Redan flera kvarter från katedralen kunde man ana att något stort var i görningen. När jag väl kom fram köade människor för att komma in. Det skulle firas mässa för den nyligen avlidne Johannes Paulus II och vi representanter för andra kyrkor än den katolska var inbjudna att delta.

Först försökte jag och min norske kollega, Reidar, oss på att komma in genom den stora porten men tvingades snart ge upp försöken att komma fram till sakristian. Sedan gick vi till sidoingången och började bana oss fram genom trängseln. När vi väl kommit i närheten av sakristian gick allt mycket snabbt. Vi liksom sögs in i sakristian.

Enorm applåd
Med några tecken gjorde don Antonio, biskopen av Málaga, klart för oss att byta om. Följ mig, sa en präst och visade oss till våra platser. Där satt vi sedan tillsammans med tusen och åter tusen sörjande människor. Jag tror knappt att det hade gått att få in en enda människa till i den gigantiska katedralen. När mässan gick mot sitt slut togs det upp en applåd för Johannes Paulus II. Det var utan konkurrens den längsta applåd jag någonsin varit med om. Den varade säkert 15-20 min.

Ibland när man jobbar på där hemma inom Svenska Kyrkan kan man få för sig att vi är störst och bäst i världen. Vår kyrka har ju en så dominerande ställning inom det andliga livet i Sverige. Andra gånger känner man sig mycket liten när man inser hur få det är som har en stark kristen övertygelse. Båda dessa känslor fick sig en rejäl törn den där tisdagskvällen i Málaga.

Det jag hade sett på TV från Petersplatsen i Rom var jag plötsligt en del av. Så liten vår egen kyrka blev med ens! Vad är sju miljoner medlemmar mot dryga miljarden? Kanske borde vi tänka på det oftare när vi uttalar oss om hur saker och ting skall vara utifrån våra traditioner. Men det var ändå inte litenheten som talade starkast. Nej, det var kraften, den oerhörda kraften i den kristna tron. Hundratusentals människor på Petersplatsen, två miljoner i Rom för begravning, gråtande människor jorden över, alla visade de på hur viktig kyrkan och kristen tro är för deras liv.

Perspektiv
Detta är en tankeställare för många av oss svenskar som helst ser kyrkan som en snäll traditionsbevarare. Men vi är inte att satta att bevara någonting. Vi är här för att dela. Dela liv, del sorg, dela glädje, dela kraften i tron. Det är ju just detta som är det viktigaste, att vi delar livet med varandra och med Gud.

När mässan var slut och vi banade oss väg tillbaka mot sakristian blev jag omfamnad av en katolsk kollega. I hans ögon såg jag hans glädje över att jag velat dela hans sorg. I delandet finns inga samfundsgränser. I delandet finns överhuvudtaget inga gränser för vi är en enda kropp.