Olle Jacobsson och Sydkusten har forskat i hennes levnadsöde ända sedan den förstnämnde av en tillfällighet upptäckte hennes grav vid Alhambrapalatset hösten-96. Allt fler detaljer om vem den döda svenskan egentligen var kom fram under åren och när Olle Jacobsson i juninumret i år kunde visa upp några av konstnärinnans verk trodde både han och vi på tidningen att hela hennes livshistoria blivit känd.

Det dröjde dock bara några veckor innan en släkting till Ninnis fästman Sigge Jernmark upptäckte Sydkustens artiklar på Internet. Thomas Jernmark, sonson till Sigge Jernmarks bror, berättade att han i sin ägo hade Sigges reseskildring från den ödesdigra resan till Granada. En resa som Ninni aldrig återvände i från.

Sydkusten kan nu publicera oavkortat det kapitel som skildrar Ninni Billings och Sigge Jernmarks resa till Granada. De anlände efter att tidigare bland annat ha besökt Paris, Madrid, Toledo och Córdoba. Det var ett förälskat konstnärspar som förverkligade sin dröm om att resa ut i Europa, blott några år efter det stora kriget.

Sigge Jernmark skrev reseskildringen tre månader efter att händelserna utspelats. Det är ett unikt historiskt dokument, rikt illustrerat med skisser av författaren själv.

Publiceringen i Sydkusten de kommande månaderna av reseskildringen hade inte varit möjlig utan Thomas Jernmarks stora hjälp och vänlighet.

Mats Björkman/Sydkusten

Ninnis sista dagar i Granada

Granada

Vår vana trogna hängde vi i kupéfönstren, beundrade det vackra naturscenariet, medan tåget för brinnande livet gnodde uppför Granadabergen.. Och så när Sierra Nevadas snötäckta toppar döko upp i fjärran och de tindrande ljusen i Granada blevo synliga i skymningen, hamrade det i hjärtkamrarna av spänning och glädje.

Sent om sider skumpade hotellomnibussen iväg genom de knaggliga gatorna med två trötta men lyckliga passagerare, som tyckte att det var skönt att leva och att resa....

Hotell Victoriano vid Calle Mendera nr 1, vart vi togo in, visade sig vara våra anspråk på logi och mat. Vi blevo mottagna på det hjärtligaste av värdinnan och kände oss genast hemmastadda. Till att börja med var det lite svårt med språket, men då visade det sig att en av Camarero, den lille Antonito, talade franska och så var den saken all right.

Våra rum kommo att ligga intill varandra, mitt var nr 9 och Ninnis nr 11. Allting var propert och linnet så vitt som endast söderns sol kan göra det. Maten bestod av café och bröd. Servering à la table d´horte. Allting såg så bra ut, så vi gratulerade oss till den goda starten och skiljdes för att sova ut till morgondagens strapatser.

Vi togo därpå uti med att se oss omkring och studera Granadas sevärdheter. Arm i arm gjorde vi våra upptäcktsfärder i en för oss ny värld. Vi hade beräknat att ägna de 3-4 första dagarna endast åt besök i kyrkor och palats och i övrigt berömda platser och sedan ägna större delen av dagarna åt målning.

Första dagen gällde det att orientera sig efter kartan och med Boedehers hjälp uppsökte vi gator och torg, och bergshöjden varifrån man hade en klar och fri utsikt. Vacker var det upp-ifrån kyrkan S. Nicolas. Därifrån såg man Alhambra, slottet och bergen afteckna sig mot Sierra Nevada.

Nedanför oss låg Albaicin, den stadsdelen där forna moriska aristokratin bodde, men som numera var hemvist för den fattigaste delen av Granadas befolkning. Men framför allt är dessa trakter ett tillhåll för gitanas, som bo på bergssluttningen i jordkulor omgifna av väldiga agaver och kaktusar.

Just den dagen vi voro däruppe var det påskafton och då har hela det unga Spanien rätt att föra så mycket oväsen de vill. Och rackarpojkarna läte inte tillfället gå sig ur händerna. Man skrek och väsnades som avgrundsandar, slog på gamla bleckkärl, blåste i trumpeter och slängde smällbomber. Vart vi gingo kreverade en dylik intill oss, och till slut måste vi taga till flykten undan plågoandarna. Herregud vad man njöt däruppe. Sådant skulle livet alltid vara - och så fullt med turister att skoja med.

Därefter kom turen till Kathedralen, där Isabella och Ferdinand sida vid sida fått sitt sista magnifika vilorum, och andra kyrkor samt det lilla muséet. Vart vi gingo hittade vi fina motiv och vi gladde oss åt allt det arbete som väntade .

En hel dag tillbragte vi i Alhambra, den gamla moriska borgen, innanför vilken man känner sig förflyttad till tusen och en natts sagovärld. Något så fullödigt i byggnadsväg kunna inte vi skapa.

Det är en symfoni, en dröm av pelargångar, marmorgårdar, spetsverk i stuck, snidade och inlagda träarbeten, stålarbetade tak, skulpturer, springbrunnar och rännilar, där vattnet rinner hela dagen och skänker liv åt gemak och trädgårdar. Där har vi Lejongården i gott minne, från Carlsen Geografi med sin tjusande anordning av skulpturer, fontän och pelarloggior, myrtengården med sin av doftande myrtenträdens omgifna långa bassäng, där kalifens kvinnor i sin härskares åsyn bodde.

Skiljda av underbara små trädgårdar ligga de stora salarna. Ambassadörsalen, varifrån utsikten icke kan beskrivas. Abenceraggernas sal, kallas så efter den moriska släkt som, efter att hava fallit i onåd, kallades hit och nackades en efter en så att fontänerna den natten sprutade blod istället för vatten. I salens mitt står en springbrunn vars blodfläckade mar-morgolv ännu idag vittnar om tragedin. Så är det Rättvisans sal med vackra fresker från Ferdinands tid. De båda systrarnas Sal, där Kalifens hustrur bodde om vintern.

Långa tråkiga korridorer, inga dörrar. Överallt öppnade sig de mest förtjusande perspektiv. - Med litet fantasi kan man lätt föreställa sig underbara orientaliska liv som här levdes då rum och gemak voro klädda med nattro och dyrbara tyger och tusentals människor rörde sig inom palatsets och borgens tjocka murar.

Nedanför Alhambra ligga en Gartz(?), en av de få som finnas i Spanien, och där kan man sätta sig i en behaglig skugga efter vandringen i palatset och lyssna på näktergalarnas konserter.

Så började vi måla. Ninni lade upp några små dukar. Jag ser henne så tydligt framför mig, där hon stod sista gången med sitt staffli vid bron, som leder över Darro till Alhambra och Generalife, det lilla arabiska sommarresidenset på en höjd vid sidan av Alhambra. Hon blev genast som vanligt omringad av en skara ungar, som trängde på och störde henne. Hon sökte med kamp få dem bort, men genast voro de tillbaka. Jag kom till undsättning, men det hjälpte ringa. Hon härdade tappert ut ett par timmar men slutligen brast tålamodet och förtretad lämnade hon med sina grejor det vackra motivet - för att aldrig mer komma igen. Jo, en gång till passerade hon platsen men då blev hon buren bort, och det var natt...

Del 2: http://www.sydkusten.es