I skrivande stund pågår som hetast en debatt som tydligt speglar situationen i det moderna Spanien och som har att göra med de autonoma regionerna, några av dem i synnerhet. Katalanska regionalister, med ERC-ledaren Josep Lluis Carod Rovira i spetsen, rasar mot att Katalonien nekas deltaga med ett eget landslag i rullskridsko-VM. Visserligen är det internationella rullskridskoförbundet som med nära 200 röster mot åtta beslutat detta, men det hindrar inte de katalanska regionalisterna från att anklaga de spanska myndigheterna för att ha ”utövat påtryckningar” på rullskridskoförbundet.

Debatten vore rätt och slätt komisk, om det inte vore för det allvar och den utbredning som ligger bakom. Vi har närmast vant oss vid att de baskiska regionalisterna i årtionden hållit den spanska staten som ansvarig för all världens olyckor, men på senare år har både katalaner och galicier tagit efter modellen. Det handlar om en utpräglad ”anti-politik” mot allt som är spanskt, utan någon som helst känslighet för vad som verkligen är relevant.

Carod Rovira har genom sitt parti ERC:s framgångar blivit en ny förgrundsfigur för de radikala regionalisterna. Sådant är deras förakt för allt som har med Spanien att göra att de hellre sätter sig vid förhandlingsbordet med ETA-terrorister eller representanter för det förbjudna partiet Batasuna än med både regeringen och kungen. Carod Rovira talar aldrig om exempelvis kvinnomisshandel, invandring eller ekonomi. Med undantag av hans hot i mitten av november att ej stödja budgetpropositionen för nästa år. Men då var anledningen att regeringen antytt att valencianskan skulle vara ett eget språk.

För se regionalisterna vill att minoriteterna ska respekteras – helst mer än majoriteten – men när det handlar om minoriteternas egna minoriteter är det stopp. Detta gäller inte bara katalanerna. Regionalister i gemen föraktar alla oliktänkande, även dem som tillhör deras egna led och speciellt om de är positivt inställda till Spanien.

Ytterligare ett bevis på denna ”anti-politik” är Carod Roviras senaste hot, som just har anknytning till katalanska rullskridskolandslaget. Han, liksom flera andra katalanska regionalistledare, vill nu bojkotta Madrids kandidatur till OS 2012. Att hela Spanien stödde Barcelona 1992 är tydligen ovidkommande.

Sådan är verkligheten i Spanien anno 2004. Medan en majoritet försöker lösa de verkligt angelägna frågorna tillämpar andra en motståndspolitik som baserar sig på egoistiskt tänkande, för att inte säga överlägsenhet.
Fattas bara att katalanska radikaler åter tar till vapen, som på 70-talet, för att försvara sin rätt att ha ett eget rullskridskolandslag. Som sagt, om det inte vore så allvarligt skulle man skratta.