av moros, ett nedlåtande uttryck för muslimer, och negros, som också är en föga smickrande hänvisning till i det här fallet mörkhyade, på gatorna. Många kanarier har valt att flytta norrut på ön vilket har gjort att det är bostadsbrist i bland annat Telde. Som en följd av det har hyrorna trissats upp. Det finns en rädsla för att hyrorna ska fortsätta stiga, eftersom en stor del av immigranterna bor många tillsammans i en lägenhet. En annan farhåga är att arbetslösheten bland kanarier ska öka, då invandrarna anklagas för att acceptera lägre löner och sämre arbetsvillkor.

En kvinna i Telde undrar hur det är möjligt att det går subsahariska ungdomar i henne sons klass, i en privat skola som man måste betala för att studera i. En man boende på norra delen av ön berättar å sin sida att han har ändrat inställning sedan han började jobba på ett hotell i Playa del Inglés.

– Nästan alla i köket är marockaner och i matsalen är vi en salig blandning. Jag har fått nya vänner och insett att vi har mer saker gemensamt än som skiljer oss åt. Vi är ju i grund och botten alla människor med behov av trygghet, kärlek och en önskan om ett gott liv.

Text: Catarina Barrameda