Det började med att det i stort sätt var slut på diesel i bilen och jag behövde tanka. Självklart var det knappt om tiden. Konstig nog låg gatorna nästan tomma fast att det var mitt på förmiddagen och snart hade jag svängt in på min vanliga bensinstation på utfarten från Fuengirola. Just när jag började tanka började också tillfälligheterna slå emot mig. När så där en tio och en halv liter bensin nått tanken började personalen ställa ut koner för att stänga av hela stationsområdet. Fem minuter senare och jag hade förlorat dyrbar tid i sökandet efter nästa tankställe.

Sedan flöt resan på som den brukar till det var dags att svänga av mot flygplatsen. Kön av bilar sniglade sig av vägen, upp genom kurvan och över viadukten fram emot flygplatsrondellen. Var det en olycka? Ett vägarbete? Nej, lite längre fram uppenbarade sig ett demonstrationståg som jag lyckades passera strax före rondellen. När avlämningen var klar och det var dags att fara hem hade demonstrationståget nått sitt mål. Med banderoller och visselpipor hade de placerat sig mitt på infarten till flygplatsen och hindrade trafiken från att komma fram. Jag såg dem i ögonvrån när jag tacksam susade fram i den andra och, denna gång, rätta riktningen.

Det var då tankarna kring tillfälligheter och slumpen började snurra i huvudet. Om trafiksituationen i Fuengirola hade varit lite mer som vanligt den förmiddagen, då hade jag funnit min bensinstation stängd och då hade jag kommit några minuter senare till flygplatsen och det hade i sin tur inneburit att vi fastnat i demonstrationstågets fälla. Var allt detta tillfälligheter? Finns det överhuvudtaget något som heter slumpen? Eller finns det någon som just denna morgon tyckte att jag behövde lite extra hjälp?

Om jag nu förundras över att två-tre tillfälligheter samspelar under en förmiddag, så kan man börja fundera över det som så många vill få mig att tro. Att världen skulle vara ett resultat av oräkneliga tillfälligheter. Att de människor jag älskar bara skulle vara en hoper lyckliga biokemiska tilldragelser.

Det finns mycket jag inte kan förklara. Inte minst de fall då tillfälligheterna tycks bryta sönder våra liv i stället för att jämna vägen för oss. Men inte desto mindre ser jag en linje en hand i det som är och det som sker.

Som slutord väljer jag de som J O Wallin diktade år 1818:

Jag ser hans spår varhelst en kraft sig röjer,
en blomma doftar och ett ax sig böjer.
Uti den suck jag drar, den luft jag andas
hans kärlek blandas.

Ack, när så mycket skönt i varje åder
av skapelsen och livet sig förråder,
hur skön då måste själva källan vara,
den evigt klara.

(Skulle du vilja läsa hela den fantastiska texten så finns den som psalm 305 i vår svenska psalmbok)